Jag bor i Västerås.

Vi lever med flodmyggor.

Det är superskönt. Solen skiner hela dagen.

Jag letar efter poesikontakter i närheten av Västerås.

De som förstår isländska kan se samma bilder med mer text i kommunistiska dagbladet Nei..

Några videor finns nederst, tre olika men underbara musik uppträdande.

Kari Peitsamo

En liten arbetarkör sjunger hurra för Valborg.

Tuomas Toivonen gjör underbart ordtekno / nerd-hop.

Det här är talet jag gav:

Ärade åhörare

Jag har varit islänning i snart trettio och ett år, och det sista årtiondet har jag havt en ganska kritisk uppfattning om vad det innebär att vara islänning – en uppfattning som kanske inte passar så bra till sådana konferanser där man pratar vanligt mest om det som är positivt med landet och befolkningen. Jag får därför börja med att be er att ursäkta – jag är tyvärr en dålig reklambyrå för mitt land.

Först ett kort råd: ni borde aldrig tro en islänning som pratar om sitt land eller sin nationalitet. Nästan allting vi säger om oss själva är en enorm överdrift, på ett eller annat sätt. Få nationer i världen är så fanatiskt intresserade av sin egna självbild som min. Vi älskar att känna oss fantastiska, att låta oss se ut som om vi vore bäst i världen. Regeringen bildar kommittéer för att ta reda på vad det borde innebära att vara islänning, i kommersiella termer, i stället för att ta reda på vad det egentligen innebär – kommitéerna slutar med att häva ur sig samma nonsens som har upprepats i mer en tusen år – någonting om poetiska, känsliga vikingar formade av den rigorösa naturen, de starkaste männen i världen och de vackraste kvinnorna – och dom är alla litet säregna, eller hur?

Den här fanatismen om vad andra tycker om oss (och hur vi kan kontrollera det) har visserligen någonting med att göra hur nyligen vi blev självständiga, nittonhundraförtiofyra – vi är fortfarande mitt uppe i samma slags nationalistiska kamp. Och det har också någonting med att göra hur få vi är, hur små vi är i världen. Tre hundra tusen människor räknas nästan inte alls i en värld med mer än sex miljarder – storleken är till och med oanvändbar som data – och detta orsakar en otroligt stor mindervärdighetskomplex, och den skapar en hysteri för prestationer som är delvis sanna men till största delen ganska överdrivna. För några månader sedan var isländska affärsmän dom bästa i världen, i vintras hade vi de bästa revolutionerna – och såklart går vi nu igenom den djupaste och värsta krisen människosläktet någonsin har sett. Det skulle man i alla fall kunna tro när man lyssnar på oss, inklusive mig själv. Om några dagar kommer vi att rösta och det kommer att vara det genom tiderna mest häpnadsväckande exemplet på demokrati.

Men hur kan en islänning berätta någonting om Island för utlänningar, något som inte är bara en till del i den här folksagan – som inte tar del av det här oupphörliga behovet av att få uppmärksamhet av utlänningar -  hur kan man berätta den här berättelsen utan att falla i dom många fällorna, storhetsvansinnet eller det banala klichéerna om älvor, berg och poetiska vikingar – dom här folksagorna är redan tusen år gamla! Kan jag berätta för er att det finns en blomstrande konstscen utan att bli offer för den här galenskapen? Kan jag överhuvud tagit säga något positivt, utan att bli medbrottsling i denna stora, ständiga överdrift? Själv saknar jag nästan ständigt min hemstad, Ísafjordur, av en slags nationalisme – och idoliserar den ibland ganska mycket – småbyslivet, bergen, naturen och folket. Det är sant, men vad innebär det att jag delar det med er? Skulle jag idolisera min hemstad mindre, om jag var från en liten by i norra Finland och ni var Reykjavikbor?

Vem som helst som vill lära sig något om Island kommer förmodligen att bli utsatt för ganska mycket överdrift och nonsens – och det kan mycket väl hända här också. Det är sannolikt att det serveras eufimistiska landskaper och språk som förklarar hur vi faktiskt är speciella – för det är det som de flesta islänningar, i maskopi med övriga personer med Islands-fetish, vill få er att tro. Sigur Rós kommer att visa er hur nära naturen vi är – ett enkelt landsbygdsfolk med en böjelse för mystisism, ett folk som håller ihop. Men dom kommer inte att nämna att vi också har en stark förkärlek för stora bilar, eller att detta enkla landsbygdsfolk inte vill något hellre än att få en aluminium-plantage eller ett oljeraffinaderi på sin bakgård, medan det flesta naturälskande stadsbor inte vill se sina sommarstugors fjordar förstörda – och ni kommer troligen inte att höra någon säga att vi är bland de mest materialistiska nationerna i världen och ganska så säkert säger ingen att vi är bland dom mest korrumperade eller kollektivt bedrägliga.

Det är svårt att gissa precis vad dagens talare kommer att säga till er – jag är inte ens hundra procent säker på vad det är jag säger själv– men det vore kanske rätt att minnas att den förste talaren är en isländsk bank-manager, en titel som, med all respekt för herr Andersen, har tappat litet av sitt opartiska sken under det sista halvåret eller så, dock har Nordiska Investeringsbanken självfallet inte, så vitt jag vet, mycket med den nuvarande krisen att göra. Den andra talaren är regionalchef för ett isländskt flygbolag, Icelandair, som för övrigt, och högst troligen utan herr Mäkinens inblandning, försökt inkassera på idéen om att isländska kvinnor är frigjorda, genom att sälja såkallade “dirty weekends” i Reykjavik till kåta utlänningar. Och det är såklart en annan väldig beskrivande del av vår såkallade självbild: ganska mycket av det som vi maskerar som information eller förklaringar är helt enkelt gammalmodig kapitalism, som har gjort både landet och folket till varor som borde säljas för vinst. Men det är kanske inte spesiellt isländskt – det är förmodligen bara kapitalism.

Naturligtvis ligger inte så mycket av det vi kommer att berätta om Island särskilt nära det ni kommer att finna om ni någongång åker dit. Det ni högst troligen kommer att finna är uselt väder och en vanlig västlig nation som intresserar sig mer för american idol än för de isländska sagor. Det finns också självständiga individer med avvikande åsikt, precis som överallt. Ni kommer att finna en nation som definitivt har sina konstigheter, men inte mer någon annan stans. Det är konstigt att jag känner ett behov att säga det här, här i Helsingfors, två timmars flyg från Reykjavik, men vi är precis som alla andra.

Men det borde också nämnas att propagandan om Island och islänningar påverkar också Islänningarna själva – vi är väldigt bra på att spela vår roll i den här oupphörliga cirkusen, som vi var med om att skapa, och dom flesta av oss tror på vår egna mytologi: att vi läser mer än andra nationer, att vi är alla poeter och konstnärer, att vi har en vågad banbrytande anda som har hjälpt oss att göra stordåd i affärer, att vi är bekymmerslösa och liberala och frigjorda och vi festar hårt och jobbar ännu hårdare.

Just nu står vi, såklart, vid en underlig korsning: i flera år var det primära exemplet på vår succé, på hur speciella vi var, det isländska affärslivet. Vår president, Ólafur Ragnar Grímsson, åkte runt i hela världen och förklarade för folk hur det kom sig att vi var så framgångsrika, hur vår innovationsande och hårda arbete utgjorde en perfekt blandning för storslagenhet. Det här var det sista och ultimata beviset – vi lever i en pengavärld, och beviset för alltings värde är hur mycket pengar man har i slutändan. (Bill Gates är inte bara rikaste människan i världen, han är den smartaste människan och den bästa). Och ett tag tänkte vi att hela struntpratet som vi hade uppfunnit om oss själva nu äntligen hade blivit bevisat – förmodligen till vår egen förvåning.

Islänningar köpte halva Köpenhamn och London – diamanter, leksaker och banker – vi kom till och med till Finland, och nöjde oss inte med något mindre än själva Sampo, rikedomskällan i Kalevala. Just nu har vi inga pengar längre – vi är faktiskt djupt skuldsatta, och därför, enligt vår egenhändigt satta standard, helt och hållet värdelösa.

Men det finns såklart ingen lögn i världen så stor som pengarlögnen, och det som hände var helt enkelt att lögnen han i fatt oss. Luftslotten rämnade när vi var plötsligt tvungna att betala tilbaka lånen för allt vi hade köpt – allt vi faktiskt aldrig ägde. Islänningar slogs av en förenande misstro, och har tillbringat den senaste vintern med att desperat försöka finna nya sanningar. Några har funnit dom och andra inte – för det mesta känns det som om samhället nu kommer att återgå till bekanta vanor, och efter att kanske ha varit litet spektakulärt under några månader – kritiskt, betänksamt, modigt, skeptiskt och kanske också lite andligt – blir vi nu återigen vardagliga, tråkiga, materialistiska, kommersiella och fega.

Men varför säger jag allt det här? Jag har aldrig varit på en sån här konferans förut, men jag har en känsla av att målet med den är kommersiellt till största delen – ingen överraskning i en värld som tycker mycket mer om kommersialitet än social kritik eller akademiskt tänkande. Jag har en känsla av att ni kommer kommer att få höra ännu en omgång av isländsk mytologi menad att få er att älska oss – berättelser om majestetisk natur, poetiska vikingar, vågade instinkter – medan sanningen är att Island  till största delen består av hett vatten, kall sten och vanliga människor som inte tror varken på älvor eller spöken.

Kort sagt – det jag försöker säga här, i god anda, är att vi i stort sätt inte är trovärdiga när vi pratar om oss själva, och speciellt inte när den som pratar är en statlig institution eller ett privat företag. Företagen därför att i kapitalismen är dom enligt vana oärliga: dom ljuger högst troligen inte direkt, åtminstone inte om lagen kan förhindra det, men dom kommer altid att ge en snedvriden bild av deras varors verklighet. Och staten därför att där finns djup nationalistisk tradition, som naturligtvis ser olika ut från land till land – men låt mig försäkra er, så långt jag tillåter er att lita på till och med mig, Island lider inte lite av den, utan mycket.

Men kanske är det svårt att börja ett samtal med den kritiska sanningen, kanske börjar jag vid fel ände, kanske borde vi alla börja med att beskriva oss själva i mestadels positiva ordalag.

Och i det fallet har jag gjort er alla en björntjänst.

Tack för att ni lyssnade.

Jag såg litet skådespeleri på Inkonst. De ville va mer radikal än det va, tror jag, men jag har ju ganska liten teatter-erfarenhet – kanske ville det va mer tradisjonellt en det va. Kanske brydde det sig inte ett dugg. Det va bra teatter, på något sätt, men själva pjäsen va banal. Teatterfolk borde kanske få författare att skriva pjäser för dom. Kanske gjorde dom det, jag vet inte. Då borde författarna vara bättre.

Näst fick jag lite isländskt öl på Tröls. Och Trölsburgare. Jag va konstiperad men det va ändå skönt. Jag har slutat skriva r-et i va. Ingen säger det, varför skulle jag då skriva det. Jag tror till och med många andra skriver det inte. Jag är inte ensam i det här. Men kanske menar folk va(d) när de skriver va och inte va(r) som jag.

Näst diskuterade jag parataxis med Per Bergström, Pär Thörn og Leif Holmstrand. Vi tyckte parataxis va helt ok, och även ganska roligt i bland, men parataxis pour la parataxis är ju inget skoj. Vi va inte lika sams om begreppet språkmaterialisme. Svenskarna tycker inte särskilt mycket om det, men det låter så bra i mina öron.

Till sist sov jag. Se(da)n vaknade jag, åt frukost och började repa för uppträdandet om kvällen. Jag repade och repade och stammade och hostade och grannarnas hundar hylade och jag hostade och repade och det gick inget bra och jag blev även mer konstiperad. Fy!

Den dagen va det bajsväder. Och jag blev mobbad av scientologer ute i kylan (“Vad tycker du om utbildning? Varför behöver vi utbildning?”) Äntligen nere på Möllan tog jag en öl på ölkaféet (ibland önskar jag alla ställen hadde generiska namn). Och se(da)n gick jag till Inkonst, satt mig ner och va stressad, konstiperad, åt tortellini, drack öl och väntade på uppträdandet. Jag började och stammade ingenting och hostade aldrig och det lät som om jag var en proffs. Näst kom Cia Rinne och va till och med mer proffsig en jag – och på ganska mycket flera språk. Se(da)n paus.

3 advokater med Pär Thörn och Peder Alexis Olsson gjorde en ljudbild av ett lagparagraf. A-erna var nästan tysta. Men “livstid” var två olika frekvenser – diabolus in musica. Efteråt fick jag veta att det var ett mistag. Men det lät bra. Den diaboliska livstiden.

Men se(da)n va Bengt-Emil Johnson och Kerstin Ståhl. De va underbara.

Jag är ofta ganska dålig på att samtala, men jag tror den här helgen gick det lite i överdrift. Jag skyller på konstipasjonen. Konstiperingen. Konstipaheten. Mina långa avskildheter i Helsingfors har också gjort mig sociofobisk, eller i alla fall har mina kommunikasjonsgåvor minskat.

Brogatan. Det är bar, dit gick vi efter showen. Se(da)n till en klubb sem heter Debaser. Där var flesta (för utom jag, Per och Tomas) 14 till 15 år gamla flickor som hånglade med varandra. Vi bestämde oss för att vi hade blivit för gamla, om jag inte bara bestämde det själv för oss alla tre, och gick hem. Whisky, Tom Waits, Sigur Rós, nasjonalisme – en tupplur – taxi, tåg, flygplan, buss och direkt i bad i Helsingfors.

ps. snart kommer videor av mitt uppträdande, där jag imiterar skåningar och danskar och läser teknopoesi om finanskrisen.

Annonsen låter så här:

Denna gång blir det ett ljudligt Stanza när den konkreta poesins nestor Bengt Emil Johnson framträder tillsammans med sångerskan Kerstin Ståhl, Eirikur Örn Nor∂dahl är Islands motsvariget till Christian Böök, Cia Rinne låter sina dikter flöda fram på tyska, rumänska, svenska, danska, franska, finska, engelska – samtidigt. Dessutom elektropoesigruppen 3 Advokater bestående av Pär Thörn, Ola Stahl, Peder Alexis Olsson och Calle Lindh.

Bengt Emil Johnson (f. 1936) kan inte kallas för något annat än en legend inom svensk poesi. På 1960-talet var han, inspirerad av Öyvind Fahlströms visioner, en av pionjärerna inom den konkreta poesin i Sverige med böcker som debuten Hyllningar och Gubbdrunkning. Att Johnson sedan fyraårsåldern haft ett brinnande intresse för radioapparater, samt hans klassiska skolning i piano, märks i denna tids musikalitet och experimentlusta. Under 1970-talet kom Johnson mer att inrikta sig på en nyskapade naturlyrik och under de senaste åren har han i sin diktning ägnat sig åt ett vardagligt och narrativt tilltal Johnson har under åren gett ut mer än 25 böcker där diktsamlingen Tal till mig själv är den senaste.
På Stanza framträder Bengt Emil Johnson med mezzosopranen Kerstin Ståhl. Under årtionden har de två arbetat tillsammans med performance i gränslandet mellan poesi och musik och avancerar språkets rytm och klang till rent musikaliska uttryck.

Cia Rinne föddes 1973 i Sverige av finska föräldrar. Hon växte upp i Tyskland och betraktar tyskan, snarare än svenskan, som sitt modersmål. Utöver finska, svenska, tyska och danska (Rinne är numera bosatt i Danmark) talar hon dessutom engelska, franska, italienska, spanska, rumänska och grekiska – och alla dessa språk kommer till uttryck i hennes vackert välgenomtänkta och genialt strukturerade poesi. I hennes diktsamling zaroum från 2001 kan det exempelvis heta:
”i am what i am what ami
a mia mi ami a miami amen”
Under 2009 är hon aktuell med en ny diktsamling, och glöm inte:
”Answer this question carefully:
yes no”

Eiríkur Örn Nor∂dahl är född 1978 på nordvästra Island och numera bosatt i Helsingfors. Det skulle kunna gå att kalla Örn Nor∂dahl för ett isländskt svar på den kanadensiske ljudpoeten Christian Böök. Att lyssna till hans uppläsningar är att kasta sig in ett mishmash av ord, ljud, associationer och disassociationer, resonanser och dissonanser. Örn Nor∂dahl är en av de drivande krafterna bakom poetgruppen och förlagskollektivet Nyhil, den mest avantgardistiska och mer experimentiella gruppen på Island som också arrangerar en av Islands mest betydelsefulla poesifestivaler. Nor∂dahl har gjort en rad inspelningar och utkommit med tre böcker, diktsamlingar där han bland annat smart och underfundigt parafraserar klassisk isländsk poesi. Han senaste bok kom 2008 och är en grafisk diktsamling.

3 Advokater är en poesi-ljud konstellation bestående av poeterna Pär Thörn och Peder Alexis Olsson samt ljudkonstnärerna Calle Lindh och Ola Stahl. Poesifragment läggs samman med ljudfragment som tillsammans omvandlar motklang till genklang.