Pär Thörn i egenskap av en bild.

Den enda recensionen jag har skrivit på svenska skrev jag inte själv, i alla fall inte ensam. Den bestod av ändrade och oförändrade citat från själva boken, samt recensioner av densamma – nämligen Ida Börjels Konsumentköplagen. En del av den skrev jag själv, men för det mesta var det copy-paste som gällde.

Det här blir alltså min första recension på svenska, som jag skriver själv. Om den får kallas recension. Det här är ju en blogg och kanske mer ett försök att tänka på ett språk jag inte behärsker helt och hållet än ett riktigt tänkande.

Första boken jag läste på svenska på under ett dygn var Mutationer av Anna-Greta Leijon av Pär Thörn. Jag började igår lite innan middag (dvs. kvällsmat) och slutade just efter lunch idag. Boken handlar för det mesta om olika livsöden, sanna och fabulerade. Första och sista kapitlet handlar om Pär Thörns livsöde som konseptuell poet. I första kapitlet omvandlar han Anna-Greta Leijons namn till siffror, musik, fotografier – och i det sista omvandlar han en bild av en påsklilja till siffror, poesi, postnummer, historiska händelser och telefonsamtal. Alltså, poetens liv består av den här omvandlingen. På ena ändan är det poetens sinne som tar in en viss stimulus. Detta stimulus tar poeten sedan och behandlar på ett ovanligt sätt för att producera något som samtidigt ska vara roligt och upplysande. På skoj och allvar. På andra ändan är läsarens sinne som tar in denna Pär Thörn-producerade stimulus och försöker producera något för sig själv. I sin hjärna. Sitt hjärta.

Andra delen, Medborgarna, består mestadels av andra människors öden, historiska och påträffade – och kanske till och med verkliga men okända (det kan man ändå bara gissa). Men återigen träffar vi Pär Thörn på sida 41, där han berättar att han har gått omkring och lagt ut fyra väskor fyllda med fläskfärs på olika platser på Södermalm i Stockholm. Vi får själva bestämma om Pär Thörn tillhör historiska figurer, påträffade figurer, okända men verkliga figurer eller kändisar.

Jag heter Therese Baumann. Jag är en trettiotreårig forskare i cellbiologi som är bosatt i Ruhrområdet.

På det hela tagit anser jag att mitt liv är värdelöst.

Men det är inte det värsta, utan det värsta är att jag egentligen inte vet hur jag ska reagera på denna, min närmast outsägligt torftiga livssituation. Jag kan inte utröna vilken handling som är mest effektiv för att ta mig härifrån.

Transcendera, säger jag till mig själv, innan jag somnar, men ingenting händer.

Medborgarna är typ 90% av boken och uttan tvivel den mest lyckade delen. Efter Medborgarna kommer Dörröpnaren som handlar om olika möjliga framtider du (den är skriven i andra personen) kan uppleva om du öppnar dörren. En paranojaväckande fantasi alltså.

Kanske öppnar du dörren vid precis det tilfälle då brevbäraren stoppar ner ett brev i ditt brevinkast och därigenom träffar du honum med dörren.

Här kan man säga att vi träffar Pär Thörn för tredje gången (han förekommer kanske oftare, det är svårt att säga uttan en handbok/auktoriserad biografi om Pär Thörn (född 1977 och bosatt i Malmö, står på baksidan, men han ska ha flyttat till Danmark, har jag hört – alltså, litteratur går inte att lita på)). Pär Thörn är en föredetta brevbärare (och författare till en bok som heter Kändisar som jag har delat ut post till bland andra texter).

Därefter kommer Mottagaren, en ganska svårläst (för mig) text som “består uteslutande av avfilmat och nedtecknat TV-material från december ’06″, som det beskrivs i bokens appendix. Mottagaren påminner om Kenny Goldsmiths böcker – som faktiskt beskrivs på sida 84 (i kapitlet Medborgarna): “en amerikansk konstnär som arbetar med text: som har nedtecknat allt han sa under en vecka, som har samlat in engelskans r-ljud och som har noterat alla rörelser som han genomförde under en dag” och “skrev ett helt nummer av [The New York Times] och gav ut i bokform under namnet Day“. Dvs. Mottagaren är (för mig i alla fall) en oläsbar text, om läsandet ska främjas på ett traditionellt sätt. Jag kan njuta av att skumma texten men om jag försöker läsa den linjärt kommer jag ingenvart. Större collage-texter fungerar lite som större collage-bilder: man får låta ögonen glida över konstverket, man kan försöka att begripa det som en helhet (Kenny Goldsmith påstår att man inte behöver läsa hans böcker, det räcker att känna till idéen) men det verkar omöjligt (och ofruktbart) att ta in det på ett traditionellt, linjärt läs-sätt. Som inte betyder att det är värdelöst. Det är bara annorlunda. I det här tilfället tycker jag att texten fungerar, men att den hör kanske inte så bra till själva boken, som annars är linjär och på låtsas traditionell. Mottagaren är ett störande ingrepp. Men det är väl kanske meningen. Satans språkmaterialister går det inte att lita på.

Mutationer av Anna-Greta Leijon är andra boken jag läser av Pär Thörn. Första boken var Din vän datamaskinen. Vi bytte lite böcker när vi träffades i Malmö för Stanza-litteraturbar. Det tog några dagar att komma igenom Din vän datamaskinen, man jag blir snabbare och snabbare att läsa på svenska, och som sagt, det tog under ett dygn att läsa Mutationer av Anna-Greta Leijon.

Sedan får vi se hur lång tid det tar för Pär Thörn att komma igenom böckerna han fick i utbytte. På isländska.

Författarna sju som skrivit manifestet. Bild: DN.se

Det är dags att försöka att tänka/skriva lite på svenska.

I dagens DN publicerades ett “Manifest för ett nytt litterärt decennium”, undertecknat av sju “yngre författare” – dvs Susanne Axmacher (f. 1974), Jesper Högström (f. 1965), Sven Olov Karlsson (f. 1971), Jens Liljestrand (1974), Anne Swärd (f. 1969), Jerker Virdborg (f. 1971) och Pauline Wolff (f. 1971). [Jag skriver listor och sätter in länkar för att undvika att behöva att uttrycka mig på svenska – det känns som jag fortfarande gör någonting, det tar tid].

Jag fick leta efter författarnas ålder, eftersom DN bara skrev att de var “yngre” – mitt autistiska innre lugnas inte tills jag vet vad yngre betyder. Yngre än vad? De är alla äldre en jag.

Manifestet börjar med tre påståenden:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.

Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

Det är omöjligt för mig att ta ställning till hur sanna dessa påståenden är, eftersom jag inte är tillräckligt bekant med svensk samtidslitteratur. Strike that. Med svensk samtidsromankonst. Poesin börjar jag känna ganska så bra. Och jag antar att de menar SVENSK litteratur, även om det inte sägs.

Ändå känns påståendena stora – och det måste finnas flera som inte är sams med dem. Man kan säkert skriva listor över belönade författare som har skrivit sådan slags realistisk berättarprosa som i manifestet sägs vara god. Och hur är det med de sju författarna själva, kan man fråga sig? De finns ju till.

På Island har realistisk berättarkonst i romaner varit regeln och inte undantaget under de senaste 1-2 (jag vågar nästan säga 100) decennierna. Einar Már Guðmundsson, Einar Kárason, Hallgrímur Helgason, osv. Såklart finns det undantag, men de största författarna har varit dessa. Sagolandet, Snorri Sturluson, bla di bla. Chick-lit finns det nästan inget av men krimi-författarna är lika stora i Island som i de andra nordiska länderna – Arnaldur Indriðason har (tror jag) sålt fler böcker än Halldór Laxness.

Det kan man bekymra sig över om man vill. Men det är lite som att man skulle oroa sig för att fler har sett CSI än Sju Samurajer. De tillhör inte samma värld, samma konstform, och det är meningslöst att hela tiden jämföra äpple och appelsiner. Som om allt läsbart/ätbart materiell var i konkurrens. Folk läser inte mindre poesi bara för att de läser mera blogg – i alla fall känns det inte som en mer relevant jämförelse än att folk läser mindre poesi för att de joggar mer (det tar alltså tid – men från vad?)

I själva verket är manifestet inte så bra skrivet. Manifestformen är öppen och galen, skrikande – men det här (speciellt början: “Vi närmar oss ett nytt decennium: 2010-talet”) är ganska så kliché-aktigt skrivet för en grupp etablerade författare. Men det kanske beror på att de inte är vana att skriva tillsammans. Det känns i alla fall som en imitation av ett manifest.

Men att manifestet är en dålig text betyder inte att det inte finns något i det. Eller att den debatten inte är värd att ha. Jag skulle faktiskt önska att fler hade så bestämda åsikter om litteratur och var lika orädda att uttrycka dem.

Några frågotecken har jag ändå:

Att berätta väl är en oerhört mycket större konstnärlig ut­maning än att skriva ordvitsar.

Jag är inte övertygad om att det är en mindre “konstnärlig utmaning” att skriva (bra) ordvitsar. Eller att (bra) ordvitsar inte berättar något av värde för oss som människor – bl. a. om språket vi använder för att uttrycka oss, vår mänsklighet. En ordvits är dessutom inte lika mycket ett beskrivande betyg som det är ett bedömmande betyg.

Don Quixote är full av vitsar. Betyder det att den är dålig? Inte värd att läsa? Och hur är det med poesin, då?

Vi vill återerövra berättandet från genre­litteraturen.

Har genrelitteraturen erövrat berättandet? Hur gick det till? Är berättandet över huvud tagit en begränsad mängd? Om genrelitteraturen använder sig av den (för mycket), finns det då inget kvar för realisterna?

Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier.

Hur exploaterar man människors livshistorier? Händer det varje gång man skriver en bok (roman, poesi eller historia) om någon som faktiskt existerade? Till hur stor grad kan man då använda verkligheten – dess myter och historiskt godkända händelser?

Den författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare.

Vad om läsaren intresserar sig för form, för språk, för stil? Och hur underskattar någon som George Perec (en författare som sätter mycket tyngd på form) sin läsare? Eller James Joyce? (Sem leder till frågan – varför finns det inga konkreta exempel på vad manifestet egentligen går emot? Det finns en lista på bra författare – men vad om det varnande exemplet. Vilka menar de, till exempel? Vilka böcker, vilka författare? Om de menar Myggor och tigrar, varför säger de inte det?)

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin.

Jag håller med om att det ofta blir ganska mycket självbiografi i romaner – det är till och med värre i poesin. Men för det första så är skönlitteratur ett ganska mycket störra begrepp än roman och det här påståendet skulle sätta skrivande som Anais Nin Dagböcker ut i kylan – också Abelard & Heloise, A Movable Feast, Röda Rummet, Inferno, all Bukowski, Homage to Catalonia, The Enormous Room, The Bell Jar, À la recherche du temps perdu, Émile, On The Road, Howl, Out of Africa, I know why the caged bird sings och otroligt många fler. Man skulle kunna göra ett försök med att säga att nämnda böcker inte är romaner – men att de inte är skönlitteratur? Knappast.

Det samma skulle kunna sägas om det här påståendet:

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken.

Sedan kommer det här:

Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel.

Igen är det mer bedömmande än beskrivande. Någon författare (de säger inte vem) har stängt in sig. Men kan man då jobba på institutioner (och vad räknas som institution?), tidskrifter, skrivarskolor eller akademier utan att delta i tabuet att ha stängt in sig? Utan att få den stämpeln, alltså? Som författare, får man göra något annat än att skriva realistiska böcker? Hur är det med de som stänger in sig hemma för att ta hand om barnen? Eller de som stänger in sig i naturen? Stänger in sig var som helst. När är det man stänger in sig och när arbetar man bara med något annat?

Efter den här långa listan av do’s and don’t's kommer sedan det här (oväntat) i slutet:

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform.

Det känns konstigt att någon konstform där man inte får beskriva sitt liv eller någon annars liv, inte skriva vitser eller fantasier, inte får sätta tyngden på form, stil eller experimentara och inte får jobba med det som man vill medan man inte gör något av det ovannämnda – att denna konstform sedan kan sägas ha en obegränsad potential.

Den kan inte vara både och, full med begränsande regler och samtidigt vara obegränsad.

Einar Már skriver annars om Steinar Bragi, Kristín Eiríksdóttir och mig i Göteborgsposten.

Jag bor i Västerås.

Vi lever med flodmyggor.

Det är superskönt. Solen skiner hela dagen.

Jag letar efter poesikontakter i närheten av Västerås.

Klicka på  ‘föreställningar’ här på högre sidan för att se och höra.

Näst är det en konferans om visuell poesi i Turku och en uppläsning på lördag – tillsammans med Geoff Huth, Nancy Huth, Christian Bök och flera.

Jag såg litet skådespeleri på Inkonst. De ville va mer radikal än det va, tror jag, men jag har ju ganska liten teatter-erfarenhet – kanske ville det va mer tradisjonellt en det va. Kanske brydde det sig inte ett dugg. Det va bra teatter, på något sätt, men själva pjäsen va banal. Teatterfolk borde kanske få författare att skriva pjäser för dom. Kanske gjorde dom det, jag vet inte. Då borde författarna vara bättre.

Näst fick jag lite isländskt öl på Tröls. Och Trölsburgare. Jag va konstiperad men det va ändå skönt. Jag har slutat skriva r-et i va. Ingen säger det, varför skulle jag då skriva det. Jag tror till och med många andra skriver det inte. Jag är inte ensam i det här. Men kanske menar folk va(d) när de skriver va och inte va(r) som jag.

Näst diskuterade jag parataxis med Per Bergström, Pär Thörn og Leif Holmstrand. Vi tyckte parataxis va helt ok, och även ganska roligt i bland, men parataxis pour la parataxis är ju inget skoj. Vi va inte lika sams om begreppet språkmaterialisme. Svenskarna tycker inte särskilt mycket om det, men det låter så bra i mina öron.

Till sist sov jag. Se(da)n vaknade jag, åt frukost och började repa för uppträdandet om kvällen. Jag repade och repade och stammade och hostade och grannarnas hundar hylade och jag hostade och repade och det gick inget bra och jag blev även mer konstiperad. Fy!

Den dagen va det bajsväder. Och jag blev mobbad av scientologer ute i kylan (“Vad tycker du om utbildning? Varför behöver vi utbildning?”) Äntligen nere på Möllan tog jag en öl på ölkaféet (ibland önskar jag alla ställen hadde generiska namn). Och se(da)n gick jag till Inkonst, satt mig ner och va stressad, konstiperad, åt tortellini, drack öl och väntade på uppträdandet. Jag började och stammade ingenting och hostade aldrig och det lät som om jag var en proffs. Näst kom Cia Rinne och va till och med mer proffsig en jag – och på ganska mycket flera språk. Se(da)n paus.

3 advokater med Pär Thörn och Peder Alexis Olsson gjorde en ljudbild av ett lagparagraf. A-erna var nästan tysta. Men “livstid” var två olika frekvenser – diabolus in musica. Efteråt fick jag veta att det var ett mistag. Men det lät bra. Den diaboliska livstiden.

Men se(da)n va Bengt-Emil Johnson och Kerstin Ståhl. De va underbara.

Jag är ofta ganska dålig på att samtala, men jag tror den här helgen gick det lite i överdrift. Jag skyller på konstipasjonen. Konstiperingen. Konstipaheten. Mina långa avskildheter i Helsingfors har också gjort mig sociofobisk, eller i alla fall har mina kommunikasjonsgåvor minskat.

Brogatan. Det är bar, dit gick vi efter showen. Se(da)n till en klubb sem heter Debaser. Där var flesta (för utom jag, Per och Tomas) 14 till 15 år gamla flickor som hånglade med varandra. Vi bestämde oss för att vi hade blivit för gamla, om jag inte bara bestämde det själv för oss alla tre, och gick hem. Whisky, Tom Waits, Sigur Rós, nasjonalisme – en tupplur – taxi, tåg, flygplan, buss och direkt i bad i Helsingfors.

ps. snart kommer videor av mitt uppträdande, där jag imiterar skåningar och danskar och läser teknopoesi om finanskrisen.

Annonsen låter så här:

Denna gång blir det ett ljudligt Stanza när den konkreta poesins nestor Bengt Emil Johnson framträder tillsammans med sångerskan Kerstin Ståhl, Eirikur Örn Nor∂dahl är Islands motsvariget till Christian Böök, Cia Rinne låter sina dikter flöda fram på tyska, rumänska, svenska, danska, franska, finska, engelska – samtidigt. Dessutom elektropoesigruppen 3 Advokater bestående av Pär Thörn, Ola Stahl, Peder Alexis Olsson och Calle Lindh.

Bengt Emil Johnson (f. 1936) kan inte kallas för något annat än en legend inom svensk poesi. På 1960-talet var han, inspirerad av Öyvind Fahlströms visioner, en av pionjärerna inom den konkreta poesin i Sverige med böcker som debuten Hyllningar och Gubbdrunkning. Att Johnson sedan fyraårsåldern haft ett brinnande intresse för radioapparater, samt hans klassiska skolning i piano, märks i denna tids musikalitet och experimentlusta. Under 1970-talet kom Johnson mer att inrikta sig på en nyskapade naturlyrik och under de senaste åren har han i sin diktning ägnat sig åt ett vardagligt och narrativt tilltal Johnson har under åren gett ut mer än 25 böcker där diktsamlingen Tal till mig själv är den senaste.
På Stanza framträder Bengt Emil Johnson med mezzosopranen Kerstin Ståhl. Under årtionden har de två arbetat tillsammans med performance i gränslandet mellan poesi och musik och avancerar språkets rytm och klang till rent musikaliska uttryck.

Cia Rinne föddes 1973 i Sverige av finska föräldrar. Hon växte upp i Tyskland och betraktar tyskan, snarare än svenskan, som sitt modersmål. Utöver finska, svenska, tyska och danska (Rinne är numera bosatt i Danmark) talar hon dessutom engelska, franska, italienska, spanska, rumänska och grekiska – och alla dessa språk kommer till uttryck i hennes vackert välgenomtänkta och genialt strukturerade poesi. I hennes diktsamling zaroum från 2001 kan det exempelvis heta:
”i am what i am what ami
a mia mi ami a miami amen”
Under 2009 är hon aktuell med en ny diktsamling, och glöm inte:
”Answer this question carefully:
yes no”

Eiríkur Örn Nor∂dahl är född 1978 på nordvästra Island och numera bosatt i Helsingfors. Det skulle kunna gå att kalla Örn Nor∂dahl för ett isländskt svar på den kanadensiske ljudpoeten Christian Böök. Att lyssna till hans uppläsningar är att kasta sig in ett mishmash av ord, ljud, associationer och disassociationer, resonanser och dissonanser. Örn Nor∂dahl är en av de drivande krafterna bakom poetgruppen och förlagskollektivet Nyhil, den mest avantgardistiska och mer experimentiella gruppen på Island som också arrangerar en av Islands mest betydelsefulla poesifestivaler. Nor∂dahl har gjort en rad inspelningar och utkommit med tre böcker, diktsamlingar där han bland annat smart och underfundigt parafraserar klassisk isländsk poesi. Han senaste bok kom 2008 och är en grafisk diktsamling.

3 Advokater är en poesi-ljud konstellation bestående av poeterna Pär Thörn och Peder Alexis Olsson samt ljudkonstnärerna Calle Lindh och Ola Stahl. Poesifragment läggs samman med ljudfragment som tillsammans omvandlar motklang till genklang.

1b § Cum catapultae proscriptae erunt tum soli proscript catapultas habebunt.

2a § Konsumentköplagen är en i huvudsak icke-tråkig bok.

2b § Den gäller beskrivningar av kapitalistisk hysteri och rädsla.

2c § Nämnda beskrivningar gäller handlingar av varor, från köpare till säljare, deras rättigheter och plikter.

2d § Konsumentköplagen av svenska poeten Ida Börjel är en språkmaterialistisk text – en långdikt skriven som lagparagrafer (ljóðabálkur skriven som lagabálkur, på isländska) om förhållandet mellan köpare och säljare, samt “den/det tredje”, och deras förhållande till reglerna som gäller deras förhållande.

………………………………………………….Läsaren: Jag tror dom är kanske litet känsliga för
………………………………………………….begreppet “språkmaterialistiskt” i Sverige, eftersom
………………………………………………….det har (tror jag) mest varit använt av anti-OEI
………………………………………………….brigadan, men jag tycker det är wunderschön, det
………………………………………………….är allt jag vill själv vara. Hurra!

………………………………………………….Diktaren: En/ett tredje är en icke-person som varken
………………………………………………….kvalificerar sig som köpare eller säljare eller spekulant.
………………………………………………….En/ett tredje är i princip något som bara står och tittar
………………………………………………….på.

3 § Poesin rimmar inte. Poesin har inte så mycket alliteration. Och för det mesta tror jag den är slumpartad. Alliterationen, menar jag, inte poesin. Poesin har däremot ganska mycket enjambement ibland. Men den är kanske också slumpartad. Man får ju fråga diktaren, om man intresserar sig i sånt. Det finns inget lag emot.

………………………………………………….Läsaren: Jag frågade, diktaren såg på mig som om jag
………………………………………………….var en idiot.

4a § En diktare ska ta kommando. En läsare ska visa sig intresserad och hjälpsam utan att verka påträngande. Artig, hjälpsam, konstruktiv kritik. Inte tränga sig på. Inte kasta sig över diktaren med dålig andedräkt, nitisk uppsyn, kritisera småsaker (det finns inga småsaker i poesi).

4b § Det är upp till poesin vem som ska få prata och om vad.

4c § En poesi är något som ska fungera. Poesin är något som diktare och läsare har fått till skänks, som från ovan. I poesin ingår dikten som någonting verkligt. Diktaren och köparen ger och ger och får och får. Varans magnetism dem emellan.

5a § Läsaren ska ta god tid på sig vid läsningen och inte slarva. Antingen läser läsaren poesin eller så läser han den inte.

5b § Diktaren ska ta god tid på sig vid skrivningen och inte slarva. Diktaren skriver poesin men inte till vilket pris som helst.

5c § En diktare kan hänga upp bilder på slarvare.

5d § En diktare måste lära sig läsa sina läsare.

5d § En diktare ska lära sig läsarna utantill.

6a § Konsumentköplagen beskriver någonslags supernervositet som genomsyrar verkligheten i ett system där det enasta du kan lita på är att alla ljuger.

6b § All marknadens kommunikation med köparen är förljugen. Målet med reklamer, (om jag får ta ett besläktat exempel) är inte att berätta någonslags sanning för dig eller andra, i någon ärlig förståelse av det ordet, men att få dig att göra någonting du (kanske? förmodligen?) inte skulle göra annars. Marknaden vill locka dig in och få dig att handla och den bryr sig inte riktigt om vad du handlar, men säljer helt enkelt det som är lättast att sälja (yta, strunt, billiga förpackningar) samt idéen om lyx, att ditt liv kommer att förbättras av en välklädd lädersoffa.

7a § Risken för poesin blir läsarens när poesin har varit läsen.

7b § Poesin är fullständigt beroende av att någon kommer och gör någonting.

7c § Någonting händer med läsaren om någon kommer och gör någonting.

7d § Någonting föds på nytt i läsaren.

8a § Köparen ska fyllas av åtrå, bygd på en maktlöshetskänsla som övertar köparen om han inte får äga det som han har fått tro han behöver för att bli lycklig.

8b § Marknaden ska ständigt visa köparen hur olycklig han är, hur han ska vara irriterad på sitt gamla menstruationsskydd och hur hans kläder har blivit urblekta av gamla tvättmedel. Ingen åtrår att gå omkring i bleka kläder.

9a § Diktaren vet att läsaren vet att poesin är befintlig men dess betydelse oviss.

9b § Läsaren vet att diktaren håller poesin för betydelsebärande.

………………………………………………….Diktaren: Varan är avlämnad när den är i köparens ägo.
………………………………………………….Sker det över kassa, se om möjligt till att bägge parter
………………………………………………….samtidigt och med öppna sinnen håller i varan innan
………………………………………………….dess att säljaren släpper taget, minimera det tidsförlopp
………………………………………………….då vara svävar i luften, på väg bort från sin säljare, på
………………………………………………….väg fram till sin köpare, för att undvika den problematik
………………………………………………….som uppstår när varan går sönder, glider mellan
………………………………………………….fingrarna, flyr eller på annat sätt går om intet efter det
………………………………………………….att säljaren släppt, innan dess att köparen fångat.

………………………………………………….Läsaren: Hur orkar man leva i ett samhälle där allt
………………………………………………….måste sättas i regler? är det här något speciellt svenskt?
…………………………………………………. Finns det social-demokrati utan milljoner av regler? är
…………………………………………………. Konsumentköplagen en representant för någonting
…………………………………………………. som verkligen finns? En oro, kanske? En rädsla – jag
………………………………………………….känner igen rädslan. Den är också i mig! är det
………………………………………………….otänkbart att vi lär oss lita på varandra? Till och med
………………………………………………….poesin säljs på samma sätt som andra varor, även om
………………………………………………….den inte är värd någonting i schaber och kunde kanske
………………………………………………….lika bra ges bort som säljas. Vems fel är det? är vi alla
………………………………………………….lika maktlösa? Kan jag göra något åt det här? Får jag
………………………………………………….erat lov att stjäla era poesiböcker och förskingra eran
………………………………………………….poesi?

………………………………………………….Diktaren: Du frågade aldrig om lov att förskingra min
………………………………………………….poesi.

………………………………………………….Läsaren: Förlåt.

10a § Poesiboken kan känna stark otrygghet och avsaknad av behörighet som svävade den runt efter sökt men saknad punkt för fäste. Poesiboken kan känna sig glömd, levande begravd i asken. Har läsaren flera poesiböcker kan han placera dom tätt intill varann på led eller i klunga för att skapa en gemenskap.

10b § Hur vet en poesibok om det som gäller för somliga också gäller för den? Hur, om också den kategoriseras som en där åldrandet får mervärdet att öka?

………………………………………………….Läsaren: Vad avses som dröjsmål?

………………………………………………….Diktaren: Tiden mellan slagets träff och smärtimpulsen.

11a § Konsumentköplagens ram placerar läsaren utanför den mer traditionella poetiska eller lyriska världen – vars roll är oftast att få en eufemism att bita i rumpan på den nästa, eller att yngla av sig självsagda sanningar och bevisa med metafora det som inte blir sant med andra metoder.

11b § Poesin står för ordningen och tidlösheten. Poesin hänger i sina egna begreppsknippen. Ibland föds en dikt först genom pladder, tal är alltså en slags tanke och som sådan en handling.

12 § Poesin är själv en bedräglig natur. Poesin tycks å ena sidan finna sig i vemhelst i vars händer den hamnar, å den andra, genast den är läst, förändras till sin karaktär.

13 § Poesin är felaktig om den

1 skevar,

2 är så bristfällig att dess användning medför fara för liv och hälsa.

Första och andra stycket gäller inte om diktaren visar att hon varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

………………………………………………….Läsaren: Vad är form?

………………………………………………….Diktaren: Form är det där man kan sticka in sin hand.
………………………………………………….Något mot vilket människohanden kan passa. Någon
………………………………………………….man kan ana. Bakfickans utbuktning, den lätta
………………………………………………….viskningen om en kroppstempererad plånbok.

………………………………………………….Läsaren: Skulle du själv kalla det här
………………………………………………….“språkmaterialism”?

………………………………………………….Diktaren: Läsaren har ibland lite svårt med orden,
………………………………………………….samt diktaren. Jag själv är läraktig och stabil. Man
………………………………………………….har en gång talat om mig som ett kraftpaket. Sen en
………………………………………………….sak, fast det kanske inte hör hit, så skulle det vara
………………………………………………….roligt att ha ID-märkta dikter, dikter som är knutna
………………………………………………….till verksamheten, så att poesin blir en del av den
………………………………………………….egna läsaren och inte, som det nu kan upplevas,
………………………………………………….vara någonting som står över verksamheten, så att
………………………………………………….verksamheten bara är en sekundär företeelse i
………………………………………………….förhållande till poesin och egentligen inte spelar
………………………………………………….någon roll utan poesin och egentligen bara får sitt
………………………………………………….existensberättigande i förhållande till poesin, liksom
………………………………………………….att diktare och det som en diktare diktar inte skulle
………………………………………………….spela någon roll utan hade kunnat bytas ut till maskin,
………………………………………………….till en siffra, liksom en läsare hade kunnat bytas mot
………………………………………………….siffra.

………………………………………………….Läsaren: Får jag kalla det “språkmaterialism”?

………………………………………………….Diktaren: Läsnos! Du tror att det synliga befinner sig på
………………………………………………….håll, att du kan sträcka ut din arm i avståndet, men
………………………………………………….handen och fingrarna och fingrarnas veck och ringar
………………………………………………….sträcks ut i ditt synfält, de silas in i din hjärna och blir
………………………………………………….till där i trängseln med annat. Mina ord blir till där, det
………………………………………………….är där de ger sig till känna.

………………………………………………….Läsaren: Du iscensätter en dialog mellan Köparen och
………………………………………………….Säljaren, en relation som spiller över på alla former av
………………………………………………….relationer. Kan ett ämne bli mer aktuellt? Din text
………………………………………………….sätter myror i huvudet på mig.

………………………………………………….Diktaren: Jag personligen är inte särskilt mottaglig för
………………………………………………….smicker. Jag tvekar på skämt, på sarkasm, på någon
………………………………………………….strax bakom mig till vem komplimangen antagligen
………………………………………………….var riktad.

………………………………………………….Läsaren: Att texten utgör en helhet är en stor förtjänst.
………………………………………………….Att ställas inför ett genomgående koncept tilltalar mig.
………………………………………………….Det är inte en diktsamling så mycket som en diktbok.
………………………………………………….Kan också läsas som kortprosa. Epitetet lyrik i titeln
………………………………………………….kommer säkerligen att sticka samvetsgranna
………………………………………………….litteraturvetenskapare i ögat eftersom det inte handlar
………………………………………………….om lyriska dikter i vedertagen mening.

………………………………………………….Diktaren: Överenskommelsens slogan manifesterar sig
………………………………………………….enkelt så att jag med min utstrålning ger sken av att
………………………………………………….personligen engagera mig i varje läsning och att den
………………………………………………….aktuella läsaren – aktuella sättet att läsa på – är den rätta.

………………………………………………….Läsaren: Får jag alltså kalla det “språkmaterialism”?

………………………………………………….Diktaren: Nästa fråga!

………………………………………………….Läsaren: Lagtext är ju en språktyp omsorgsfullt
………………………………………………….utmejslad för att vara så objektiv och klar som det
………………………………………………….bara går. Lagen står där som en saltstod med sina
………………………………………………….paragrafer. Låtsas intill döden självklar, trots olika
………………………………………………….intressenters försök att böja den till egen fördel. Du
………………………………………………….undersöker saltstoden och finner att den inte är död.
………………………………………………….Man kan trycka på den med fingrarna och känna
………………………………………………….mjukt igenom.

………………………………………………….Diktaren: I läsarens inre ligger inälvorna mjuka. Men
………………………………………………….läsaren har hårdnat av förhandlingssituationerna,
………………………………………………….genvägarna och klausulerna. Läsaren har inte
………………………………………………….långt kvar. Det måste finnas en poesi för det här.

14 § Det må vara hård poesi, men det är ändå bra poesi.

…………………………………………..………………………Bilaga 1 § Texten använder sig av språk
……………………………………………..……………………från själva boken, samt recensioner av
……………………………………..………………………….. Aase Berg, Amelie Björck och
…………………………..………………………………………Kristian Carlson.

Datum: 26/3 Tid: 20.00 Rum: Klubben Entré: 40:-

Litet exemplar från verker av Cia Rinne och Bengt-Emil Johnson finns här. Och Pär Thörn från 3 Advokater finns på Myspace.