Det här är talet jag gav:

Ärade åhörare

Jag har varit islänning i snart trettio och ett år, och det sista årtiondet har jag havt en ganska kritisk uppfattning om vad det innebär att vara islänning – en uppfattning som kanske inte passar så bra till sådana konferanser där man pratar vanligt mest om det som är positivt med landet och befolkningen. Jag får därför börja med att be er att ursäkta – jag är tyvärr en dålig reklambyrå för mitt land.

Först ett kort råd: ni borde aldrig tro en islänning som pratar om sitt land eller sin nationalitet. Nästan allting vi säger om oss själva är en enorm överdrift, på ett eller annat sätt. Få nationer i världen är så fanatiskt intresserade av sin egna självbild som min. Vi älskar att känna oss fantastiska, att låta oss se ut som om vi vore bäst i världen. Regeringen bildar kommittéer för att ta reda på vad det borde innebära att vara islänning, i kommersiella termer, i stället för att ta reda på vad det egentligen innebär – kommitéerna slutar med att häva ur sig samma nonsens som har upprepats i mer en tusen år – någonting om poetiska, känsliga vikingar formade av den rigorösa naturen, de starkaste männen i världen och de vackraste kvinnorna – och dom är alla litet säregna, eller hur?

Den här fanatismen om vad andra tycker om oss (och hur vi kan kontrollera det) har visserligen någonting med att göra hur nyligen vi blev självständiga, nittonhundraförtiofyra – vi är fortfarande mitt uppe i samma slags nationalistiska kamp. Och det har också någonting med att göra hur få vi är, hur små vi är i världen. Tre hundra tusen människor räknas nästan inte alls i en värld med mer än sex miljarder – storleken är till och med oanvändbar som data – och detta orsakar en otroligt stor mindervärdighetskomplex, och den skapar en hysteri för prestationer som är delvis sanna men till största delen ganska överdrivna. För några månader sedan var isländska affärsmän dom bästa i världen, i vintras hade vi de bästa revolutionerna – och såklart går vi nu igenom den djupaste och värsta krisen människosläktet någonsin har sett. Det skulle man i alla fall kunna tro när man lyssnar på oss, inklusive mig själv. Om några dagar kommer vi att rösta och det kommer att vara det genom tiderna mest häpnadsväckande exemplet på demokrati.

Men hur kan en islänning berätta någonting om Island för utlänningar, något som inte är bara en till del i den här folksagan – som inte tar del av det här oupphörliga behovet av att få uppmärksamhet av utlänningar -  hur kan man berätta den här berättelsen utan att falla i dom många fällorna, storhetsvansinnet eller det banala klichéerna om älvor, berg och poetiska vikingar – dom här folksagorna är redan tusen år gamla! Kan jag berätta för er att det finns en blomstrande konstscen utan att bli offer för den här galenskapen? Kan jag överhuvud tagit säga något positivt, utan att bli medbrottsling i denna stora, ständiga överdrift? Själv saknar jag nästan ständigt min hemstad, Ísafjordur, av en slags nationalisme – och idoliserar den ibland ganska mycket – småbyslivet, bergen, naturen och folket. Det är sant, men vad innebär det att jag delar det med er? Skulle jag idolisera min hemstad mindre, om jag var från en liten by i norra Finland och ni var Reykjavikbor?

Vem som helst som vill lära sig något om Island kommer förmodligen att bli utsatt för ganska mycket överdrift och nonsens – och det kan mycket väl hända här också. Det är sannolikt att det serveras eufimistiska landskaper och språk som förklarar hur vi faktiskt är speciella – för det är det som de flesta islänningar, i maskopi med övriga personer med Islands-fetish, vill få er att tro. Sigur Rós kommer att visa er hur nära naturen vi är – ett enkelt landsbygdsfolk med en böjelse för mystisism, ett folk som håller ihop. Men dom kommer inte att nämna att vi också har en stark förkärlek för stora bilar, eller att detta enkla landsbygdsfolk inte vill något hellre än att få en aluminium-plantage eller ett oljeraffinaderi på sin bakgård, medan det flesta naturälskande stadsbor inte vill se sina sommarstugors fjordar förstörda – och ni kommer troligen inte att höra någon säga att vi är bland de mest materialistiska nationerna i världen och ganska så säkert säger ingen att vi är bland dom mest korrumperade eller kollektivt bedrägliga.

Det är svårt att gissa precis vad dagens talare kommer att säga till er – jag är inte ens hundra procent säker på vad det är jag säger själv– men det vore kanske rätt att minnas att den förste talaren är en isländsk bank-manager, en titel som, med all respekt för herr Andersen, har tappat litet av sitt opartiska sken under det sista halvåret eller så, dock har Nordiska Investeringsbanken självfallet inte, så vitt jag vet, mycket med den nuvarande krisen att göra. Den andra talaren är regionalchef för ett isländskt flygbolag, Icelandair, som för övrigt, och högst troligen utan herr Mäkinens inblandning, försökt inkassera på idéen om att isländska kvinnor är frigjorda, genom att sälja såkallade “dirty weekends” i Reykjavik till kåta utlänningar. Och det är såklart en annan väldig beskrivande del av vår såkallade självbild: ganska mycket av det som vi maskerar som information eller förklaringar är helt enkelt gammalmodig kapitalism, som har gjort både landet och folket till varor som borde säljas för vinst. Men det är kanske inte spesiellt isländskt – det är förmodligen bara kapitalism.

Naturligtvis ligger inte så mycket av det vi kommer att berätta om Island särskilt nära det ni kommer att finna om ni någongång åker dit. Det ni högst troligen kommer att finna är uselt väder och en vanlig västlig nation som intresserar sig mer för american idol än för de isländska sagor. Det finns också självständiga individer med avvikande åsikt, precis som överallt. Ni kommer att finna en nation som definitivt har sina konstigheter, men inte mer någon annan stans. Det är konstigt att jag känner ett behov att säga det här, här i Helsingfors, två timmars flyg från Reykjavik, men vi är precis som alla andra.

Men det borde också nämnas att propagandan om Island och islänningar påverkar också Islänningarna själva – vi är väldigt bra på att spela vår roll i den här oupphörliga cirkusen, som vi var med om att skapa, och dom flesta av oss tror på vår egna mytologi: att vi läser mer än andra nationer, att vi är alla poeter och konstnärer, att vi har en vågad banbrytande anda som har hjälpt oss att göra stordåd i affärer, att vi är bekymmerslösa och liberala och frigjorda och vi festar hårt och jobbar ännu hårdare.

Just nu står vi, såklart, vid en underlig korsning: i flera år var det primära exemplet på vår succé, på hur speciella vi var, det isländska affärslivet. Vår president, Ólafur Ragnar Grímsson, åkte runt i hela världen och förklarade för folk hur det kom sig att vi var så framgångsrika, hur vår innovationsande och hårda arbete utgjorde en perfekt blandning för storslagenhet. Det här var det sista och ultimata beviset – vi lever i en pengavärld, och beviset för alltings värde är hur mycket pengar man har i slutändan. (Bill Gates är inte bara rikaste människan i världen, han är den smartaste människan och den bästa). Och ett tag tänkte vi att hela struntpratet som vi hade uppfunnit om oss själva nu äntligen hade blivit bevisat – förmodligen till vår egen förvåning.

Islänningar köpte halva Köpenhamn och London – diamanter, leksaker och banker – vi kom till och med till Finland, och nöjde oss inte med något mindre än själva Sampo, rikedomskällan i Kalevala. Just nu har vi inga pengar längre – vi är faktiskt djupt skuldsatta, och därför, enligt vår egenhändigt satta standard, helt och hållet värdelösa.

Men det finns såklart ingen lögn i världen så stor som pengarlögnen, och det som hände var helt enkelt att lögnen han i fatt oss. Luftslotten rämnade när vi var plötsligt tvungna att betala tilbaka lånen för allt vi hade köpt – allt vi faktiskt aldrig ägde. Islänningar slogs av en förenande misstro, och har tillbringat den senaste vintern med att desperat försöka finna nya sanningar. Några har funnit dom och andra inte – för det mesta känns det som om samhället nu kommer att återgå till bekanta vanor, och efter att kanske ha varit litet spektakulärt under några månader – kritiskt, betänksamt, modigt, skeptiskt och kanske också lite andligt – blir vi nu återigen vardagliga, tråkiga, materialistiska, kommersiella och fega.

Men varför säger jag allt det här? Jag har aldrig varit på en sån här konferans förut, men jag har en känsla av att målet med den är kommersiellt till största delen – ingen överraskning i en värld som tycker mycket mer om kommersialitet än social kritik eller akademiskt tänkande. Jag har en känsla av att ni kommer kommer att få höra ännu en omgång av isländsk mytologi menad att få er att älska oss – berättelser om majestetisk natur, poetiska vikingar, vågade instinkter – medan sanningen är att Island  till största delen består av hett vatten, kall sten och vanliga människor som inte tror varken på älvor eller spöken.

Kort sagt – det jag försöker säga här, i god anda, är att vi i stort sätt inte är trovärdiga när vi pratar om oss själva, och speciellt inte när den som pratar är en statlig institution eller ett privat företag. Företagen därför att i kapitalismen är dom enligt vana oärliga: dom ljuger högst troligen inte direkt, åtminstone inte om lagen kan förhindra det, men dom kommer altid att ge en snedvriden bild av deras varors verklighet. Och staten därför att där finns djup nationalistisk tradition, som naturligtvis ser olika ut från land till land – men låt mig försäkra er, så långt jag tillåter er att lita på till och med mig, Island lider inte lite av den, utan mycket.

Men kanske är det svårt att börja ett samtal med den kritiska sanningen, kanske börjar jag vid fel ände, kanske borde vi alla börja med att beskriva oss själva i mestadels positiva ordalag.

Och i det fallet har jag gjort er alla en björntjänst.

Tack för att ni lyssnade.

Nu får vi se vad kommer sedan. Möjligheterna är, tror jag:

1) En Vänster-regering med Socialdemokraterna och Vänster-grön partiet – en minoritetsregering, ganska ovanligt för Island, men främskrittspartiet har lovat att försvara den om det blir så.

2) En opolitisk regering försvarat av tinget.

3) En nations-regering, som det kallas, av alla (eller flesta) partier.

4) En tre-parti regering med Socialdemokraterna, Vänster-grön partiet och Främskrittspartiet.

Men först får vi fira! Flera månader av demonstrationer har börjat ge frukt. Nu hoppas jag att partierna börjar ta mer hänsyn till folket – vi letar efter en Per Albin Hansson, om ni svenskar har en vi kan låna, nu är det dags för ett isländskt folkhem.

Detaljerna får ni på kontrarevolutionär och konformistisk svenska på DN, som vanligt.

Och snart får vi nyval.

Jag är inte säker på hur mycket utlänningar från stora länder kan förstå av hur Island egentligen fungerar, eller vad som händer där – orättvisan som pågår som det vore det mest naturliga i världen, ganska ofta på grund av hur liten den ön är och hur fåa bor där. Saker som att f.d. premierministerns son har varit gjort till en domare (både i civilmålsdomstol och i Islands största poesitävling!) och att den som nominerade honom har fått höra från tingets ombodsman att det var fel och andra borde ha fått det jobbet, men ingen avgår för det här är ju bara hur Island fungerar; att själva f.d. premierministern mer eller mindre gjorde sig själv till chef på centralbanken (efter att ha havt en ganska turkmenbashisk tid som regeringens huvud i 15 år – fått sina psalmer spelade på stats-tv och liknande); att INGEN har avsagt sig från regeringen eller finans-auktoriteten sedan krisen började (att krisen är förmodligen största bankrutt i världhistorian, jämfört med antal invånare) och det finns inga planer för ett nytt val; att samtidigt som isländskt bistånd till fattiga länder har varit annulerat och hospitaler stänger och universiteter kann inte ta emot nya studenter (medans flere vill studera på grund av arbetslöshet), så fördubbler såkallade social-demokraten i utenriksministeriet pengarna för försvarsinstituten (egentligen en militär, men det får vi inte säga) och justietsministern vill ha mer pengar för polis samt nya ‘saker’ (vapen?); att i går blev en elvåring arresterad i demonstrationen, även efter han hade pekat på sin rheumatiska moder som satt på en bänk i närheten (på grund av rheumatismen) men blev till sluts knuffat ner av polisen – och flera minderåringar var arresterat av våldsam polis, även om demonstranterna var för det mesta otroligt fredliga (fyra rutur blev krossade, en gammal julgran blev bränd samt timmer från närliggande byggningsplatser, egg och mejeriprodukter blev kastad på altingshuset och polisen) – polisen peppersprayade inte bara demonstranter, det ser ut som dom satsade särskilt på fotograferna; att samtidigt som 400 människor (i ett land av totalt 320 tusind invånare) har blivit efterlysta av polisen, bara i sista månaden, för att inte kunna betala sina skulder (på grund av krisen), så har inte en enda av affärs’vikingarna’ varit arresterat, även om dom bistod till krisen och är flesta mistänkta för allslags olika finansbrott; att det finns inget sätt att tvinga regeringen bort, dom bara rycker på axlarna och säger “det är väl människors rätt att demonstrera, bara så länge dom inte blir våldsamma, så blir det ju allt OK – men nej, vi tänker inte avgå” – det är ju ok att demonstrera så länge vi inte behöver lyssna.

Island är just nu inget land och det har ingen regering. Regeringen har bara inte fattat det än. Och om det blir nödvändigt, så kanske Reykjavik behöver bränna innan folket får någon reaktion. Det skulle vara synd, även om jag inte tycker om Reykjavik – det finns ju andra som tycker om Reykjavik.

Ni kan läsa mer på mer konformistisk (kontrarevolutionär) svenska i DN.

Bild: Helgi J. Hauksson / www.this.is/nei