Klicka på  ‘föreställningar’ här på högre sidan för att se och höra.

Näst är det en konferans om visuell poesi i Turku och en uppläsning på lördag – tillsammans med Geoff Huth, Nancy Huth, Christian Bök och flera.

Datum: 26/3 Tid: 20.00 Rum: Klubben Entré: 40:-

Litet exemplar från verker av Cia Rinne och Bengt-Emil Johnson finns här. Och Pär Thörn från 3 Advokater finns på Myspace.

Höpöhöpö Böks, ett univokal lipogram för Christian Bök. Visuella dikten hade premiär i Islands stats-TV 14.01.2009. Uppläsningen är från Ú á fasismann – og fleiri ljóð (Bu åt fascismen – och flera dikter). Flera verk av liknande slag finns här.

I

På många sätt är den isländska poesin, liksom sina kusiner runtom i världen, ett nationellt fenomen, och följaktligen ofta isolerad, tidvis till och med avog mot vad som kan kallas ”utländska strömningar”. I Reykjavik är det tji att få tag på nya diktsamlingar från övriga Norden, förutom de allra viktigaste som nominerats till Nordiska rådets pris, dem kan man hitta på Nationalbiblioteket men de finns inte att köpa. Diktsamlingar på utländska språk i Reykjavíks bokhandlar är helt enkelt skämmigt få, och utgör sammanlagt inte mer än kanske 2–3 hyllmeter. De poeter som mottagit Nordiska rådets pris har inte blivit översatta i nämnvärd utsträckning, liksom inte utländsk poesi överhuvudtaget. Detta ursäktas framför allt av marknaden: få gitter översätta eller publicera utan att få nånting för det, och det är få som är beredda att betala. Vore det inte för internet skulle vi givetvis allesammans ha emigrerat för längesen.

En av de vanligaste klicheerna om den isländska poesin är att alla är författare på Island. Det stämmer på sätt och vis. Även om alla inte blir utgivna och få tar sig in på de stora förlagen står det klart att antalet personer som på nåt vis sysslar med poesi – från rimsmeder till avantgardister, från textmakare till poetiska modernister – är enormt. Intresset verkar dock så funtat att denna otroliga skara isländska diktare vill skriva mycket hellre än de vill läsa. Man bör även komma ihåg att av de verksamma isländska poeterna, det vill säga de som valt litteratur som yrke, är lejonparten dessutom romanförfattare. Mönstret, som är långtifrån allmängiltigt, består i att yngre författare ägnar sig åt poesi tills de kommer upp mot de trettio, och därefter sadlar om till romanskrivande. Många återvänder sen igen, men om de flesta kan man säga att poesin är ett slags älskarinna – även om motsatsen också förekommer. Ett exempel är en författare som Sigurður Pálsson, helt klart poet, fast han vänstrat med romanskrivande.

En konst som isolerar sig i ett litet land har alltid besvärliga villkor, i synnerhet när det handlar om en konstart som av en eller annan orsak riktar sig till ett fåtal. På sätt och vis är poesins totala frihet en konsekvens av denna ickeinblandning, denna nästan totala meningslöshet. Och det spelar ingen roll var i världen man befinner sig. Följaktligen är det på Island både omöjligt och enkelt med poesi.

II

Under de senaste åren har diverse experimentellt kommit upp till ytan, förmodligen efter att först ha jäst ett tag i poeternas bärbara datorer – men det spelar givetvis in att precis som med allt annat befinner sig den isländska poesins yta närmare magman. Många har gripits av experimentlusta och begett sig ut på den konstiga och svåra resan bort från den isländska poesins klassiska estetik – som fordrar antingen sparsmakad metaforik och ett instrumentellt förhållningssätt till livsfilosofiska problem, eller ett slags skojfrisk poesi full av ordlekar och travestier på livsfilosofiska problem – och raka vägen ut i rymden. Den resan verkar i och för sig passa allra bäst för författare under trettifem. Som ett exempel kan man nämna Óttar Martin Norðfjörd som givit ut böcker som AÁBCDEÉFGHIÍJKLMNOÓPQRSTUÚVWXYÝZÞÖ (Nýhil, 2006) med poetiska berättelser i bokstavsordning, så att alla ord i varje kapitel börjar på samma bokstav, och Gledi & Glötun (Glädje & Fördärv) (Nýhil, 2005) som är ett slags collage-punk-diktbok, där bokstäverna flyger omkring och driver läsaren till vansinne med en oförskämdhet som knappt ens går att uppfatta som sarkasm – en bok lika irrationell som det mesta av högmodernismen och där det inte går att sätta fingret på vad diktaren är ute efter med alla överdrifter. Av liknande virke är boken Litli kall – strikes again (Lilla gubben – strikes again) (Nýhil, 2006) av Steinar Bragi, som består av aggressiv prosa som man skulle kunna tro var skriven av en illitterat och analfabetisk amoralisk galning.

Här bör man nämna diktorkestern Músifölsk, som består av Emil Hjörvar Petersen och Jón Örn Loðmfjörð, och som gör textsyntes med hjälp av diktmaskinen/textblandaren Daddi – i den nyfödda rörelsen för digital poesi på Island är dessa unga män föregångare, även om de delvis följer utländska avantgardister i spåren. Den viktigaste influensen kommer kanske från kanadensiska klangpoeter som Christian Bök och bpNichol. Den förstnämnde har faktiskt besökt landet, dess poesi och människor två gånger.

Sommaren 2005 anordnades poetgruppen Nýhils internationella poesifestival med såväl utländska som isländska gäster för första gången. I ett land med liten poesiscen kan händelser av det slaget vara förfärligt viktiga, eftersom de ger inblick i vad som pågår i världar som inte liknar vår egen, om än i form av stickprov.

Jag har ännu inte berört den gräsrotsutgivning som frodas inom kretsar som Nýhil och Nykur, där gör-det-själv-idealet sammanstrålar med den ständigt växande förfining som hänger samman med ökad datorkunnighet och visuell händighet. Nykur grundades ursprungligen av poeten Andri Snær Magnason år 1995, och var under ett par år mycket flitigt. Ungefär när Nykur var på väg att ebba ut, kort efter millennieskiftet, grundades förlaget och poesiföreningen Nýhil. Bland Nýhils medlemmar finns Kristín Eiriksdóttir. För några år sen spottade några yngre poeter upp sig och väckte Nykur till lov, som har gett ut har tre böcker, bland annat av den ovannämnde Emil Hjörvar Petersen.

III

Den diktsamling som fick störst uppmärksamhet förra året var Guðlausir menn – hugleiðingar um jökulvatn og ást (Gudlösa män –betraktelser om jökelsjöar och kärlek)(Bjartur, 2006) av Ingunn Snædal. Dikterna beskriver en resa till en fjord på östra Island i samband med diktjagets farmors begravning. Boken är enkel till sin uppbyggnad, vacker på många sätt, och nominerades till det isländska litteraturpriset. Men den är mycket olik det som undertecknad inbillar sig är i görningen i Islands poetiska världar – även om dess inflytande kanske kommer att visa sig i efterskott.

De distingerade äldre poeterna har inte heller legat på latsidan under de senaste åren. Vésteinn Lúdviksson (som kommer ut på Bjartur), mest känd för noveller, dramatik och romaner, var 2003 tillbaka på banan efter ett långt uppehåll med diktsamlingen Úr hljóðveri augans (Ur ögats ljudstudio) gav sen 2004 ut Svona er thað að eiga fjall að vini (Så är det att ha ett berg till vän) och nu senast i fjol Sumir láta einsog holdið eigi sér takmörk (För en del verkar det som om köttet har gränser), och han har dessutom översatt Po Chü-I och Ashtavakra gita till isländska. Vésteinns diktsamlingar kännetecknas av en buddistisk livsåskådning, och är väldigt livfulla.

Det är en stor händelse på Island när Hannes Pétursson (som kommer ut på Mál og Menning) kommer med en ny diktsamling, vilket var vad som skedde ifjol när Fyrir kvölddyrum (Framför kvällens dörr) kom ut. Då hade det inte getts ut nån bok av Hannes sen 1993, när boken Eldhylur (Eldhölja) renderade honom det isländska litteraturpriset. Hannes diktar som en man i sin mest distingerade ålder om slutet på allt och hänför sina många beundrare.

Återstår att nämna Einar Már Guðmundsson (som kommer ut på Mál og Menning) som ifjol kom med sin första diktsamling på ganska länge, eller sen 1995 när Í auga óræðunnar (I oredans öga) gavs ut. Den nya boken har titeln Ég stytti mér leið framhjá dauðanum (Jag tar en genväg förbi döden) och handlar i korthet om kärlek, politik och om diktarens kamp mot alkoholismen. Einar uppsöker välkända trakter i sin bok som är full av ordlekar och sammanställningar av obesläktade poetiska bilder (montage) vilket varit hans kännetecken som poet ända från början.

IV

Sölvi Björn Sigurðsson, som medverkar i denna antologi, har publicerat tre diktsamlingar. De första två, Ást & Frelsi (Kärlek & Frihet) och Vökunætur Glatúnshundsins (Järvens vaknätter) lät författaren trycka i egen regi, band in dem själv, målade omslagen och sålde i numrerade exemplar. Strax före jul 2005 kom det sen ut en långdikt på Mál og menning, Gleðileikurinn djöfullegi (Den djävulusiska komedin) som handlar om diktjagets hejdundrande fylleri längs Reykjaviks största shoppinggata. Dikten är skriven på terziner efter föredöme av Dantes helvetesdikter. Istället för Dante själv möter man Mussju (monsieur skrivet med isländsk stavning) och istället för Vergilius Dante. Istället för Beatrice uppträder en viss Klara, en vacker och oemotståndlig Reykjavikdonna. Den djävulusiska komedin är storslagen och romantisk, och svävar liksom ovanför verkligheten på samma sätt som ett bottenlöst fylleri inte är detsamma som att vara nykter och vaken. Det poetiska får fria tyglar och det är nånting vildsint över Sölvis målmedvetna behandling av versmått, allitterationer, versaler och rim. Istället för att hamna halvvägs mellan 1300-tals- och 2000-talspoesi skriver Sölvi egentligen bådadera samtidigt, och på sätt lever långdikten i en dubbeltid.

Kristín Eiriksdóttir gav ut sin första bok, Kjötbærinn (Köttgården), på Bjartur år 2004 och för ungefär ett år sen kom hennes andra bok, Huðlit auðnin (Öknens hudfärg), ut på Nýhil. I bägge böckerna påträffar man en drömlik, bildrik prosa, besläktad med sentida surrealism, som den ter sig till exempel hos poeten Sjón. Kristíns berättelser flyter fram lika ologiskt som livet självt, med underliggande förskräckligheter och olyckor. Ett av Kristíns kännetecken är modet att äga och skapa sin egen verklighet – hos henne är diktjagen helt ensamma i världen, kramar om världen likt ett litet barn som stängt in sig på rummet för att gömma sig för sina föräldrar – och bland annat säger hon i avsnittet ”Beskrivning”, i boken Af ljóðum (Om dikter) (2005), som Nýhil gav ut i samband med sin internationella poesifestival:

Det vackra är till för inredningsarkitekter och försvunna själar som letar efter sig själva.

Estetik är nånting vi använder oss av, vi måste veta hur den fungerar och hur den inte fungerar, och använda bägge, estetiken är ett styrsystem.

V

Poesin är en splittrad konstart med många rötter och dess utseende beror helt och hållet på synvinkel och åskådare. Även om den isländska poesin är liten gäller detsamma här – innanför den ena vrån finns flera vrår och innanför de vrårna ännu flera vrår. En översiktsartikel av det här slaget kan aldrig bli mer än ett blekt stickprov på ett levande poesisamhälle och det är oundvikligt att mycket förblir onämnt som borde ha fått komma med, helt enkelt på grund av platsbrist. För att bekanta sig med en poesivärld är det dessutom nödvändigt att doppa sig i den, sjunka ner till botten och drunkna – och då duger det inte med mindre än själva dikterna.

Översättning John Swedenmark

Först publicerad i antologin Detta är inte fiktion (Söderströms, 2007).