Pär Thörn i egenskap av en bild.

Den enda recensionen jag har skrivit på svenska skrev jag inte själv, i alla fall inte ensam. Den bestod av ändrade och oförändrade citat från själva boken, samt recensioner av densamma – nämligen Ida Börjels Konsumentköplagen. En del av den skrev jag själv, men för det mesta var det copy-paste som gällde.

Det här blir alltså min första recension på svenska, som jag skriver själv. Om den får kallas recension. Det här är ju en blogg och kanske mer ett försök att tänka på ett språk jag inte behärsker helt och hållet än ett riktigt tänkande.

Första boken jag läste på svenska på under ett dygn var Mutationer av Anna-Greta Leijon av Pär Thörn. Jag började igår lite innan middag (dvs. kvällsmat) och slutade just efter lunch idag. Boken handlar för det mesta om olika livsöden, sanna och fabulerade. Första och sista kapitlet handlar om Pär Thörns livsöde som konseptuell poet. I första kapitlet omvandlar han Anna-Greta Leijons namn till siffror, musik, fotografier – och i det sista omvandlar han en bild av en påsklilja till siffror, poesi, postnummer, historiska händelser och telefonsamtal. Alltså, poetens liv består av den här omvandlingen. På ena ändan är det poetens sinne som tar in en viss stimulus. Detta stimulus tar poeten sedan och behandlar på ett ovanligt sätt för att producera något som samtidigt ska vara roligt och upplysande. På skoj och allvar. På andra ändan är läsarens sinne som tar in denna Pär Thörn-producerade stimulus och försöker producera något för sig själv. I sin hjärna. Sitt hjärta.

Andra delen, Medborgarna, består mestadels av andra människors öden, historiska och påträffade – och kanske till och med verkliga men okända (det kan man ändå bara gissa). Men återigen träffar vi Pär Thörn på sida 41, där han berättar att han har gått omkring och lagt ut fyra väskor fyllda med fläskfärs på olika platser på Södermalm i Stockholm. Vi får själva bestämma om Pär Thörn tillhör historiska figurer, påträffade figurer, okända men verkliga figurer eller kändisar.

Jag heter Therese Baumann. Jag är en trettiotreårig forskare i cellbiologi som är bosatt i Ruhrområdet.

På det hela tagit anser jag att mitt liv är värdelöst.

Men det är inte det värsta, utan det värsta är att jag egentligen inte vet hur jag ska reagera på denna, min närmast outsägligt torftiga livssituation. Jag kan inte utröna vilken handling som är mest effektiv för att ta mig härifrån.

Transcendera, säger jag till mig själv, innan jag somnar, men ingenting händer.

Medborgarna är typ 90% av boken och uttan tvivel den mest lyckade delen. Efter Medborgarna kommer Dörröpnaren som handlar om olika möjliga framtider du (den är skriven i andra personen) kan uppleva om du öppnar dörren. En paranojaväckande fantasi alltså.

Kanske öppnar du dörren vid precis det tilfälle då brevbäraren stoppar ner ett brev i ditt brevinkast och därigenom träffar du honum med dörren.

Här kan man säga att vi träffar Pär Thörn för tredje gången (han förekommer kanske oftare, det är svårt att säga uttan en handbok/auktoriserad biografi om Pär Thörn (född 1977 och bosatt i Malmö, står på baksidan, men han ska ha flyttat till Danmark, har jag hört – alltså, litteratur går inte att lita på)). Pär Thörn är en föredetta brevbärare (och författare till en bok som heter Kändisar som jag har delat ut post till bland andra texter).

Därefter kommer Mottagaren, en ganska svårläst (för mig) text som “består uteslutande av avfilmat och nedtecknat TV-material från december ’06″, som det beskrivs i bokens appendix. Mottagaren påminner om Kenny Goldsmiths böcker – som faktiskt beskrivs på sida 84 (i kapitlet Medborgarna): “en amerikansk konstnär som arbetar med text: som har nedtecknat allt han sa under en vecka, som har samlat in engelskans r-ljud och som har noterat alla rörelser som han genomförde under en dag” och “skrev ett helt nummer av [The New York Times] och gav ut i bokform under namnet Day“. Dvs. Mottagaren är (för mig i alla fall) en oläsbar text, om läsandet ska främjas på ett traditionellt sätt. Jag kan njuta av att skumma texten men om jag försöker läsa den linjärt kommer jag ingenvart. Större collage-texter fungerar lite som större collage-bilder: man får låta ögonen glida över konstverket, man kan försöka att begripa det som en helhet (Kenny Goldsmith påstår att man inte behöver läsa hans böcker, det räcker att känna till idéen) men det verkar omöjligt (och ofruktbart) att ta in det på ett traditionellt, linjärt läs-sätt. Som inte betyder att det är värdelöst. Det är bara annorlunda. I det här tilfället tycker jag att texten fungerar, men att den hör kanske inte så bra till själva boken, som annars är linjär och på låtsas traditionell. Mottagaren är ett störande ingrepp. Men det är väl kanske meningen. Satans språkmaterialister går det inte att lita på.

Mutationer av Anna-Greta Leijon är andra boken jag läser av Pär Thörn. Första boken var Din vän datamaskinen. Vi bytte lite böcker när vi träffades i Malmö för Stanza-litteraturbar. Det tog några dagar att komma igenom Din vän datamaskinen, man jag blir snabbare och snabbare att läsa på svenska, och som sagt, det tog under ett dygn att läsa Mutationer av Anna-Greta Leijon.

Sedan får vi se hur lång tid det tar för Pär Thörn att komma igenom böckerna han fick i utbytte. På isländska.

Futurist-manifestet publicerades i Le Figaro. På framsidan i sin tids Boklördag.

Idag publicerades ett nytt manifest i DN – ett motmanifest till manifestet från senaste Boklördag. Motsatt till lördagens manifest är dagens manifest ett “man får” manifest, istället för ett “man får inte” manifest, dvs. jakande istället för nekande. Det är också ganska mycket roligare och medvetnare om sin genre, som är inte så förvånande eftersom författarna till lördagens manifest sades vara emot genre-litteratur (och antingen inte förstod eller brydde sig om att manifestet är en genre).

Men för satan, om ni förlåter mig, får jag fråga lite till: Vad är ett manifest egentligen och för vem finns det till?

Det finns några möjliga svar på denna fråga.

1. Författarna vill att alla ska börja att skriva som de säger.

Då var meningen med lördagens manifest att Malte Persson inte skulle tro han var någonting, minst av allt rolig.

2. All litteratur borde alltid ha varit på det sättet som beskrivs i texten och den förflutna litteraturen som inte passar in ska glömmas eller åsidosättas som ett beklagansvärt misstag. Bibliotekarierna ska göra sig av med Lotta Lotass experiment så att de stackars läsarna inte stöter på dem helt i onödan.

3. Manifestet är till för författarna som skriver det. Då är det bara de som ska följa det.

Men varför publiceras det då? Och vad menas då med att nya decenniet ska vara så här och så där? Alltså, är det Pär Thörn som ska ändra sitt skrivande eller läsarna och median som ska undvika Pär Thörn? Eller både och?

4. Manifestet finns till för att läsarna ska veta vad som är värt att läsa. Att de får veta att den satans språkmaterialismen (eller vad det än gäller) inte är allvarlig litteratur, men mer som ett skämt. Att experimentella/traditionella litteraturen inte alls är en riktig litteratur.

De här gäller inte bara lördagens manifest men alla “nekande” manifester. Dagens manifest är inte nekande. Det är ju bara svar på andra manifestet och därför (kanske) i själva verket inte ett manifest. Dvs. manifestet som konstform (eller manifestet som tradition) ställer sig emot något, för att något annat ska kunna växa.

Vi vill inte ha flera rosor för vi måste få plats för våra maskrosor.

I manifestets värld är uppmärksamhet och litterärt utrymme i allmänhet av begränsad storlek. Det gäller också i verkligheten, men utrymmet är helt enkelt så stort – speciellt i senare åren – att det borde finnas plats för alla. Och vem som får vara mest populär (om det är frågan) måste någon annan bestämma än författaren själv.

En sak som skiljer lördagens manifest från de klassiska manifesterna – dada manifesterna, till exempell – är att den vill få en gammal tradition tillbaka, medan dada (och flesta andra manifester) kämpade för att få bort klassikerna så att det skulle finnas mer plats för det nya. De ville alltså rensa bort kanonen. Lördagens författare ville (känns det som) bara bli en ny länk i kanonens kedja. De ville få bort det nya för att göra mer utrymme för det gamla. De ville slå vakt om tradition och klassisism i stället för att befordra traditionen och fortsätta med litteraturen.

Till en viss grad kan jag förstå den känslan (om jag får vara överdrivet arrogant ett ögonblick). Man växer upp med en annan litteratur än den som är aktuell när man är vuxen. För saker och ting förändras. Och när man själv har blivit sin barndoms favoritförfattare finns det ingen kvar som bryr sig om sådana författare. Nu vill alla barn bli Ida Börjel. Och man blir bitter. För att det var inte så det skulle gå till. När man äntligen har blivit Ernest Hemingway gennom svett och tårar, då ska Ernest Hemingway för fan vara populär.

Och kanske finns manifester bara till för skoj skull. Kanske var det alltid så. De gamla manifesterna låter ju ganska skojiga men på den tiden tyckte literatin inte om skoj, så de blev tagna på allvar. Ett hundra år senare skriver några svenska författare ett nytt manifest (och begränsar sin egendom, högst furstligt, till ett decennium). Nu skriver de på allvar och ganska många tror att det måste vara på skoj. Jag vet inte vad den omkastningen betyder men jag tvivlar på att någon konstrevolution kommer igång med rynkad panna, hur ung den än är.

Klicka här för att se.

Jag såg litet skådespeleri på Inkonst. De ville va mer radikal än det va, tror jag, men jag har ju ganska liten teatter-erfarenhet – kanske ville det va mer tradisjonellt en det va. Kanske brydde det sig inte ett dugg. Det va bra teatter, på något sätt, men själva pjäsen va banal. Teatterfolk borde kanske få författare att skriva pjäser för dom. Kanske gjorde dom det, jag vet inte. Då borde författarna vara bättre.

Näst fick jag lite isländskt öl på Tröls. Och Trölsburgare. Jag va konstiperad men det va ändå skönt. Jag har slutat skriva r-et i va. Ingen säger det, varför skulle jag då skriva det. Jag tror till och med många andra skriver det inte. Jag är inte ensam i det här. Men kanske menar folk va(d) när de skriver va och inte va(r) som jag.

Näst diskuterade jag parataxis med Per Bergström, Pär Thörn og Leif Holmstrand. Vi tyckte parataxis va helt ok, och även ganska roligt i bland, men parataxis pour la parataxis är ju inget skoj. Vi va inte lika sams om begreppet språkmaterialisme. Svenskarna tycker inte särskilt mycket om det, men det låter så bra i mina öron.

Till sist sov jag. Se(da)n vaknade jag, åt frukost och började repa för uppträdandet om kvällen. Jag repade och repade och stammade och hostade och grannarnas hundar hylade och jag hostade och repade och det gick inget bra och jag blev även mer konstiperad. Fy!

Den dagen va det bajsväder. Och jag blev mobbad av scientologer ute i kylan (“Vad tycker du om utbildning? Varför behöver vi utbildning?”) Äntligen nere på Möllan tog jag en öl på ölkaféet (ibland önskar jag alla ställen hadde generiska namn). Och se(da)n gick jag till Inkonst, satt mig ner och va stressad, konstiperad, åt tortellini, drack öl och väntade på uppträdandet. Jag började och stammade ingenting och hostade aldrig och det lät som om jag var en proffs. Näst kom Cia Rinne och va till och med mer proffsig en jag – och på ganska mycket flera språk. Se(da)n paus.

3 advokater med Pär Thörn och Peder Alexis Olsson gjorde en ljudbild av ett lagparagraf. A-erna var nästan tysta. Men “livstid” var två olika frekvenser – diabolus in musica. Efteråt fick jag veta att det var ett mistag. Men det lät bra. Den diaboliska livstiden.

Men se(da)n va Bengt-Emil Johnson och Kerstin Ståhl. De va underbara.

Jag är ofta ganska dålig på att samtala, men jag tror den här helgen gick det lite i överdrift. Jag skyller på konstipasjonen. Konstiperingen. Konstipaheten. Mina långa avskildheter i Helsingfors har också gjort mig sociofobisk, eller i alla fall har mina kommunikasjonsgåvor minskat.

Brogatan. Det är bar, dit gick vi efter showen. Se(da)n till en klubb sem heter Debaser. Där var flesta (för utom jag, Per och Tomas) 14 till 15 år gamla flickor som hånglade med varandra. Vi bestämde oss för att vi hade blivit för gamla, om jag inte bara bestämde det själv för oss alla tre, och gick hem. Whisky, Tom Waits, Sigur Rós, nasjonalisme – en tupplur – taxi, tåg, flygplan, buss och direkt i bad i Helsingfors.

ps. snart kommer videor av mitt uppträdande, där jag imiterar skåningar och danskar och läser teknopoesi om finanskrisen.

Annonsen låter så här:

Denna gång blir det ett ljudligt Stanza när den konkreta poesins nestor Bengt Emil Johnson framträder tillsammans med sångerskan Kerstin Ståhl, Eirikur Örn Nor∂dahl är Islands motsvariget till Christian Böök, Cia Rinne låter sina dikter flöda fram på tyska, rumänska, svenska, danska, franska, finska, engelska – samtidigt. Dessutom elektropoesigruppen 3 Advokater bestående av Pär Thörn, Ola Stahl, Peder Alexis Olsson och Calle Lindh.

Bengt Emil Johnson (f. 1936) kan inte kallas för något annat än en legend inom svensk poesi. På 1960-talet var han, inspirerad av Öyvind Fahlströms visioner, en av pionjärerna inom den konkreta poesin i Sverige med böcker som debuten Hyllningar och Gubbdrunkning. Att Johnson sedan fyraårsåldern haft ett brinnande intresse för radioapparater, samt hans klassiska skolning i piano, märks i denna tids musikalitet och experimentlusta. Under 1970-talet kom Johnson mer att inrikta sig på en nyskapade naturlyrik och under de senaste åren har han i sin diktning ägnat sig åt ett vardagligt och narrativt tilltal Johnson har under åren gett ut mer än 25 böcker där diktsamlingen Tal till mig själv är den senaste.
På Stanza framträder Bengt Emil Johnson med mezzosopranen Kerstin Ståhl. Under årtionden har de två arbetat tillsammans med performance i gränslandet mellan poesi och musik och avancerar språkets rytm och klang till rent musikaliska uttryck.

Cia Rinne föddes 1973 i Sverige av finska föräldrar. Hon växte upp i Tyskland och betraktar tyskan, snarare än svenskan, som sitt modersmål. Utöver finska, svenska, tyska och danska (Rinne är numera bosatt i Danmark) talar hon dessutom engelska, franska, italienska, spanska, rumänska och grekiska – och alla dessa språk kommer till uttryck i hennes vackert välgenomtänkta och genialt strukturerade poesi. I hennes diktsamling zaroum från 2001 kan det exempelvis heta:
”i am what i am what ami
a mia mi ami a miami amen”
Under 2009 är hon aktuell med en ny diktsamling, och glöm inte:
”Answer this question carefully:
yes no”

Eiríkur Örn Nor∂dahl är född 1978 på nordvästra Island och numera bosatt i Helsingfors. Det skulle kunna gå att kalla Örn Nor∂dahl för ett isländskt svar på den kanadensiske ljudpoeten Christian Böök. Att lyssna till hans uppläsningar är att kasta sig in ett mishmash av ord, ljud, associationer och disassociationer, resonanser och dissonanser. Örn Nor∂dahl är en av de drivande krafterna bakom poetgruppen och förlagskollektivet Nyhil, den mest avantgardistiska och mer experimentiella gruppen på Island som också arrangerar en av Islands mest betydelsefulla poesifestivaler. Nor∂dahl har gjort en rad inspelningar och utkommit med tre böcker, diktsamlingar där han bland annat smart och underfundigt parafraserar klassisk isländsk poesi. Han senaste bok kom 2008 och är en grafisk diktsamling.

3 Advokater är en poesi-ljud konstellation bestående av poeterna Pär Thörn och Peder Alexis Olsson samt ljudkonstnärerna Calle Lindh och Ola Stahl. Poesifragment läggs samman med ljudfragment som tillsammans omvandlar motklang till genklang.

Datum: 26/3 Tid: 20.00 Rum: Klubben Entré: 40:-

Litet exemplar från verker av Cia Rinne och Bengt-Emil Johnson finns här. Och Pär Thörn från 3 Advokater finns på Myspace.