Alla har alltid skitkul på Roskildefestival.

(Ursäkta svenska fel – jag har bråttom).

I dag publiserades ett intervju med mig (på engelska) i 3:AM magazine – samt delar från Knytnäve (också på engelska).

UKONs framtida sexualliv kommer att bli toppen!

Kritikerns egosentriska prolog eller Barndomstolen II: The Return of Barndomstolen

Älskade Litlive-läsare,

Det här är min andra kopia av Ulf Karl Olov Nilssons (UKONs) tionde diktsamling, Barndomstolen. Den är lika mycket värd som den första. Första kopian fick jag i födelsedagspresent från min fru. Jag blev jätteglad! Jag läste högt från den på min dåliga svenska, för min svenska fru, som skrattade högt och vi skrattade högt tillsammans.

Några veckor senare blev jag inbjuden till en poesifestival i Kanada och tänkte: Jaha, nu ska jag tillbringa riktigt mycket tid på ett flygplan, nu är det viktigt att jag väljer noggrannt vad jag ska läsa på resan. Efter att ha tänkt på saken i flera, flera dygn bestämde jag mig för Barndomstolen samt Prousts På spaning efter den tid som flytt. Eftersom Proust använder så många ord är hans bok skittjock och därför fick böckerna inte plats någonstans, varken i mitt handbaggage eller min ficka och jag fick hålla dem i famnen, som ett barn, eller till och med två små, gulliga barn.

Barnen glömde jag sedan av ett misstag på toan på Vanda Flygplats och fick uthärda en ändlös, boklös flygresa till Toronto, där jag sprang till första bästa bokhandel (den underbara This ain’t the Rosedale Library i Kensington Market) för att köpa en Collected Jack Spicer och översättningar av Kurt Schwitters verk till engelska. Det är ord och inga visor.

Flera månader senare gjorde jag ett avtal med Litlive om att jag skulle recensera Barndomstolen om dom fixade en ny kopia åt mig. Sedan kom den bara i posten, lika mycket värd som den första, och så långt jag vet, precis likadan!

O, härliga samtid!

Barndomstolen innehåller två långa dikter, Värdetautologin och Barndomen.

Värdetautologin och barndomen

Svara ärligt på alla frågor. Titta inte på svaren som finns nederst, kika in i din själ för att hitta de riktiga svaren.

Det finns många olika sätt att leva på.

Om du inte gör som jag säger slår jag ihjäl dig.

Det är min värdighet som står på spel.

Nu var det jag som bestämde över dig!

Gör som jag säger, men gör det av rätt anledning.

Jag bjuder hundra kronor för halsbandet.

Va, aldrig i livet, det kostar ju hundratusen!

1. UKONs skitjobbiga diktjag är:

………a) ett uttryck för den gemensamma mänskliga själen, dess konstigheter, glädje, sorg, blyghet och ilska. Det gestaltar ett inre universum vi alla är fruktansvärt rädda för, som vi inte vill känna igen men aldrig kommer undan.
……… b) ett sätt att irritera läsaren genom att få honom/henne att återuppleva de värsta samtalen han/hon har haft i sitt liv. Det påminner om våra släktingar/vänner som inte är riktigt andligt friska och kanske borde få hjälp, istället för en inbjudan till alla familjefester där de kan förstöra allt för oss andra, hela jävla tiden.
………c) en projicering, där UKONs innersta själ blottar sig för läsaren i hopp om förlåtelse från samhället för sina plågsamma uppföranden.
………d) ett bevis för att UKON är en galning som inte borde vara psykolog, utan snarare patient, att han borde lobotomiseras så snart som lobotomisten har tid.

2. När UKON, i Värdetautologin, skriver: “Jag slog ihjäl honom för han såg ut som en balkong”, då menar han:

………a) att diktjaget, på grund av sin grundläggande jalousi mot alla som har det bättre än han, har svårt för att acceptera dom som har en bättre utsikt över världen än vad han har (som från en balkong). Det är ett sätt att uttrycka avundsjuka och det ramas in av UKONs behandlingar av värde. Diktjaget känner sig mindre värt än den som har tillgång till en balkong – poetiskt omvandlat till en metamorfos: En dag vaknade Gregor Samsa och upptäckte att han hade blivit en balkong. DVS: Hänsyftning (allusion) → Allegori → Katastrof → Mord.
………b) en hänvisning till Freuds teorier om drömmar ovanifrån och nedanifrån (UKON är utbildad psykolog). Jag citerar The Dream Frontier av Mark J. Blechner:

Freud distinguishes between dreams from below and dreams from above. A dream from below is primarily derived from an instinctual wish that has found a means of representation through the days residues. A dream from above corresponds to waking thoughts that have achieved representation through energic relation to repressed material.

Balkongen står ovanför diktjaget (och ovanför läsaren, som står ovanför diktjaget). Diktjaget tittar upp, drömmer upp, medan offret (den dödade) drömmer ner. På sätt och vis är det hans egna energiska relationer som har dödat honom.
………c) att det är roligt att säga något oväntad. Att man ibland bara får skratta åt dikter. Det är surrealism, det är Freudism. Inget mer, inget mindre.
………d) att UKON en gång högst troligen dödade en patient som trodde att han var en balkong. Han hade kanske till och med planterat blommor i krukor på sina handleder och satt upp ett klädsträck tvärs över bröstet.

Hölderlin: »Vid tinningar är vind«

3. UKON citerar regelbundet tyska poeten Hölderlin. Det gör han därför att:

………a) han vill sätta in dikterna i ett större sammanhang. Han vill att vi ser att känslorna han gestaltar inte är bara hans, inte bara våra, utan har en plats i den stora europeiska historien och världslitteraturen. Att vi alla är människor, att vi har varit människor hela tiden och kommer att förbli människor. Se sida 39: “Det jag skriver har någon annan redan skrivit”. UKON försöker kanske bli en coverpoet?
………b) en liten del av vad UKON vill säga har redan varit sagt och om han skulle säga om det skulle han känna sig som en plagiator, en som medvetet använder andras idéer och låtsas som om han kom på dom själv.
………c) han tycker att Hölderlin är en suverän poet som borde få mer uppmärksamhet inom den samtida poesin. Han tycker att det borde komma ut ett specialnummer av Boklördag enbart om Hölderlin och att det borde organiseras en Hölderlin-dag på alla svenska bibliotek, en gång i veckan eller oftare.
………d) han vill visa hur bra han är på att citera Hölderlin, hur han intresserar sig för klassisk litteratur, samtidigt som han sätter in sig själv i sammanhanget: UKON och Hölderlin, Hölderlin och UKON, sitting in a tree, K-I-S-S-I-N-G.

En dag försvann Stellers sjöko, den ihåligsvansade ödlan, ortoceratiten, kvastfeningen, velociraptor, dvärgelefanten, mammuten.

En dag försvann dalmatiskan, elamitiskan, etruskiskan, faliskiskan, hettitiskan, hurritiskan, krimgotiskan, kariskan, mozarabiskan, messapiskan, norn, oskiskan.

Men här står jag och fantiserar om mitt framtida sexualliv. Det kommer att bli toppen!

4. Angående citatet här ovanför: UKONs diktjag tycker att:

………a) även om saker (språk, djur) försvinner, dör och aldrig kommer tillbaka fortsätter livet, och det är ju toppen, det går inte att förneka. Det skulle vara mycket tråkigare om diktjaget skulle tappa sin förmåga att fantisera, att hoppas på ett riktigt bra sexualliv, bara för att Stellers sjöko inte finns längre. Dessutom skulle poesiböcker inte vara lika roliga utan fantasi.
………b) det är roligt med konstiga och ovanliga substantiv. Och sex, det låter också roligt, men på ett annat sätt än konstiga och ovanliga substantiv.
………c) områderna (organismer, språk, sex) gestaltar Freuds treenighet: Detet, jaget och överjaget (kritikern citerar nu wikipedia):
………………1. Jaget betecknar den psykiska instans som medlar mellan detets krav på omedelbar ………………driftstillfredställelse och överjagets sociala normer. DVS. jag à organismer.
………………2. Överjaget betecknar den psykiska instans som innehåller socialt medierade lagar, regler och ………………konventioner. DVS. överjag à språk.
………………3. Detet betecknar den psykiska instans som representerar drifter av evolutionärt ursprung, ………………exempelvis självbevarelsedriften och fortplantningsdriften. Den är våra impulser och drifter, ………………de sexuella och aggressiva. DVS. det à sex och fantasi.
………Organismer och språk försvinner, men sex (liksom fantasi) lever och producerar nya avkommor. Nya organismer och nya språk. Därför är sex och fantasi toppen.
………d) det är värt att försöka chocka läsaren genom att ge en bild av världen där det som egentligen är värt någonting (liv och tanke, organismer och språk) försvinner medan idioter som endast tänker på sina egna nöjen överlever.

5. På sida 35 har UKON skrivit: “Jag tror inte på ett enda ord, jag tror bara på alla ord tillsammans.” Med detta menar han:

………a) att orden är meningslösa när dom står utanför sitt sammanhang. När dom tagits ur sina kulturella, politiska, sociala, patafysiska och grammatiska sammanhang går dom inte längre att tro på, för dom är värdelösa, meningslösa, oanvändbara och till och med tråkiga och ointressanta.
………b) att tron på ORDET (som förekommer utan undantag endast i kristen mening) inte har någon plats inom litteraturen. “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” UKONs diktjag tror inte på detta ord. Det får en också att tänka på Tao Te Ching och substantivets flertal: “My words are very easy to know, and very easy to practise; but there is no one in the world who is able to know and able to practise them.” Detta är grymt djup filosofi och inte alls som kristendomens förenklingar.
………c) att det enda ordet är alltför kort och att man därför behöver flera ord, åtminstone en mening, för att kunna ta vad som sägs på allvar. Exempel: Sjöman vs. Sju skönsjungande sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai.
………d) att han inte orkar läsa men tycker att orden ser snygga ut på sidan, nästan som en bild.

6. Andra delen i boken heter Barndomen, men boken själv heter Barndomstolen. Vad är skillnaden mellan barndom och en barndomstol?

………a) Barndom är när man är liten. Från att man föds och tills man blir tonåring (fjortis). Enligt google vill 84,7% av Aftonbladets läsare att barn under 15 år skall kunna straffas i en speciell barndomstol. “Jag tycker att man ska utreda förslaget, vi kan inte ha det som i dag när ingenting görs för de här ungdomarna,” säger KD-politikern och advokaten Pether Althin till Aftonbladet. DVS barndom är ett barnsligt tillstånd och barndomstol är när man får barnsliga idéer och uttrycker dom i tidningarna.
………b) Barndom är en villkorlig dom som alla måste försöka överleva. Det kan bli jobbigt ibland, speciellt om man har jobbiga föräldrar. Barndomstol är dom som har bestämt att man ska bli barn (födas) och dom som får bestämma hur länge man förblir barn. DVS ens jobbiga föräldrar.
………c) Barndom är ett betyg för det som är nytt och inte har blivit vuxet, inte mognat och etabliserats. Exempel: ett program från radions barndom. Barndomstol är dom som bestämmer vilka låtar som ska spelas.
………d) Barndom är dom barnen. Barndomstol är vad dom sitter på.

Vecka 33: det är sju veckor till förlossningen.

Barnet är 45 centimeter och ökar med 200 gram om dagen.

Nu väger det 5 kilo.

Vecka 34: det är 60 centimeter och växer en centimeter om dagen.

Nu väger det 8 kilo.

Vecka 35: nu är det 90 centimeter och väger 16 kilo.

Vecka 36: nu är det 120 centimeter och väger 35 kilo.

7. Elefanters havandeskap är 22 månader. Hurt stort skulle barnet bli om det var elefant:

………a) 2.250 centimeter och 656 kilo.
………b) 15 kilometer och tjock som en julegris.
………c) 120 kilo och 180 centimeter.
………d) Det blir inte större än det hade blivit som männskobarn, eftersom det sägs redan i första meningen att det föds efter sju veckor. Det skulle alltså komma 60 veckor för tidigt. För att underlätta elefantens andning ges surfaktant via en tub i luftstrupen direkt ner i lungorna.

8. Vid slutet av boken har UKON skrivit: “Om man alltid talade med barn och om barn så vore det meningslöst att uppfatta barn som någonting speciellt.” Med detta menas:

………a) eftersom barnet blir universums centrum blir det normen och behöver inte ett speciellt namn, ett eget substantiv. Liksom kvinnan (enligt Simone de Beauvoir) är det andra könet blir vuxenheten den andra åldern och därför blir vuxna speciella, utomordentliga, medan barnet blir typiskt och inomordentligt.
………b) det blir lätt enformigt (monotoniskt / monomaniskt) när man inte har något att prata om förutom barn, blöjor, amningskupor, uppfostran, mer blöjor, hur snabbt dom växer och hur otroligt duktiga dom är, mer amningskupor och sängläggningsritualer. Den enda lättnaden blir när man pratar med barnet: googidigoo burruburru pöff pöff samt tillhörande konstiga miner och grimaser. Det beteendet är universalt och inte alls speciellt, det gör alla föräldrar och alla vänner och släktingar.
………c) man borde inte tycka att barn är speciella bara för att dom är barn och bara för att man pratar med och om dom hela tiden.
………d) barn, barn, barn, barn, barn, barn, barn, barn – håll käften! Vi kräver ett uppehåll! Vi strejkar!

Tjolahopp, hissa flaggan i topp
det blev en med snopp!

Vi trodde aldrig det skulle gå,
men så fick vi två!

9. Alla kan vara sams om att citatet här ovanför är hemskt roligt. Men varför finns det då inte flera rim i boken? Varför undviker UKON detta poesins verktyg, om han är så bra på det? Och vad betyder rimen egentligen?

………a) UKON tycker egentligen att rim är pinsamma och han har rätt. Rimmen är roliga precis på grund av deras pinsamhet och hur sällan dom förekommer. Rimmets mening är att det är roligt med barn som har snopp och ännu roligare om det har två snoppar. Citatet är högst antifeministisk men döljer det på ett snyggt sätt (genom rim och ironi).
………b) UKON är egentligen inte alls bra på rim, det ser man i och med att andra verser i boken inte alls rimmar. Men han respekterar rimkonsten och när han kommer på ett bra rim är han inte rädd för att använda det. Rimmets mening är att man ska vara glad över sina barn, speciellt när dom är många eller har snopp.
………c) UKON, det är skitkul. Du borde rimma oftare! Mer, mer, mer! Fyrfalt hurra!
………d) Tjolahopp är inget ord. Det går inte att förstå, det är meningslöst. Rim är tråkiga och borde inte finnas i den samtida poesin.

10. Jag tycker att Barndomstolen borde få X många stjärnor eftersom:
………a) 4 stjärnor, eftersom boken är helt fantastisk!
………b) 3 stjärnor, eftersom UKON är både snygg och intelligent.
………c) 2 stjärnor, eftersom boken är för lättläst / för svårläst och inte alls lika rolig som den verkar.
………d) 1 stjärna, eftersom UKON är ful och dum.

Räkna ihop dina poäng!

………För varje a-svar ges 10 poäng.
………För varje b-svar ges 7 poäng.
………För varje c-svar ges 4 poäng.
………För varje d-svar ges 0-poäng.

75-100 poäng

Killen har koll! Även flickan! Du har mycket bra förståelse för litteratur och poesins subtila påståenden. Har du någon gång tänkt på att skriva en egen bok? Jag är säker på att den skulle bli hur bra som helst och att du också skulle kunna bli en skitrolig poet, som UKON, med dina egna härliga subtexter!

50-75 poäng

Du har dina stunder. Du tycker om litteratur och har en förståelse för hur svårt det är att skriva bra poesi. Men du borde kanske läsa på och försöka fördjupa din känsla för subtext, din känsla för mänskligheten, genom att studera poesi. Jag rekommenderar Hölderlin. När du har fått bättre koll borde du återkomma till Barndomstolen och försöka uppleva allt du hittills har gått miste om.

25-50 poäng

Det går inte så bra för dig. Du kanske känner dig sjuk? Du borde försöka sova ordentligt på natten och sluta röka och dricka så mycket. Om du röker på, som jag verkligen hoppas att du inte gör, borde du sluta med det också. Inte om ett par månader – det får inte bli ett av de där nyårslöftena som alla bryter redan den andra januari – utan sluta genast! Marijuana leder till brott, prostitution och heroin – och heroin dödar. Dessutom skulle det göra din mamma så himla ledsen.

0-25 poäng

Du är fullständigt rubbad. Du tror säkert att Melville är en stad i södra Frankrike och att Hemingway är en gata i London, dvs om du över huvudtaget kan läsa. Men förlora inte hoppet, saker kan alltid bli bättre. Man kan lära sig att vara intelligent, om man verkligen vill, och om det inte går så bra som man trott kan man i alla fall lära sig att låtsas vara intelligent. Om du på riktigt inte kan läsa finns det dessutom en chans att du inte heller kan räkna och har räknat fel och egentligen fått mycket fler poäng än vad du tror. Läs igenom dom andra kategorierna och se om du tycker någon annan passar dig bättre.

Publicerades först i Litlive.

The cover of Eitur fyrir byrjendur was designed by Una Lorenzen.

Min andra roman, Eitur fyrir byrjendur (Gift för nybörjare), kommer att publiceras i Tyskland i 2010, hos förlaget Kozempel & Timm. Boken kom ursprungligen ut hos Nýhil in 2006, men Islands största förlag, Mál & menning, köpte rättigheterna till den tidigare i år.

Boken fick mycket positiv kritik i Island när den kom ut (recensionerna kan man läsa här – på isländska). Boken handlar om två unga sambor, Herdís och Halldór, och deras dysfunksjonella liv. När Herdís tar med sig en ny krukväxt till hushållet, samt gender studenten Högni, tappar Halldór förmågan att lömna huset och blir besatt av gift och förgiftningens historia.

Alla bra poesifestivaler måste ha en bra plansch. Annars kommer ingen.

Nästa lördag uppträder jag på poesifestivalen Verbale Pupiller i Aarhus, Danmark. Det är en internationell festival och bland gästerna i år är Cia Rinne, Charles Bernstein, Tua Forsström, Anne Cotten, Annelie Axen, Johan Jönson, Morten Søndergaard and Jan Erik Vold – och många andra. Det är också en bokmässa för små förlag, bl.a. OEI Editör, Arena, Den Bla Port och många fler. Ni kan hitta programmet här.

Pär Thörn i egenskap av en bild.

Den enda recensionen jag har skrivit på svenska skrev jag inte själv, i alla fall inte ensam. Den bestod av ändrade och oförändrade citat från själva boken, samt recensioner av densamma – nämligen Ida Börjels Konsumentköplagen. En del av den skrev jag själv, men för det mesta var det copy-paste som gällde.

Det här blir alltså min första recension på svenska, som jag skriver själv. Om den får kallas recension. Det här är ju en blogg och kanske mer ett försök att tänka på ett språk jag inte behärsker helt och hållet än ett riktigt tänkande.

Första boken jag läste på svenska på under ett dygn var Mutationer av Anna-Greta Leijon av Pär Thörn. Jag började igår lite innan middag (dvs. kvällsmat) och slutade just efter lunch idag. Boken handlar för det mesta om olika livsöden, sanna och fabulerade. Första och sista kapitlet handlar om Pär Thörns livsöde som konseptuell poet. I första kapitlet omvandlar han Anna-Greta Leijons namn till siffror, musik, fotografier – och i det sista omvandlar han en bild av en påsklilja till siffror, poesi, postnummer, historiska händelser och telefonsamtal. Alltså, poetens liv består av den här omvandlingen. På ena ändan är det poetens sinne som tar in en viss stimulus. Detta stimulus tar poeten sedan och behandlar på ett ovanligt sätt för att producera något som samtidigt ska vara roligt och upplysande. På skoj och allvar. På andra ändan är läsarens sinne som tar in denna Pär Thörn-producerade stimulus och försöker producera något för sig själv. I sin hjärna. Sitt hjärta.

Andra delen, Medborgarna, består mestadels av andra människors öden, historiska och påträffade – och kanske till och med verkliga men okända (det kan man ändå bara gissa). Men återigen träffar vi Pär Thörn på sida 41, där han berättar att han har gått omkring och lagt ut fyra väskor fyllda med fläskfärs på olika platser på Södermalm i Stockholm. Vi får själva bestämma om Pär Thörn tillhör historiska figurer, påträffade figurer, okända men verkliga figurer eller kändisar.

Jag heter Therese Baumann. Jag är en trettiotreårig forskare i cellbiologi som är bosatt i Ruhrområdet.

På det hela tagit anser jag att mitt liv är värdelöst.

Men det är inte det värsta, utan det värsta är att jag egentligen inte vet hur jag ska reagera på denna, min närmast outsägligt torftiga livssituation. Jag kan inte utröna vilken handling som är mest effektiv för att ta mig härifrån.

Transcendera, säger jag till mig själv, innan jag somnar, men ingenting händer.

Medborgarna är typ 90% av boken och uttan tvivel den mest lyckade delen. Efter Medborgarna kommer Dörröpnaren som handlar om olika möjliga framtider du (den är skriven i andra personen) kan uppleva om du öppnar dörren. En paranojaväckande fantasi alltså.

Kanske öppnar du dörren vid precis det tilfälle då brevbäraren stoppar ner ett brev i ditt brevinkast och därigenom träffar du honum med dörren.

Här kan man säga att vi träffar Pär Thörn för tredje gången (han förekommer kanske oftare, det är svårt att säga uttan en handbok/auktoriserad biografi om Pär Thörn (född 1977 och bosatt i Malmö, står på baksidan, men han ska ha flyttat till Danmark, har jag hört – alltså, litteratur går inte att lita på)). Pär Thörn är en föredetta brevbärare (och författare till en bok som heter Kändisar som jag har delat ut post till bland andra texter).

Därefter kommer Mottagaren, en ganska svårläst (för mig) text som “består uteslutande av avfilmat och nedtecknat TV-material från december ’06″, som det beskrivs i bokens appendix. Mottagaren påminner om Kenny Goldsmiths böcker – som faktiskt beskrivs på sida 84 (i kapitlet Medborgarna): “en amerikansk konstnär som arbetar med text: som har nedtecknat allt han sa under en vecka, som har samlat in engelskans r-ljud och som har noterat alla rörelser som han genomförde under en dag” och “skrev ett helt nummer av [The New York Times] och gav ut i bokform under namnet Day“. Dvs. Mottagaren är (för mig i alla fall) en oläsbar text, om läsandet ska främjas på ett traditionellt sätt. Jag kan njuta av att skumma texten men om jag försöker läsa den linjärt kommer jag ingenvart. Större collage-texter fungerar lite som större collage-bilder: man får låta ögonen glida över konstverket, man kan försöka att begripa det som en helhet (Kenny Goldsmith påstår att man inte behöver läsa hans böcker, det räcker att känna till idéen) men det verkar omöjligt (och ofruktbart) att ta in det på ett traditionellt, linjärt läs-sätt. Som inte betyder att det är värdelöst. Det är bara annorlunda. I det här tilfället tycker jag att texten fungerar, men att den hör kanske inte så bra till själva boken, som annars är linjär och på låtsas traditionell. Mottagaren är ett störande ingrepp. Men det är väl kanske meningen. Satans språkmaterialister går det inte att lita på.

Mutationer av Anna-Greta Leijon är andra boken jag läser av Pär Thörn. Första boken var Din vän datamaskinen. Vi bytte lite böcker när vi träffades i Malmö för Stanza-litteraturbar. Det tog några dagar att komma igenom Din vän datamaskinen, man jag blir snabbare och snabbare att läsa på svenska, och som sagt, det tog under ett dygn att läsa Mutationer av Anna-Greta Leijon.

Sedan får vi se hur lång tid det tar för Pär Thörn att komma igenom böckerna han fick i utbytte. På isländska.

Futurist-manifestet publicerades i Le Figaro. På framsidan i sin tids Boklördag.

Idag publicerades ett nytt manifest i DN – ett motmanifest till manifestet från senaste Boklördag. Motsatt till lördagens manifest är dagens manifest ett “man får” manifest, istället för ett “man får inte” manifest, dvs. jakande istället för nekande. Det är också ganska mycket roligare och medvetnare om sin genre, som är inte så förvånande eftersom författarna till lördagens manifest sades vara emot genre-litteratur (och antingen inte förstod eller brydde sig om att manifestet är en genre).

Men för satan, om ni förlåter mig, får jag fråga lite till: Vad är ett manifest egentligen och för vem finns det till?

Det finns några möjliga svar på denna fråga.

1. Författarna vill att alla ska börja att skriva som de säger.

Då var meningen med lördagens manifest att Malte Persson inte skulle tro han var någonting, minst av allt rolig.

2. All litteratur borde alltid ha varit på det sättet som beskrivs i texten och den förflutna litteraturen som inte passar in ska glömmas eller åsidosättas som ett beklagansvärt misstag. Bibliotekarierna ska göra sig av med Lotta Lotass experiment så att de stackars läsarna inte stöter på dem helt i onödan.

3. Manifestet är till för författarna som skriver det. Då är det bara de som ska följa det.

Men varför publiceras det då? Och vad menas då med att nya decenniet ska vara så här och så där? Alltså, är det Pär Thörn som ska ändra sitt skrivande eller läsarna och median som ska undvika Pär Thörn? Eller både och?

4. Manifestet finns till för att läsarna ska veta vad som är värt att läsa. Att de får veta att den satans språkmaterialismen (eller vad det än gäller) inte är allvarlig litteratur, men mer som ett skämt. Att experimentella/traditionella litteraturen inte alls är en riktig litteratur.

De här gäller inte bara lördagens manifest men alla “nekande” manifester. Dagens manifest är inte nekande. Det är ju bara svar på andra manifestet och därför (kanske) i själva verket inte ett manifest. Dvs. manifestet som konstform (eller manifestet som tradition) ställer sig emot något, för att något annat ska kunna växa.

Vi vill inte ha flera rosor för vi måste få plats för våra maskrosor.

I manifestets värld är uppmärksamhet och litterärt utrymme i allmänhet av begränsad storlek. Det gäller också i verkligheten, men utrymmet är helt enkelt så stort – speciellt i senare åren – att det borde finnas plats för alla. Och vem som får vara mest populär (om det är frågan) måste någon annan bestämma än författaren själv.

En sak som skiljer lördagens manifest från de klassiska manifesterna – dada manifesterna, till exempell – är att den vill få en gammal tradition tillbaka, medan dada (och flesta andra manifester) kämpade för att få bort klassikerna så att det skulle finnas mer plats för det nya. De ville alltså rensa bort kanonen. Lördagens författare ville (känns det som) bara bli en ny länk i kanonens kedja. De ville få bort det nya för att göra mer utrymme för det gamla. De ville slå vakt om tradition och klassisism i stället för att befordra traditionen och fortsätta med litteraturen.

Till en viss grad kan jag förstå den känslan (om jag får vara överdrivet arrogant ett ögonblick). Man växer upp med en annan litteratur än den som är aktuell när man är vuxen. För saker och ting förändras. Och när man själv har blivit sin barndoms favoritförfattare finns det ingen kvar som bryr sig om sådana författare. Nu vill alla barn bli Ida Börjel. Och man blir bitter. För att det var inte så det skulle gå till. När man äntligen har blivit Ernest Hemingway gennom svett och tårar, då ska Ernest Hemingway för fan vara populär.

Och kanske finns manifester bara till för skoj skull. Kanske var det alltid så. De gamla manifesterna låter ju ganska skojiga men på den tiden tyckte literatin inte om skoj, så de blev tagna på allvar. Ett hundra år senare skriver några svenska författare ett nytt manifest (och begränsar sin egendom, högst furstligt, till ett decennium). Nu skriver de på allvar och ganska många tror att det måste vara på skoj. Jag vet inte vad den omkastningen betyder men jag tvivlar på att någon konstrevolution kommer igång med rynkad panna, hur ung den än är.

Författarna sju som skrivit manifestet. Bild: DN.se

Det är dags att försöka att tänka/skriva lite på svenska.

I dagens DN publicerades ett “Manifest för ett nytt litterärt decennium”, undertecknat av sju “yngre författare” – dvs Susanne Axmacher (f. 1974), Jesper Högström (f. 1965), Sven Olov Karlsson (f. 1971), Jens Liljestrand (1974), Anne Swärd (f. 1969), Jerker Virdborg (f. 1971) och Pauline Wolff (f. 1971). [Jag skriver listor och sätter in länkar för att undvika att behöva att uttrycka mig på svenska – det känns som jag fortfarande gör någonting, det tar tid].

Jag fick leta efter författarnas ålder, eftersom DN bara skrev att de var “yngre” – mitt autistiska innre lugnas inte tills jag vet vad yngre betyder. Yngre än vad? De är alla äldre en jag.

Manifestet börjar med tre påståenden:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.

Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

Det är omöjligt för mig att ta ställning till hur sanna dessa påståenden är, eftersom jag inte är tillräckligt bekant med svensk samtidslitteratur. Strike that. Med svensk samtidsromankonst. Poesin börjar jag känna ganska så bra. Och jag antar att de menar SVENSK litteratur, även om det inte sägs.

Ändå känns påståendena stora – och det måste finnas flera som inte är sams med dem. Man kan säkert skriva listor över belönade författare som har skrivit sådan slags realistisk berättarprosa som i manifestet sägs vara god. Och hur är det med de sju författarna själva, kan man fråga sig? De finns ju till.

På Island har realistisk berättarkonst i romaner varit regeln och inte undantaget under de senaste 1-2 (jag vågar nästan säga 100) decennierna. Einar Már Guðmundsson, Einar Kárason, Hallgrímur Helgason, osv. Såklart finns det undantag, men de största författarna har varit dessa. Sagolandet, Snorri Sturluson, bla di bla. Chick-lit finns det nästan inget av men krimi-författarna är lika stora i Island som i de andra nordiska länderna – Arnaldur Indriðason har (tror jag) sålt fler böcker än Halldór Laxness.

Det kan man bekymra sig över om man vill. Men det är lite som att man skulle oroa sig för att fler har sett CSI än Sju Samurajer. De tillhör inte samma värld, samma konstform, och det är meningslöst att hela tiden jämföra äpple och appelsiner. Som om allt läsbart/ätbart materiell var i konkurrens. Folk läser inte mindre poesi bara för att de läser mera blogg – i alla fall känns det inte som en mer relevant jämförelse än att folk läser mindre poesi för att de joggar mer (det tar alltså tid – men från vad?)

I själva verket är manifestet inte så bra skrivet. Manifestformen är öppen och galen, skrikande – men det här (speciellt början: “Vi närmar oss ett nytt decennium: 2010-talet”) är ganska så kliché-aktigt skrivet för en grupp etablerade författare. Men det kanske beror på att de inte är vana att skriva tillsammans. Det känns i alla fall som en imitation av ett manifest.

Men att manifestet är en dålig text betyder inte att det inte finns något i det. Eller att den debatten inte är värd att ha. Jag skulle faktiskt önska att fler hade så bestämda åsikter om litteratur och var lika orädda att uttrycka dem.

Några frågotecken har jag ändå:

Att berätta väl är en oerhört mycket större konstnärlig ut­maning än att skriva ordvitsar.

Jag är inte övertygad om att det är en mindre “konstnärlig utmaning” att skriva (bra) ordvitsar. Eller att (bra) ordvitsar inte berättar något av värde för oss som människor – bl. a. om språket vi använder för att uttrycka oss, vår mänsklighet. En ordvits är dessutom inte lika mycket ett beskrivande betyg som det är ett bedömmande betyg.

Don Quixote är full av vitsar. Betyder det att den är dålig? Inte värd att läsa? Och hur är det med poesin, då?

Vi vill återerövra berättandet från genre­litteraturen.

Har genrelitteraturen erövrat berättandet? Hur gick det till? Är berättandet över huvud tagit en begränsad mängd? Om genrelitteraturen använder sig av den (för mycket), finns det då inget kvar för realisterna?

Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier.

Hur exploaterar man människors livshistorier? Händer det varje gång man skriver en bok (roman, poesi eller historia) om någon som faktiskt existerade? Till hur stor grad kan man då använda verkligheten – dess myter och historiskt godkända händelser?

Den författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare.

Vad om läsaren intresserar sig för form, för språk, för stil? Och hur underskattar någon som George Perec (en författare som sätter mycket tyngd på form) sin läsare? Eller James Joyce? (Sem leder till frågan – varför finns det inga konkreta exempel på vad manifestet egentligen går emot? Det finns en lista på bra författare – men vad om det varnande exemplet. Vilka menar de, till exempel? Vilka böcker, vilka författare? Om de menar Myggor och tigrar, varför säger de inte det?)

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin.

Jag håller med om att det ofta blir ganska mycket självbiografi i romaner – det är till och med värre i poesin. Men för det första så är skönlitteratur ett ganska mycket störra begrepp än roman och det här påståendet skulle sätta skrivande som Anais Nin Dagböcker ut i kylan – också Abelard & Heloise, A Movable Feast, Röda Rummet, Inferno, all Bukowski, Homage to Catalonia, The Enormous Room, The Bell Jar, À la recherche du temps perdu, Émile, On The Road, Howl, Out of Africa, I know why the caged bird sings och otroligt många fler. Man skulle kunna göra ett försök med att säga att nämnda böcker inte är romaner – men att de inte är skönlitteratur? Knappast.

Det samma skulle kunna sägas om det här påståendet:

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken.

Sedan kommer det här:

Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel.

Igen är det mer bedömmande än beskrivande. Någon författare (de säger inte vem) har stängt in sig. Men kan man då jobba på institutioner (och vad räknas som institution?), tidskrifter, skrivarskolor eller akademier utan att delta i tabuet att ha stängt in sig? Utan att få den stämpeln, alltså? Som författare, får man göra något annat än att skriva realistiska böcker? Hur är det med de som stänger in sig hemma för att ta hand om barnen? Eller de som stänger in sig i naturen? Stänger in sig var som helst. När är det man stänger in sig och när arbetar man bara med något annat?

Efter den här långa listan av do’s and don’t's kommer sedan det här (oväntat) i slutet:

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform.

Det känns konstigt att någon konstform där man inte får beskriva sitt liv eller någon annars liv, inte skriva vitser eller fantasier, inte får sätta tyngden på form, stil eller experimentara och inte får jobba med det som man vill medan man inte gör något av det ovannämnda – att denna konstform sedan kan sägas ha en obegränsad potential.

Den kan inte vara både och, full med begränsande regler och samtidigt vara obegränsad.

Einar Már skriver annars om Steinar Bragi, Kristín Eiríksdóttir och mig i Göteborgsposten.

Jag bor i Västerås.

Vi lever med flodmyggor.

Det är superskönt. Solen skiner hela dagen.

Jag letar efter poesikontakter i närheten av Västerås.