Författarna sju som skrivit manifestet. Bild: DN.se

Det är dags att försöka att tänka/skriva lite på svenska.

I dagens DN publicerades ett “Manifest för ett nytt litterärt decennium”, undertecknat av sju “yngre författare” – dvs Susanne Axmacher (f. 1974), Jesper Högström (f. 1965), Sven Olov Karlsson (f. 1971), Jens Liljestrand (1974), Anne Swärd (f. 1969), Jerker Virdborg (f. 1971) och Pauline Wolff (f. 1971). [Jag skriver listor och sätter in länkar för att undvika att behöva att uttrycka mig på svenska – det känns som jag fortfarande gör någonting, det tar tid].

Jag fick leta efter författarnas ålder, eftersom DN bara skrev att de var “yngre” – mitt autistiska innre lugnas inte tills jag vet vad yngre betyder. Yngre än vad? De är alla äldre en jag.

Manifestet börjar med tre påståenden:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.

Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

Det är omöjligt för mig att ta ställning till hur sanna dessa påståenden är, eftersom jag inte är tillräckligt bekant med svensk samtidslitteratur. Strike that. Med svensk samtidsromankonst. Poesin börjar jag känna ganska så bra. Och jag antar att de menar SVENSK litteratur, även om det inte sägs.

Ändå känns påståendena stora – och det måste finnas flera som inte är sams med dem. Man kan säkert skriva listor över belönade författare som har skrivit sådan slags realistisk berättarprosa som i manifestet sägs vara god. Och hur är det med de sju författarna själva, kan man fråga sig? De finns ju till.

På Island har realistisk berättarkonst i romaner varit regeln och inte undantaget under de senaste 1-2 (jag vågar nästan säga 100) decennierna. Einar Már Guðmundsson, Einar Kárason, Hallgrímur Helgason, osv. Såklart finns det undantag, men de största författarna har varit dessa. Sagolandet, Snorri Sturluson, bla di bla. Chick-lit finns det nästan inget av men krimi-författarna är lika stora i Island som i de andra nordiska länderna – Arnaldur Indriðason har (tror jag) sålt fler böcker än Halldór Laxness.

Det kan man bekymra sig över om man vill. Men det är lite som att man skulle oroa sig för att fler har sett CSI än Sju Samurajer. De tillhör inte samma värld, samma konstform, och det är meningslöst att hela tiden jämföra äpple och appelsiner. Som om allt läsbart/ätbart materiell var i konkurrens. Folk läser inte mindre poesi bara för att de läser mera blogg – i alla fall känns det inte som en mer relevant jämförelse än att folk läser mindre poesi för att de joggar mer (det tar alltså tid – men från vad?)

I själva verket är manifestet inte så bra skrivet. Manifestformen är öppen och galen, skrikande – men det här (speciellt början: “Vi närmar oss ett nytt decennium: 2010-talet”) är ganska så kliché-aktigt skrivet för en grupp etablerade författare. Men det kanske beror på att de inte är vana att skriva tillsammans. Det känns i alla fall som en imitation av ett manifest.

Men att manifestet är en dålig text betyder inte att det inte finns något i det. Eller att den debatten inte är värd att ha. Jag skulle faktiskt önska att fler hade så bestämda åsikter om litteratur och var lika orädda att uttrycka dem.

Några frågotecken har jag ändå:

Att berätta väl är en oerhört mycket större konstnärlig ut­maning än att skriva ordvitsar.

Jag är inte övertygad om att det är en mindre “konstnärlig utmaning” att skriva (bra) ordvitsar. Eller att (bra) ordvitsar inte berättar något av värde för oss som människor – bl. a. om språket vi använder för att uttrycka oss, vår mänsklighet. En ordvits är dessutom inte lika mycket ett beskrivande betyg som det är ett bedömmande betyg.

Don Quixote är full av vitsar. Betyder det att den är dålig? Inte värd att läsa? Och hur är det med poesin, då?

Vi vill återerövra berättandet från genre­litteraturen.

Har genrelitteraturen erövrat berättandet? Hur gick det till? Är berättandet över huvud tagit en begränsad mängd? Om genrelitteraturen använder sig av den (för mycket), finns det då inget kvar för realisterna?

Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier.

Hur exploaterar man människors livshistorier? Händer det varje gång man skriver en bok (roman, poesi eller historia) om någon som faktiskt existerade? Till hur stor grad kan man då använda verkligheten – dess myter och historiskt godkända händelser?

Den författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare.

Vad om läsaren intresserar sig för form, för språk, för stil? Och hur underskattar någon som George Perec (en författare som sätter mycket tyngd på form) sin läsare? Eller James Joyce? (Sem leder till frågan – varför finns det inga konkreta exempel på vad manifestet egentligen går emot? Det finns en lista på bra författare – men vad om det varnande exemplet. Vilka menar de, till exempel? Vilka böcker, vilka författare? Om de menar Myggor och tigrar, varför säger de inte det?)

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin.

Jag håller med om att det ofta blir ganska mycket självbiografi i romaner – det är till och med värre i poesin. Men för det första så är skönlitteratur ett ganska mycket störra begrepp än roman och det här påståendet skulle sätta skrivande som Anais Nin Dagböcker ut i kylan – också Abelard & Heloise, A Movable Feast, Röda Rummet, Inferno, all Bukowski, Homage to Catalonia, The Enormous Room, The Bell Jar, À la recherche du temps perdu, Émile, On The Road, Howl, Out of Africa, I know why the caged bird sings och otroligt många fler. Man skulle kunna göra ett försök med att säga att nämnda böcker inte är romaner – men att de inte är skönlitteratur? Knappast.

Det samma skulle kunna sägas om det här påståendet:

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken.

Sedan kommer det här:

Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel.

Igen är det mer bedömmande än beskrivande. Någon författare (de säger inte vem) har stängt in sig. Men kan man då jobba på institutioner (och vad räknas som institution?), tidskrifter, skrivarskolor eller akademier utan att delta i tabuet att ha stängt in sig? Utan att få den stämpeln, alltså? Som författare, får man göra något annat än att skriva realistiska böcker? Hur är det med de som stänger in sig hemma för att ta hand om barnen? Eller de som stänger in sig i naturen? Stänger in sig var som helst. När är det man stänger in sig och när arbetar man bara med något annat?

Efter den här långa listan av do’s and don’t's kommer sedan det här (oväntat) i slutet:

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform.

Det känns konstigt att någon konstform där man inte får beskriva sitt liv eller någon annars liv, inte skriva vitser eller fantasier, inte får sätta tyngden på form, stil eller experimentara och inte får jobba med det som man vill medan man inte gör något av det ovannämnda – att denna konstform sedan kan sägas ha en obegränsad potential.

Den kan inte vara både och, full med begränsande regler och samtidigt vara obegränsad.

Det här är talet jag gav:

Ärade åhörare

Jag har varit islänning i snart trettio och ett år, och det sista årtiondet har jag havt en ganska kritisk uppfattning om vad det innebär att vara islänning – en uppfattning som kanske inte passar så bra till sådana konferanser där man pratar vanligt mest om det som är positivt med landet och befolkningen. Jag får därför börja med att be er att ursäkta – jag är tyvärr en dålig reklambyrå för mitt land.

Först ett kort råd: ni borde aldrig tro en islänning som pratar om sitt land eller sin nationalitet. Nästan allting vi säger om oss själva är en enorm överdrift, på ett eller annat sätt. Få nationer i världen är så fanatiskt intresserade av sin egna självbild som min. Vi älskar att känna oss fantastiska, att låta oss se ut som om vi vore bäst i världen. Regeringen bildar kommittéer för att ta reda på vad det borde innebära att vara islänning, i kommersiella termer, i stället för att ta reda på vad det egentligen innebär – kommitéerna slutar med att häva ur sig samma nonsens som har upprepats i mer en tusen år – någonting om poetiska, känsliga vikingar formade av den rigorösa naturen, de starkaste männen i världen och de vackraste kvinnorna – och dom är alla litet säregna, eller hur?

Den här fanatismen om vad andra tycker om oss (och hur vi kan kontrollera det) har visserligen någonting med att göra hur nyligen vi blev självständiga, nittonhundraförtiofyra – vi är fortfarande mitt uppe i samma slags nationalistiska kamp. Och det har också någonting med att göra hur få vi är, hur små vi är i världen. Tre hundra tusen människor räknas nästan inte alls i en värld med mer än sex miljarder – storleken är till och med oanvändbar som data – och detta orsakar en otroligt stor mindervärdighetskomplex, och den skapar en hysteri för prestationer som är delvis sanna men till största delen ganska överdrivna. För några månader sedan var isländska affärsmän dom bästa i världen, i vintras hade vi de bästa revolutionerna – och såklart går vi nu igenom den djupaste och värsta krisen människosläktet någonsin har sett. Det skulle man i alla fall kunna tro när man lyssnar på oss, inklusive mig själv. Om några dagar kommer vi att rösta och det kommer att vara det genom tiderna mest häpnadsväckande exemplet på demokrati.

Men hur kan en islänning berätta någonting om Island för utlänningar, något som inte är bara en till del i den här folksagan – som inte tar del av det här oupphörliga behovet av att få uppmärksamhet av utlänningar -  hur kan man berätta den här berättelsen utan att falla i dom många fällorna, storhetsvansinnet eller det banala klichéerna om älvor, berg och poetiska vikingar – dom här folksagorna är redan tusen år gamla! Kan jag berätta för er att det finns en blomstrande konstscen utan att bli offer för den här galenskapen? Kan jag överhuvud tagit säga något positivt, utan att bli medbrottsling i denna stora, ständiga överdrift? Själv saknar jag nästan ständigt min hemstad, Ísafjordur, av en slags nationalisme – och idoliserar den ibland ganska mycket – småbyslivet, bergen, naturen och folket. Det är sant, men vad innebär det att jag delar det med er? Skulle jag idolisera min hemstad mindre, om jag var från en liten by i norra Finland och ni var Reykjavikbor?

Vem som helst som vill lära sig något om Island kommer förmodligen att bli utsatt för ganska mycket överdrift och nonsens – och det kan mycket väl hända här också. Det är sannolikt att det serveras eufimistiska landskaper och språk som förklarar hur vi faktiskt är speciella – för det är det som de flesta islänningar, i maskopi med övriga personer med Islands-fetish, vill få er att tro. Sigur Rós kommer att visa er hur nära naturen vi är – ett enkelt landsbygdsfolk med en böjelse för mystisism, ett folk som håller ihop. Men dom kommer inte att nämna att vi också har en stark förkärlek för stora bilar, eller att detta enkla landsbygdsfolk inte vill något hellre än att få en aluminium-plantage eller ett oljeraffinaderi på sin bakgård, medan det flesta naturälskande stadsbor inte vill se sina sommarstugors fjordar förstörda – och ni kommer troligen inte att höra någon säga att vi är bland de mest materialistiska nationerna i världen och ganska så säkert säger ingen att vi är bland dom mest korrumperade eller kollektivt bedrägliga.

Det är svårt att gissa precis vad dagens talare kommer att säga till er – jag är inte ens hundra procent säker på vad det är jag säger själv– men det vore kanske rätt att minnas att den förste talaren är en isländsk bank-manager, en titel som, med all respekt för herr Andersen, har tappat litet av sitt opartiska sken under det sista halvåret eller så, dock har Nordiska Investeringsbanken självfallet inte, så vitt jag vet, mycket med den nuvarande krisen att göra. Den andra talaren är regionalchef för ett isländskt flygbolag, Icelandair, som för övrigt, och högst troligen utan herr Mäkinens inblandning, försökt inkassera på idéen om att isländska kvinnor är frigjorda, genom att sälja såkallade “dirty weekends” i Reykjavik till kåta utlänningar. Och det är såklart en annan väldig beskrivande del av vår såkallade självbild: ganska mycket av det som vi maskerar som information eller förklaringar är helt enkelt gammalmodig kapitalism, som har gjort både landet och folket till varor som borde säljas för vinst. Men det är kanske inte spesiellt isländskt – det är förmodligen bara kapitalism.

Naturligtvis ligger inte så mycket av det vi kommer att berätta om Island särskilt nära det ni kommer att finna om ni någongång åker dit. Det ni högst troligen kommer att finna är uselt väder och en vanlig västlig nation som intresserar sig mer för american idol än för de isländska sagor. Det finns också självständiga individer med avvikande åsikt, precis som överallt. Ni kommer att finna en nation som definitivt har sina konstigheter, men inte mer någon annan stans. Det är konstigt att jag känner ett behov att säga det här, här i Helsingfors, två timmars flyg från Reykjavik, men vi är precis som alla andra.

Men det borde också nämnas att propagandan om Island och islänningar påverkar också Islänningarna själva – vi är väldigt bra på att spela vår roll i den här oupphörliga cirkusen, som vi var med om att skapa, och dom flesta av oss tror på vår egna mytologi: att vi läser mer än andra nationer, att vi är alla poeter och konstnärer, att vi har en vågad banbrytande anda som har hjälpt oss att göra stordåd i affärer, att vi är bekymmerslösa och liberala och frigjorda och vi festar hårt och jobbar ännu hårdare.

Just nu står vi, såklart, vid en underlig korsning: i flera år var det primära exemplet på vår succé, på hur speciella vi var, det isländska affärslivet. Vår president, Ólafur Ragnar Grímsson, åkte runt i hela världen och förklarade för folk hur det kom sig att vi var så framgångsrika, hur vår innovationsande och hårda arbete utgjorde en perfekt blandning för storslagenhet. Det här var det sista och ultimata beviset – vi lever i en pengavärld, och beviset för alltings värde är hur mycket pengar man har i slutändan. (Bill Gates är inte bara rikaste människan i världen, han är den smartaste människan och den bästa). Och ett tag tänkte vi att hela struntpratet som vi hade uppfunnit om oss själva nu äntligen hade blivit bevisat – förmodligen till vår egen förvåning.

Islänningar köpte halva Köpenhamn och London – diamanter, leksaker och banker – vi kom till och med till Finland, och nöjde oss inte med något mindre än själva Sampo, rikedomskällan i Kalevala. Just nu har vi inga pengar längre – vi är faktiskt djupt skuldsatta, och därför, enligt vår egenhändigt satta standard, helt och hållet värdelösa.

Men det finns såklart ingen lögn i världen så stor som pengarlögnen, och det som hände var helt enkelt att lögnen han i fatt oss. Luftslotten rämnade när vi var plötsligt tvungna att betala tilbaka lånen för allt vi hade köpt – allt vi faktiskt aldrig ägde. Islänningar slogs av en förenande misstro, och har tillbringat den senaste vintern med att desperat försöka finna nya sanningar. Några har funnit dom och andra inte – för det mesta känns det som om samhället nu kommer att återgå till bekanta vanor, och efter att kanske ha varit litet spektakulärt under några månader – kritiskt, betänksamt, modigt, skeptiskt och kanske också lite andligt – blir vi nu återigen vardagliga, tråkiga, materialistiska, kommersiella och fega.

Men varför säger jag allt det här? Jag har aldrig varit på en sån här konferans förut, men jag har en känsla av att målet med den är kommersiellt till största delen – ingen överraskning i en värld som tycker mycket mer om kommersialitet än social kritik eller akademiskt tänkande. Jag har en känsla av att ni kommer kommer att få höra ännu en omgång av isländsk mytologi menad att få er att älska oss – berättelser om majestetisk natur, poetiska vikingar, vågade instinkter – medan sanningen är att Island  till största delen består av hett vatten, kall sten och vanliga människor som inte tror varken på älvor eller spöken.

Kort sagt – det jag försöker säga här, i god anda, är att vi i stort sätt inte är trovärdiga när vi pratar om oss själva, och speciellt inte när den som pratar är en statlig institution eller ett privat företag. Företagen därför att i kapitalismen är dom enligt vana oärliga: dom ljuger högst troligen inte direkt, åtminstone inte om lagen kan förhindra det, men dom kommer altid att ge en snedvriden bild av deras varors verklighet. Och staten därför att där finns djup nationalistisk tradition, som naturligtvis ser olika ut från land till land – men låt mig försäkra er, så långt jag tillåter er att lita på till och med mig, Island lider inte lite av den, utan mycket.

Men kanske är det svårt att börja ett samtal med den kritiska sanningen, kanske börjar jag vid fel ände, kanske borde vi alla börja med att beskriva oss själva i mestadels positiva ordalag.

Och i det fallet har jag gjort er alla en björntjänst.

Tack för att ni lyssnade.

Annonsen låter så här:

Denna gång blir det ett ljudligt Stanza när den konkreta poesins nestor Bengt Emil Johnson framträder tillsammans med sångerskan Kerstin Ståhl, Eirikur Örn Nor∂dahl är Islands motsvariget till Christian Böök, Cia Rinne låter sina dikter flöda fram på tyska, rumänska, svenska, danska, franska, finska, engelska – samtidigt. Dessutom elektropoesigruppen 3 Advokater bestående av Pär Thörn, Ola Stahl, Peder Alexis Olsson och Calle Lindh.

Bengt Emil Johnson (f. 1936) kan inte kallas för något annat än en legend inom svensk poesi. På 1960-talet var han, inspirerad av Öyvind Fahlströms visioner, en av pionjärerna inom den konkreta poesin i Sverige med böcker som debuten Hyllningar och Gubbdrunkning. Att Johnson sedan fyraårsåldern haft ett brinnande intresse för radioapparater, samt hans klassiska skolning i piano, märks i denna tids musikalitet och experimentlusta. Under 1970-talet kom Johnson mer att inrikta sig på en nyskapade naturlyrik och under de senaste åren har han i sin diktning ägnat sig åt ett vardagligt och narrativt tilltal Johnson har under åren gett ut mer än 25 böcker där diktsamlingen Tal till mig själv är den senaste.
På Stanza framträder Bengt Emil Johnson med mezzosopranen Kerstin Ståhl. Under årtionden har de två arbetat tillsammans med performance i gränslandet mellan poesi och musik och avancerar språkets rytm och klang till rent musikaliska uttryck.

Cia Rinne föddes 1973 i Sverige av finska föräldrar. Hon växte upp i Tyskland och betraktar tyskan, snarare än svenskan, som sitt modersmål. Utöver finska, svenska, tyska och danska (Rinne är numera bosatt i Danmark) talar hon dessutom engelska, franska, italienska, spanska, rumänska och grekiska – och alla dessa språk kommer till uttryck i hennes vackert välgenomtänkta och genialt strukturerade poesi. I hennes diktsamling zaroum från 2001 kan det exempelvis heta:
”i am what i am what ami
a mia mi ami a miami amen”
Under 2009 är hon aktuell med en ny diktsamling, och glöm inte:
”Answer this question carefully:
yes no”

Eiríkur Örn Nor∂dahl är född 1978 på nordvästra Island och numera bosatt i Helsingfors. Det skulle kunna gå att kalla Örn Nor∂dahl för ett isländskt svar på den kanadensiske ljudpoeten Christian Böök. Att lyssna till hans uppläsningar är att kasta sig in ett mishmash av ord, ljud, associationer och disassociationer, resonanser och dissonanser. Örn Nor∂dahl är en av de drivande krafterna bakom poetgruppen och förlagskollektivet Nyhil, den mest avantgardistiska och mer experimentiella gruppen på Island som också arrangerar en av Islands mest betydelsefulla poesifestivaler. Nor∂dahl har gjort en rad inspelningar och utkommit med tre böcker, diktsamlingar där han bland annat smart och underfundigt parafraserar klassisk isländsk poesi. Han senaste bok kom 2008 och är en grafisk diktsamling.

3 Advokater är en poesi-ljud konstellation bestående av poeterna Pär Thörn och Peder Alexis Olsson samt ljudkonstnärerna Calle Lindh och Ola Stahl. Poesifragment läggs samman med ljudfragment som tillsammans omvandlar motklang till genklang.

Datum: 26/3 Tid: 20.00 Rum: Klubben Entré: 40:-

Litet exemplar från verker av Cia Rinne och Bengt-Emil Johnson finns här. Och Pär Thörn från 3 Advokater finns på Myspace.

I början av Njals saga klagar en kvinna sin nöd till sin far. Hennes mans penis är för stor och dom kan därför inte ligga tillsammans. Så står det i alla fall i den 700 år gamla originala isländska kalvskinnshandskriften. Men inte i danska översättningen. Hittills har danskarna bara hatt möjlighet för att läsa en censurerad version. I de danska översättningarna som kom innan hade detaljer om sagahjälternas sexualliv varit fjärnade och kvinnornas problem isolerade sig istället till det mer tillförlitliga: äktenskapsproblemer. [I 2011 kommer en ny översättning av 45 sagor på danska, svenska och norska, ocensurerad och oförkortat]

Det står inte i Politiken, men jag undrar om hur det har varit i Sverige, om svenska versionen har kanske också varit censurerad. Scenen i Njals saga, där Unnur Marðardóttir vill skilja sig från Hrútur Herjólfsson, på grund av hans stora penis, är en av de mest kända, inte bara i Njals saga men i alla sagorna. Men det ser ut som penisen var inte bara för stor för Unnur, den var också för stor för Danmark. Men nu äntligen ska Danmark våga att hantera Hrúturs stora penis, efter 700 år, och då borde man ju först och främst glädjas för deras skull.

Nu får vi se vad kommer sedan. Möjligheterna är, tror jag:

1) En Vänster-regering med Socialdemokraterna och Vänster-grön partiet – en minoritetsregering, ganska ovanligt för Island, men främskrittspartiet har lovat att försvara den om det blir så.

2) En opolitisk regering försvarat av tinget.

3) En nations-regering, som det kallas, av alla (eller flesta) partier.

4) En tre-parti regering med Socialdemokraterna, Vänster-grön partiet och Främskrittspartiet.

Men först får vi fira! Flera månader av demonstrationer har börjat ge frukt. Nu hoppas jag att partierna börjar ta mer hänsyn till folket – vi letar efter en Per Albin Hansson, om ni svenskar har en vi kan låna, nu är det dags för ett isländskt folkhem.

Detaljerna får ni på kontrarevolutionär och konformistisk svenska på DN, som vanligt.

Och snart får vi nyval.

Men tidigar om kvällen meddelade ett öffentligt möte i Allianspartiet att regeringssamarbetet måste annuleras. Premierministern hade då sagt att han hade pratat med ledaren till Allianspartiet, som ligger sjuk på Karolinska hospitalet, och at hon hade sagt att dom skulle fortsätte. Nu går det rykte om att det var inte riktigt så hon sade, och att vi kan förvänta oss en öffentligt meddelande från henne snart. Andra medlemmer i Allianspartiet har träffat ledare i Vänster-gröna partiet om att bilda en minoritetsregering, och Främskrittspartiet har lovat att skydda en sån regering i tinget.

En ny opinionsundersökning visar att färre än en fjerdedel stödjer regeringen. Och ändå svarar bara 58% – och 8% vill rösta på någonting som inte finns än.

Som vanligt finns det mer på kontrarevolitionär svenska i DN.

Bild: Páll Hilmarsson.

Jag är inte säker på hur mycket utlänningar från stora länder kan förstå av hur Island egentligen fungerar, eller vad som händer där – orättvisan som pågår som det vore det mest naturliga i världen, ganska ofta på grund av hur liten den ön är och hur fåa bor där. Saker som att f.d. premierministerns son har varit gjort till en domare (både i civilmålsdomstol och i Islands största poesitävling!) och att den som nominerade honom har fått höra från tingets ombodsman att det var fel och andra borde ha fått det jobbet, men ingen avgår för det här är ju bara hur Island fungerar; att själva f.d. premierministern mer eller mindre gjorde sig själv till chef på centralbanken (efter att ha havt en ganska turkmenbashisk tid som regeringens huvud i 15 år – fått sina psalmer spelade på stats-tv och liknande); att INGEN har avsagt sig från regeringen eller finans-auktoriteten sedan krisen började (att krisen är förmodligen största bankrutt i världhistorian, jämfört med antal invånare) och det finns inga planer för ett nytt val; att samtidigt som isländskt bistånd till fattiga länder har varit annulerat och hospitaler stänger och universiteter kann inte ta emot nya studenter (medans flere vill studera på grund av arbetslöshet), så fördubbler såkallade social-demokraten i utenriksministeriet pengarna för försvarsinstituten (egentligen en militär, men det får vi inte säga) och justietsministern vill ha mer pengar för polis samt nya ‘saker’ (vapen?); att i går blev en elvåring arresterad i demonstrationen, även efter han hade pekat på sin rheumatiska moder som satt på en bänk i närheten (på grund av rheumatismen) men blev till sluts knuffat ner av polisen – och flera minderåringar var arresterat av våldsam polis, även om demonstranterna var för det mesta otroligt fredliga (fyra rutur blev krossade, en gammal julgran blev bränd samt timmer från närliggande byggningsplatser, egg och mejeriprodukter blev kastad på altingshuset och polisen) – polisen peppersprayade inte bara demonstranter, det ser ut som dom satsade särskilt på fotograferna; att samtidigt som 400 människor (i ett land av totalt 320 tusind invånare) har blivit efterlysta av polisen, bara i sista månaden, för att inte kunna betala sina skulder (på grund av krisen), så har inte en enda av affärs’vikingarna’ varit arresterat, även om dom bistod till krisen och är flesta mistänkta för allslags olika finansbrott; att det finns inget sätt att tvinga regeringen bort, dom bara rycker på axlarna och säger “det är väl människors rätt att demonstrera, bara så länge dom inte blir våldsamma, så blir det ju allt OK – men nej, vi tänker inte avgå” – det är ju ok att demonstrera så länge vi inte behöver lyssna.

Island är just nu inget land och det har ingen regering. Regeringen har bara inte fattat det än. Och om det blir nödvändigt, så kanske Reykjavik behöver bränna innan folket får någon reaktion. Det skulle vara synd, även om jag inte tycker om Reykjavik – det finns ju andra som tycker om Reykjavik.

Ni kan läsa mer på mer konformistisk (kontrarevolutionär) svenska i DN.

Bild: Helgi J. Hauksson / www.this.is/nei

Höpöhöpö Böks, ett univokal lipogram för Christian Bök. Visuella dikten hade premiär i Islands stats-TV 14.01.2009. Uppläsningen är från Ú á fasismann – og fleiri ljóð (Bu åt fascismen – och flera dikter). Flera verk av liknande slag finns här.