———-

Thomas Andersson har gjort bokomslaget.

Gift för nybörjare är ingen stor bok som handlar om viktiga händelser. Det är en charmfylld, flödande och ovanlig roman med fin loserhumor.

Gift för nybörjare handlar om Halldór som är arbetslös och bosatt i Reykjavik. Någonting är fel i hans liv, men han måste lista ut vad. Halldór delar lägenhet med filosofi¿studenten Dísa som nyligen har förlorat sin dotter i en tragisk bilolycka. Vad som är fel i hennes liv är uppenbart.

Efter att Dísa dragit hem en synnerligen giftig taggbuske till lägenheten, och senare också genusvetenskapstudenten Högni, blir Halldór plötsligt oförmögen att lämna hemmet och utvecklar ett ohälsosamt intresse för att bruka gift.

Vad är det som verkligen förenar Halldór och Dísa? Hur många olika kärlekskombinationer är egentligen möjliga? Varför finns det ingenting så ohyggligt som att vara förälskad? Och: Vad gör egentligen ett osynligt mumintroll när mörkret faller över lördagnatten? Med sin välskrivna flödande prosa, blaséartade humor, charm, uppgivenhet och många populärkulturella referenser har Gift för nybörjare blivet en succé i hemlandet Island. En generationsberättelse som nått närmas kultstatus och också översatts till bland annat tyska.

Eiríkur Örn Norðdahl har i isländsk TV kallas för en Snorre Sturlasson för det 21:a århundradet. Norðdahl är född i nordvästra Island och har gjort sig ett internationellt namn som romanförfattare och poet med vitt beryktade uppläsningar. Han har bland annat vunnit Zebra Festivalens pris i Berlin.

Gift för nybörjare är hans andra roman och han har utöver prosa även utgett ett flertal diktsamlingar och skivor. Norðdahl har tidigare översatts till engelska, danska, polska, estniska, slovakiska, slovenska, finska och tyska.

Bild: blog.buchmesse.de

Hela isländska pavillonen på bokmässan i Frankfurt (där Island var hedersgäst) var ägnad åt den berömda isländska läsaren. Väggarna var tapetserade med bilder av islänningar och deras stora och fina bokhyllor, videoer av islänningar som läste högt från isländska klassiker och gigantiska böcker i ett gigantiskt landskap. Atmosfären var väldigt lugn. Det var ett vackert och väl lyckad rum för litteratur, både i kvadratmeter och andrum. Det handlade mer om boken och läsaren – mindre om författaren som geni, mindre om vikingarna, älvarna och trollerna (men det fanns såklart vulkaner, författare och vattenfall, för de som inte kan avstå).

Några dagar innan bokmässan publicerades resultaterna av en ny undersökning:

23% av isländska 15 åriga pojkar och 9% av deras jämnåriga flickor kan inte riktigt läsa. Folket som skulle resa till Frankfurt för att visa världen precis hur tydligt de var värda självbenämningen “litteraturnasjonen”, hur de var Snorris, Egills och Laxness avkomlingar – de, själva skalderna, fick nu erkänna att de i själva verket inte ens var i almännhet särskilt bra på att läsa.

Det är ingen nyhet, i och för sig, men läget blir stadigt värre varje gång vi kollar. Med dessa resultat i bakgrunnen tvingas man till att se de vackra läsarna på bokmässans väggar som ett bluff. Endast utbildade människor har sådana bokhyllor. Det är människor som har havt andra slags möjligheter i livet som läser klassisk litteratur högt på bildskärmar i Frankfurt. Det är inte nödvändigt de rika barnen – forskningen visade till och med att barn som hade rika föräldrar var sämre på att läsa om foräldrarna inte också hade mycket utbildning. Men det är inte heller den genomsnittliga isländska invånaren.

* * *

Kanske är det propaganda: Islänningar läser, därför läser du och om du inte läser så behöver du läsa för att kunna vara “en riktig islänning”.

Kanske är det förnekelse: Vi ser endast det vi vill se, ser oss själva endast i de duktigasta och priviligieraste exemplarerna av oss själva. För att vi orkar inte med. De fattiga. Lata. Dumma. Vi får helt enkelt lära oss att anda med huvudet i sanden.

Kanske är det marknadsföring: Vi behöver sälja böcker. Därför behöver vi folk som tror att de läser böcker, eller tror åtminstone att andra läser böcker – 90% av alla böcker som säljs på Island blir genast julklappar. Folket måste tro att de själva är de enda människorna som inte riktigt orkar läsa. Att alla andra önskar sig böcker i julklapp. Och inget annat. På riktigt.

Kanske är det självsförsvar: Hela samhället sammanstår av analfabeter i djup förnekelse.

Kanske är ungdomarna dem enda som riktigt förstår frågan “förstår du vad du läser?” – och vågar ge ett ärligt svar.

* * *

Island vet inte varför folk inte läser eller vad man kan göra åt problemet. Vissa säger att det är Grand Theft Auto, PlayStation och Wii som har förstört ungdomarna – de står aldrig upp från spelerna, säger vissa. Andra säger att det är Facebook, internät och den legendariska “dåliga konsentrationsförmågan” man infekteras av på nätet – speciellt om man koncentrar på framgång i samma online spelen i flera veckor i rad, debatterar politik på bloggarna, skämtar på Facebook, designar och programmerar hemsidor eller främjer komplicerade multimedia händelser.

Statistiken säger vist att de som är bra på datorspel brukar också vara bra på att läsa, men vissa bryr sig inte. De som engång skyllde på rock music, sedan punk och hip hop, MTV och Leisure Suit Larry skyller nu på datorspel och internät. För de kan inte läsa, de förstår inte vad som skrivs.

Island vet inte häller varför man behöver läsa böcker, Island frågar aldrig. Vuxna säger att det behövs. Att det är hälsosamt. Alla datorspel är giftiga, säger vuxna och alla böcker innehåller mängder av vetenskap, skönhet och glädje, alla böcker och tidningar ger oss mer förståelse för det gemensamma mänskliga oavsett vad det är som står eller hur det är skrivit.

Island är ganska bra på skitsnack.

* * *

Teksterna vi erbjuder de nya läsarna i vår fina “vuxenvärld” är i många tilfällen förolämpande för deras känsliga, oförfalskade och kraftfulla intelligens. Från tidningar som trycker växelvis dålig propaganda, skvaller och kortfattade meddelanden om att världen fortfarande finns till tidskrifter som trivs på våra neurotiska brister och snobbiga livsstilar till litteratur som har för länge sedan började imitera sig själv på ett ständigt enklare och enklare sätt (boken är så lättläst att du behöver inte ens vänta på filmen!), dåligt skrivna klichéromaner som går från en cliffhanger till den nästa för att sätta igång ett slags rustillstånd som förstör läsförmågan – it fries your brain.

Altså. Vi har trivialiserat litteraturen, förenklat journalistiken, marknadiserat vetenskapen – och vi borde inte vara särskilt förvånade när ungdomerna visar sig inte vara lika lättlurade som oss själva. Det är inte hälsosamt att läsa. Det är giftigt.

—

Publicerades i norsk översättning i Klassekampen, oktober, 2011.

Översättningar är desto viktigare när kulturerna är mindre och mer homogena; för en renodlad monokultur som Island är översättningen av betydelsesfull litteratur rent ut sagt livsviktig. När samhällen är små blir givetvis mycket lämnat utanför och då blir det intressant att se vad som kommer med och vad som gör inte det. Det är ingen meningslös tilfällighet hur en kultur fungerar, vad som hyllas och vad som försvinner (göms undan eller flyr).

Till exempel: I höst kommer två svenska författare till Reykjavíks Litteraturfestival; Steve Sem-Sandberg kommer med översättning av De Fattiga i Lodz men Sara Stridsberg kommer utan översättning av Drömfakulteten (som har fått Nordiska Rådets Litteraturpris). Och det betyder? Att isländska förläggare tror att islänningar vill läsa om förintelsen men inte om könspolitik? Att förintelsen är tillräckligt långt borta från den isländska vardagen för att kännas som bekväm kvällsläsning? Att könspolitik inte är tillräckligt viktig jämfört med förintelsen? Att den är för viktig, för tung? Att Sara Stridsberg är kvinna och Steve Sem-Sandberg en man? Jag vet inte. Säkert alltihop. Men det är inte meningslöst.

***

Litauer är andra största invandrargruppen på Island. Det finns en enda litauisk roman på isländska – Baltaragios Malunas av Kazys Boruta. På Island finns det ungefär 500 muslimer; men åtminstone två översatta skandinaviska böcker om hur otroligt kulturellt jobbiga muslimer är – Islamister og naivister av Karin Jesperson och Ralf Pittelkow och Men størst av alt er friheten av Hege Storhaug. Det fanns ingen Kant tills 2003. Rimbauds Un saison en enfer kom först ut i sin (ganska korta) helhet 2008. La Divina Commedia kom 2010. Ibland får vinnaren av Nordiska Rådets litteraturpris sin bok översätt til isländska – så länge det gäller inte poesi, den kan man mer eller mindre glömma.

Det finns ingen bok av Jonathan Franzen men det finns elva av Liza Marklund. Det finns ingen bok av Celine eller Flannery O’Connor, ingen av Harper Lee eller William S. Burroughs, ingen av Chuck Palahniuk, Joyce Carol Oates eller Robert Musil, ingen av Gombrowicz, Roberto Bolaño och ingen av Sue Wharton. Tristram Shandy finns inte. Orlando finns inte. Sense and sensibility finns inte och inte heller Emma. Infinite Jest finns inte. Inte ens Breakfast of Champions finns på isländska.

Varje år kommer det ändå ut mellan 300-500 översatta böcker (varav 2-300 räknas som “litteratur”; det mesta är väl deckare). Det är inte lite. Vi har tid. Vi har pengar. Vi har massor av professionella översättare. Man skulle faktiskt tro vi hade helt obegränsat med tid, professionella översättare och pengar, så som vi använder tiden, pengarna och människorna.

***

Åtminstone en utav de nämnda böckerna om hur “muslimerna” demografiskt kommer att folkmörda “oss alla” var översatt frivilligt och utan betalning. Ett viktigt ideologiskt arbete, tänkte översättaren, det här måste isländska folket få veta innan muslimerna kommer och förbjuder oss att ha kul med griskorv i offentliga matsaler. Man tänker: Varför finns inte den slags brinnande idealismen mer inom skönlitteraturen? Är xenofobin det enda folket tycker är värt att göra utan betalning?

Tror vi över huvud taget på litteratur, om vi inte tror på översättningen och betydelsen av att se in i andra kulturer (hat-fritt)? Kommer vår egen litteratur att förvandlas till det som vi översätter – med logiken att man är det som man äter? Blir det bara deckare, chick-lit och förintelsen (i alla sina olika former) om trettio år? Och kanske en återutgiven klassiker då och då, så att vi kan fortsätta att prata om oss själva som “litteraturnationen” utan att samtidigt spy av skam.

Kanske bryr vi oss helt enkelt inte. Kanske tål vi författare inte att dela med oss av uppmärksamheten. Kanske vill vi inte att isländska skönlitteraturläsare får något att jämföra “oss” med. Kanske finns det för liten “politisk vilja” för att stödja översättningsarbetet på ett fungerande sätt. Kanske använder vi helt enkelt stödet för att ge ut bästsäljare. Kanske tycker vi inte om “utländsk” litteratur. Kanske vill alla vara författare, men ingen vara översättare. Kanske är Island för litet. Kanske är islänningar för små, för få. Kanske är det ö-mentaliteten – världen existerar annanstans, det finns inga gränser och vi känner inte våra grannar. Kanske är vi för lata. För dumma. För upptagna. För fattiga. För ointresserade av allt som inte bara handlar om oss själva hela tiden. Kanske tycker vi mer om att bli översatta än att översätta själva. Tycker mer om att vara älskade än att älska. Kanske orkar vi inte älska.

—

Publicerades i norsk översättning i Klassekampen, augusti, 2011.

Världens vackraste bok.

Några veckor efter isländska finansvärldens samanbrott den 6. oktober 2008 gav ambitiösa småförlaget Crymogea ut den dyraste massproducerade boken i Islands historia, Flora Islandica, som innehåller konstnärens Eggert Péturssons bilder av isländska blommor från början av åttitalet, ursprungligen publicerade i Flóra Íslands (en fälthandbok för att känna igen växter). Fetishobjektet Flora Islandica gavs ut i A3 storlek, 271 bilder med botaniska beskrivningar på 560 inbundna sidor i en trädlåda (böcker blir både dyrare och finare om de ges ut i en låda) – 500 exemplar, numrerade och signerade.

Det kändes, liksom, lite konstigt att det skulle ges ut ett 620€ fetishobjekt ungefär samtidigt som Islands befolkning brände julgranen på tinghustorget i Reykjavik för att protestera, om inte mot sin egna plötsliga fattigdom så i alla fall mot den fanatiska investering och skrytkonsumtion som hade pågått i landet under föregående decenniet. Ungefär samtidigt som polisen använde tårgas på torget. Det kändes som fel timing, liksom.

Men de nyblivna revolutionära proletarerna hade viktigare saker för sig än dyra bilder av blommor och boken fick sin succé utomlands (och säkert i några av de isländska hushåll som inte hade fått krisens knytnäve i magen): den fick silverpris på ADC*E, guld på Intercontinental Advertising Cup och till sist också isländska tecknarförbundets designpris. Den blev kallad för “världens vackraste bok” och enligt förläggaren finns det bara några exemplar kvar.

Fast forward. Den 16. april i år öppnades konstutställningen Koddu (ett barnsligt imperativ av verbet „kom“) i det konstnärsdrivna museet för samtida konst, Nýlistasafnið, samt i Allianz-huset i Reykjavík. Utställningens kuratorer, Ásmundur Ásmundsson, Hannes Lárusson och Tinna Grétarsdóttir, bad över 40 konstnärer att tänka på bildernas funktion i samtiden, att skildra de rika åren och kraschen, att starta en debatt om nationell estetik – “en debatt som vävs in i isländsk kulturpolitik genom att behandla marknadens, statens och akademiens inverkan på konstnärernas riktning”, sades i pressannonsen.

Utställningen skulle ursprunglingen presenteras i Listasafn Árnesinga i Hveragerði men museistyrelsen där backade i sista minuten – enligt kuratorerna på grund av utställningens politiska innehåll (den kändes visst lite för respektlös mot milljonärernas känslor). Så utställningen blev flyttad till Nýlistasafnið – men några dagar innan den öppnade blev det en ny uppståndelse, nu bland några utav konstnärerna, på grund av utställningens sponsor, de förmögna årens bästa konstkompis i Island, Baronessa Francesca von Habsburg. Vissa tyckte det var dålig stil att kritisera den böjda nouveau riche kretsen i Island med pengar från Europas „old money“ – som om Islands huvudproblem var att misslyckas med att bli rik för evigt. Men de lugnade ner sig och ingen avsade sig från utställningen av dessa orsaker.

Ett ut av verkerna sem kuratorerna gjorde själva nämndes „Världens vackraste bok“ och var en „bearbetad“ versjon av ovannämnda fetishobjektet Flora Islandica, fylld med all möjlig slags korvar, såser, pålägg och andra matprodukter – den egentliga naturens återkomst till sitt fetisherade syskon, sa en utav kritikerna.

Förläggaren hos Crymogea, Kristján B. Jónasson (även ordförande för isländska förläggareföreningen) och konstnären Eggert Pétursson blev bokstavligen rosenrasande och krävde att verket omedelbart skulle avlägsnas från publikens öga. „Världens vackraste bok“ kallades för ett brott mot Eggert Pétursson’s „moraliska rätt“ – som lagligt skyddar konstnären från att någon får ändra konstverket på ett sätt som „vanärar konstnärens rykte“ – och ett „avskyvärt övergrepp“ (ett koncept utan särskild betydelse inför lagen). Museets styrelse konsulterade med sina jurister som rekommenderade att verket skulle avlägsnas och verket blev flyttat ut från det offentliga rummet.

Men.

Hannes Lárusson, en ut av kuratorerna, hade nycklar. Och mitt i en tv-intervju inne i det påskstängda muséet gick han helt enkelt in i bakrummet, hämtade sitt konstverk och ställde upp det igen på sin gamla plats. Sedan väntade isländska konstvärlden (och skvallermedian) på att påsken skulle ta slut så vi kunde se förlaget Crymogeas respons till bokens återkomst. Men då plötsligt kom en ny annons från styrelsen – „Världens vackraste bok“ hade försvunnit! Den fanns inte längre på muséet – ingenstans! Och som en ständigt korsfäst och återuppväckt Christus dök den nu upp i utställningens andra utrymme i Allianz-huset. Men nu kunde man inte längre röra den, den hade blivit instängd i en liten trädstuga och kunde enbart ses igenom ett pyttelitet fönster (om en bok blir finare och dyrare för att publiceras i en låda, måste en fästning vara toppen).

Utställningen stängdes (av naturliga orsaker) i mitten av maj. Förlaget kräver fortfarande att boken – sem utan tvekan kan kallas för Islands mest kontroversiella konstverk på flera år – ska förstöras. När dessa ord är skrivna har det ännu inte lyckas.

Publicerades först í norsk översättning i Klassekampen i början av juni, 2011. 

Som en aktiv deltagare i isländsk litteratur gäller det här även mig, tänker jag, där jag sitter och lyssnar (helt plötsligt!) på Halldórs föredrag om isländska poesins oslagbara makt, isländska prosans episka dimensioner, isländska korrekturläsares fabelaktiga syn, isländska boksäljares oerhörda och osedvanliga affärstalanger och marknadsdepartementer i världsklass. Det är alltså jag (tänker jag helt plötsligt!) som kommer att bli nobelpristagare och bästsäljarförfattare.

Det blir toppen!

Men först måste jag övertyga någon om att översätta mina böcker. Sedan måste jag skaffa en agent (i utlandet har alla en agent). Och agenten måste vara skitbra. Den måste kunna fixa framsidan på Times Literary Supplement, Bildzeitung och Newsweek, när jag behöver den, plus speciella temaavsnitt av Oprah (det är ingen som tittar på 60 Minutes längre, visar undersökningar som jag behöver få någon att göra åt mig).

Ett helt avsnitt bara om mig, frågar ni? Och vem är jag, om ni får fråga? Såklart bara om mig, svarar jag. Hur annars ska ni få veta vem jag är? Och hur ska jag kunna besegra litteraturvärlden, om ni inte ens vet vem jag är?

Jag behöver reklam och spin doctors, stora ballonger med mitt namn på, merchandising (små plastgubbar som ser ut som jag, med små böcker som ser ut som mina böcker), en sekreterare för att skicka personliga svar vid all min fanmail (de allra bästa celebben svarar på sin fanmail personligen med standard meddelanden genom sin sekreterare / puss,/ Eiríkur), större planscher på skyskrapornas väggar, mindre planscher på busstationer i finare områden, trailers i alla biografer (plus filmer av böckerna), ljudböcker, e-böcker, speciella upplagor i läder och letterpress, kalvskinn och en app för iPad, en officiell hemsida, flera olika fansites, en konstant närvaro på bloggarna, Facebook, Twitter, Goodreads, Amazon och såklart en viral campaign på Youtube. Annars kommer jag att känna mig som en förlorare. Frankfurt är min enda chans. Och den kommer bara en gång. Isländsk litteratur (dvs. jag) kommer aldrig, aldrig, aldrig att få liknande uppmärksamhet igen. Jag måste slå igenom.

Det finns bara ett problem, tänker jag (helt plötsligt!) nu när Halldór har börjat prata om något annat (naturen, tror jag, eller Björk kanske). Ett enda problem som jag behöver lösa, innan jag åker till Frankfurt och tar emot min väl förtjänta ‘gloire’. Hur ska jag, med eller utan talanger, kunna få allt jag vill, om det istället blir mina konkuranter som får allt som annars skulle tillhöra mig? Vi är inte flera milljoner, vi är inte ens flera hundra, men jag får tyvärr erkänna att jag inte är den enda nulevande isländska författaren och världen kan inte orka med oss alla. Sjón, till exempel, är islänning (han har redan fått Nordiska Rådets Litteraturspriset OCH en Oscarsnominering, han behöver inte mer). Steinunn Sigurðardóttir en annan, Einar Már Guðmundsson (också prisvinnare), Arnaldur Indriðason (deckarförfattare, suck!), Auður Jónsdóttir, Steinar Bragi – det finns massor med konkuranter. Och vi får väl inte glömma Halldór Laxness och Snorri Sturluson (om den här texten inte är proppfull med svordomar just nu, så är det för att någon har redigerat bort dom, och i så fall kräver jag omedelbart “förföljde författaren” behandlingen och medföljande berömmelse). Vem ska hinna med att läsa mina böcker om de också behöver läsa nya upplagor och översättningar av hela Laxness verk, Reykjavíks största tjugohundratalets modernister och varenda en av sagorna?

Ingen, that’s who.

Jag får helt enkelt ge upp. Det blir ingen nobelpris för mig. Inga miljoner läsare. Inget kalvskinn. Inte ens en agent. Om inte Hekla gör utbrott, förstås. Då skulle jag alltid kunna ta tåget från mitt hem i norra Finland ner till Frankfurt – men det går inga tåg från Island och där finns det inga vägar bort. Helt plötsligt sitter då mina kollegor fasta i Reykjavík och gråter i smutsig höstsnön, ensamma i sagornas land, medans jag, Laxness och Snorri får all bokbranschens uppmärksamhet, världsberömmelse och den odödlighet sem annars skulle (säkert) ha delats jamnt mellan oss alla.

Jag litar (helt plötsligt!) på vulkanen.

Publicerades först i norsk översättningen i Klassekampen, 9. april, 2011.

Så här låter dagens nyheter:

Nummer ett:
Förlaget Rámus í Malmö ska ge ut min andra roman på svenska hösten 2012. Kontraktet är, så att säga, i posten (knock on wood).

Nummer två:
Jag kommer att vara i Basel nästa vecka för att prata om tyska versjonen av Gift för nybörjare med Guðrún Eva Mínervudóttur (sem pratar om sina böcker) og Halldór Guðmundsson (moderator). Literaturhaus Basel, Barfüssergasse 3, klo 20 på onsdag, 2 Mars.

Nummer tre:
Jag hare fått “author page“ på PennSound: writing.upenn.edu/pennsound/x/Norddahl.php

Nummer fira:
Om jag skulle glömma (jag glömmer ofta) att påminna er då kommer jag att vara i Manchester 15. april – mer info: www.textfestival.com

Nummer fem:
Katharina Thiel skrev om tyska versjonen av Gift för nybörjare i Kreuzberg Liest og sa, bl.a.: “Hittills kunde jag bara ana att på Island levde och skrev en så stor författare som Eiríkur Örn Norðdahl […] En bok för alla människor och alla som vill bli människor.“

(På tyska: Dass in Island großartige Autoren wie Eiríkur Örn Norddahl leben und schreiben, konnte ich bislang nur erahnen. [...] Ein Buch für Menschen und alle, die es werden wollen.)

Jei!

Nummer sex:

I höstas kommer ut en samling artiklar och kolumner på engelska: Booby, Be Quiet publiceras av poEsia, Finland.

Nummer sju:
Från och med 2. april skriver jag regelbundet (var 6. eller 7. vecka) för norska tidningen Klassekampen, under rubrikken “Nordisk Råd”, tillsammans med Ingmar Lemhagen, Ebba Witt-Brattström, Halldór Guðmundsson, Einar Már Guðmundsson, Anneli Jordahl, Tue Andersen Nexø and Rune Lykkeberg.

Nummer åtta:
Jag har nyligen fått en nio månaders författarstipendium och sagt upp mig som hemmapabba – nu skriver jag fulltid igen. Va roligt!

Jag hoppas ni har det bra.
Eiríkur

ps. Här kan ni skriva in er på mailing-listan.

Av den anledningen har den här sidan nu fått en tysk avdelning. Vasågod: http://www.norddahl.org/deutsch/.

UKONs framtida sexualliv kommer att bli toppen!

Kritikerns egosentriska prolog eller Barndomstolen II: The Return of Barndomstolen

Älskade Litlive-läsare,

Det här är min andra kopia av Ulf Karl Olov Nilssons (UKONs) tionde diktsamling, Barndomstolen. Den är lika mycket värd som den första. Första kopian fick jag i födelsedagspresent från min fru. Jag blev jätteglad! Jag läste högt från den på min dåliga svenska, för min svenska fru, som skrattade högt och vi skrattade högt tillsammans.

Några veckor senare blev jag inbjuden till en poesifestival i Kanada och tänkte: Jaha, nu ska jag tillbringa riktigt mycket tid på ett flygplan, nu är det viktigt att jag väljer noggrannt vad jag ska läsa på resan. Efter att ha tänkt på saken i flera, flera dygn bestämde jag mig för Barndomstolen samt Prousts På spaning efter den tid som flytt. Eftersom Proust använder så många ord är hans bok skittjock och därför fick böckerna inte plats någonstans, varken i mitt handbaggage eller min ficka och jag fick hålla dem i famnen, som ett barn, eller till och med två små, gulliga barn.

Barnen glömde jag sedan av ett misstag på toan på Vanda Flygplats och fick uthärda en ändlös, boklös flygresa till Toronto, där jag sprang till första bästa bokhandel (den underbara This ain’t the Rosedale Library i Kensington Market) för att köpa en Collected Jack Spicer och översättningar av Kurt Schwitters verk till engelska. Det är ord och inga visor.

Flera månader senare gjorde jag ett avtal med Litlive om att jag skulle recensera Barndomstolen om dom fixade en ny kopia åt mig. Sedan kom den bara i posten, lika mycket värd som den första, och så långt jag vet, precis likadan!

O, härliga samtid!

Barndomstolen innehåller två långa dikter, Värdetautologin och Barndomen.

Värdetautologin och barndomen

Svara ärligt på alla frågor. Titta inte på svaren som finns nederst, kika in i din själ för att hitta de riktiga svaren.

Det finns många olika sätt att leva på.

Om du inte gör som jag säger slår jag ihjäl dig.

Det är min värdighet som står på spel.

Nu var det jag som bestämde över dig!

Gör som jag säger, men gör det av rätt anledning.

Jag bjuder hundra kronor för halsbandet.

Va, aldrig i livet, det kostar ju hundratusen!

1. UKONs skitjobbiga diktjag är:

………a) ett uttryck för den gemensamma mänskliga själen, dess konstigheter, glädje, sorg, blyghet och ilska. Det gestaltar ett inre universum vi alla är fruktansvärt rädda för, som vi inte vill känna igen men aldrig kommer undan.
……… b) ett sätt att irritera läsaren genom att få honom/henne att återuppleva de värsta samtalen han/hon har haft i sitt liv. Det påminner om våra släktingar/vänner som inte är riktigt andligt friska och kanske borde få hjälp, istället för en inbjudan till alla familjefester där de kan förstöra allt för oss andra, hela jävla tiden.
………c) en projicering, där UKONs innersta själ blottar sig för läsaren i hopp om förlåtelse från samhället för sina plågsamma uppföranden.
………d) ett bevis för att UKON är en galning som inte borde vara psykolog, utan snarare patient, att han borde lobotomiseras så snart som lobotomisten har tid.

2. När UKON, i Värdetautologin, skriver: “Jag slog ihjäl honom för han såg ut som en balkong”, då menar han:

………a) att diktjaget, på grund av sin grundläggande jalousi mot alla som har det bättre än han, har svårt för att acceptera dom som har en bättre utsikt över världen än vad han har (som från en balkong). Det är ett sätt att uttrycka avundsjuka och det ramas in av UKONs behandlingar av värde. Diktjaget känner sig mindre värt än den som har tillgång till en balkong – poetiskt omvandlat till en metamorfos: En dag vaknade Gregor Samsa och upptäckte att han hade blivit en balkong. DVS: Hänsyftning (allusion) → Allegori → Katastrof → Mord.
………b) en hänvisning till Freuds teorier om drömmar ovanifrån och nedanifrån (UKON är utbildad psykolog). Jag citerar The Dream Frontier av Mark J. Blechner:

Freud distinguishes between dreams from below and dreams from above. A dream from below is primarily derived from an instinctual wish that has found a means of representation through the days residues. A dream from above corresponds to waking thoughts that have achieved representation through energic relation to repressed material.

Balkongen står ovanför diktjaget (och ovanför läsaren, som står ovanför diktjaget). Diktjaget tittar upp, drömmer upp, medan offret (den dödade) drömmer ner. På sätt och vis är det hans egna energiska relationer som har dödat honom.
………c) att det är roligt att säga något oväntad. Att man ibland bara får skratta åt dikter. Det är surrealism, det är Freudism. Inget mer, inget mindre.
………d) att UKON en gång högst troligen dödade en patient som trodde att han var en balkong. Han hade kanske till och med planterat blommor i krukor på sina handleder och satt upp ett klädsträck tvärs över bröstet.

Hölderlin: »Vid tinningar är vind«

3. UKON citerar regelbundet tyska poeten Hölderlin. Det gör han därför att:

………a) han vill sätta in dikterna i ett större sammanhang. Han vill att vi ser att känslorna han gestaltar inte är bara hans, inte bara våra, utan har en plats i den stora europeiska historien och världslitteraturen. Att vi alla är människor, att vi har varit människor hela tiden och kommer att förbli människor. Se sida 39: “Det jag skriver har någon annan redan skrivit”. UKON försöker kanske bli en coverpoet?
………b) en liten del av vad UKON vill säga har redan varit sagt och om han skulle säga om det skulle han känna sig som en plagiator, en som medvetet använder andras idéer och låtsas som om han kom på dom själv.
………c) han tycker att Hölderlin är en suverän poet som borde få mer uppmärksamhet inom den samtida poesin. Han tycker att det borde komma ut ett specialnummer av Boklördag enbart om Hölderlin och att det borde organiseras en Hölderlin-dag på alla svenska bibliotek, en gång i veckan eller oftare.
………d) han vill visa hur bra han är på att citera Hölderlin, hur han intresserar sig för klassisk litteratur, samtidigt som han sätter in sig själv i sammanhanget: UKON och Hölderlin, Hölderlin och UKON, sitting in a tree, K-I-S-S-I-N-G.

En dag försvann Stellers sjöko, den ihåligsvansade ödlan, ortoceratiten, kvastfeningen, velociraptor, dvärgelefanten, mammuten.

En dag försvann dalmatiskan, elamitiskan, etruskiskan, faliskiskan, hettitiskan, hurritiskan, krimgotiskan, kariskan, mozarabiskan, messapiskan, norn, oskiskan.

Men här står jag och fantiserar om mitt framtida sexualliv. Det kommer att bli toppen!

4. Angående citatet här ovanför: UKONs diktjag tycker att:

………a) även om saker (språk, djur) försvinner, dör och aldrig kommer tillbaka fortsätter livet, och det är ju toppen, det går inte att förneka. Det skulle vara mycket tråkigare om diktjaget skulle tappa sin förmåga att fantisera, att hoppas på ett riktigt bra sexualliv, bara för att Stellers sjöko inte finns längre. Dessutom skulle poesiböcker inte vara lika roliga utan fantasi.
………b) det är roligt med konstiga och ovanliga substantiv. Och sex, det låter också roligt, men på ett annat sätt än konstiga och ovanliga substantiv.
………c) områderna (organismer, språk, sex) gestaltar Freuds treenighet: Detet, jaget och överjaget (kritikern citerar nu wikipedia):
………………1. Jaget betecknar den psykiska instans som medlar mellan detets krav på omedelbar ………………driftstillfredställelse och överjagets sociala normer. DVS. jag à organismer.
………………2. Överjaget betecknar den psykiska instans som innehåller socialt medierade lagar, regler och ………………konventioner. DVS. överjag à språk.
………………3. Detet betecknar den psykiska instans som representerar drifter av evolutionärt ursprung, ………………exempelvis självbevarelsedriften och fortplantningsdriften. Den är våra impulser och drifter, ………………de sexuella och aggressiva. DVS. det à sex och fantasi.
………Organismer och språk försvinner, men sex (liksom fantasi) lever och producerar nya avkommor. Nya organismer och nya språk. Därför är sex och fantasi toppen.
………d) det är värt att försöka chocka läsaren genom att ge en bild av världen där det som egentligen är värt någonting (liv och tanke, organismer och språk) försvinner medan idioter som endast tänker på sina egna nöjen överlever.

5. På sida 35 har UKON skrivit: “Jag tror inte på ett enda ord, jag tror bara på alla ord tillsammans.” Med detta menar han:

………a) att orden är meningslösa när dom står utanför sitt sammanhang. När dom tagits ur sina kulturella, politiska, sociala, patafysiska och grammatiska sammanhang går dom inte längre att tro på, för dom är värdelösa, meningslösa, oanvändbara och till och med tråkiga och ointressanta.
………b) att tron på ORDET (som förekommer utan undantag endast i kristen mening) inte har någon plats inom litteraturen. “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” UKONs diktjag tror inte på detta ord. Det får en också att tänka på Tao Te Ching och substantivets flertal: “My words are very easy to know, and very easy to practise; but there is no one in the world who is able to know and able to practise them.” Detta är grymt djup filosofi och inte alls som kristendomens förenklingar.
………c) att det enda ordet är alltför kort och att man därför behöver flera ord, åtminstone en mening, för att kunna ta vad som sägs på allvar. Exempel: Sjöman vs. Sju skönsjungande sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai.
………d) att han inte orkar läsa men tycker att orden ser snygga ut på sidan, nästan som en bild.

6. Andra delen i boken heter Barndomen, men boken själv heter Barndomstolen. Vad är skillnaden mellan barndom och en barndomstol?

………a) Barndom är när man är liten. Från att man föds och tills man blir tonåring (fjortis). Enligt google vill 84,7% av Aftonbladets läsare att barn under 15 år skall kunna straffas i en speciell barndomstol. “Jag tycker att man ska utreda förslaget, vi kan inte ha det som i dag när ingenting görs för de här ungdomarna,” säger KD-politikern och advokaten Pether Althin till Aftonbladet. DVS barndom är ett barnsligt tillstånd och barndomstol är när man får barnsliga idéer och uttrycker dom i tidningarna.
………b) Barndom är en villkorlig dom som alla måste försöka överleva. Det kan bli jobbigt ibland, speciellt om man har jobbiga föräldrar. Barndomstol är dom som har bestämt att man ska bli barn (födas) och dom som får bestämma hur länge man förblir barn. DVS ens jobbiga föräldrar.
………c) Barndom är ett betyg för det som är nytt och inte har blivit vuxet, inte mognat och etabliserats. Exempel: ett program från radions barndom. Barndomstol är dom som bestämmer vilka låtar som ska spelas.
………d) Barndom är dom barnen. Barndomstol är vad dom sitter på.

Vecka 33: det är sju veckor till förlossningen.

Barnet är 45 centimeter och ökar med 200 gram om dagen.

Nu väger det 5 kilo.

Vecka 34: det är 60 centimeter och växer en centimeter om dagen.

Nu väger det 8 kilo.

Vecka 35: nu är det 90 centimeter och väger 16 kilo.

Vecka 36: nu är det 120 centimeter och väger 35 kilo.

7. Elefanters havandeskap är 22 månader. Hurt stort skulle barnet bli om det var elefant:

………a) 2.250 centimeter och 656 kilo.
………b) 15 kilometer och tjock som en julegris.
………c) 120 kilo och 180 centimeter.
………d) Det blir inte större än det hade blivit som männskobarn, eftersom det sägs redan i första meningen att det föds efter sju veckor. Det skulle alltså komma 60 veckor för tidigt. För att underlätta elefantens andning ges surfaktant via en tub i luftstrupen direkt ner i lungorna.

8. Vid slutet av boken har UKON skrivit: “Om man alltid talade med barn och om barn så vore det meningslöst att uppfatta barn som någonting speciellt.” Med detta menas:

………a) eftersom barnet blir universums centrum blir det normen och behöver inte ett speciellt namn, ett eget substantiv. Liksom kvinnan (enligt Simone de Beauvoir) är det andra könet blir vuxenheten den andra åldern och därför blir vuxna speciella, utomordentliga, medan barnet blir typiskt och inomordentligt.
………b) det blir lätt enformigt (monotoniskt / monomaniskt) när man inte har något att prata om förutom barn, blöjor, amningskupor, uppfostran, mer blöjor, hur snabbt dom växer och hur otroligt duktiga dom är, mer amningskupor och sängläggningsritualer. Den enda lättnaden blir när man pratar med barnet: googidigoo burruburru pöff pöff samt tillhörande konstiga miner och grimaser. Det beteendet är universalt och inte alls speciellt, det gör alla föräldrar och alla vänner och släktingar.
………c) man borde inte tycka att barn är speciella bara för att dom är barn och bara för att man pratar med och om dom hela tiden.
………d) barn, barn, barn, barn, barn, barn, barn, barn – håll käften! Vi kräver ett uppehåll! Vi strejkar!

Tjolahopp, hissa flaggan i topp
det blev en med snopp!

Vi trodde aldrig det skulle gå,
men så fick vi två!

9. Alla kan vara sams om att citatet här ovanför är hemskt roligt. Men varför finns det då inte flera rim i boken? Varför undviker UKON detta poesins verktyg, om han är så bra på det? Och vad betyder rimen egentligen?

………a) UKON tycker egentligen att rim är pinsamma och han har rätt. Rimmen är roliga precis på grund av deras pinsamhet och hur sällan dom förekommer. Rimmets mening är att det är roligt med barn som har snopp och ännu roligare om det har två snoppar. Citatet är högst antifeministisk men döljer det på ett snyggt sätt (genom rim och ironi).
………b) UKON är egentligen inte alls bra på rim, det ser man i och med att andra verser i boken inte alls rimmar. Men han respekterar rimkonsten och när han kommer på ett bra rim är han inte rädd för att använda det. Rimmets mening är att man ska vara glad över sina barn, speciellt när dom är många eller har snopp.
………c) UKON, det är skitkul. Du borde rimma oftare! Mer, mer, mer! Fyrfalt hurra!
………d) Tjolahopp är inget ord. Det går inte att förstå, det är meningslöst. Rim är tråkiga och borde inte finnas i den samtida poesin.

10. Jag tycker att Barndomstolen borde få X många stjärnor eftersom:
………a) 4 stjärnor, eftersom boken är helt fantastisk!
………b) 3 stjärnor, eftersom UKON är både snygg och intelligent.
………c) 2 stjärnor, eftersom boken är för lättläst / för svårläst och inte alls lika rolig som den verkar.
………d) 1 stjärna, eftersom UKON är ful och dum.

Räkna ihop dina poäng!

………För varje a-svar ges 10 poäng.
………För varje b-svar ges 7 poäng.
………För varje c-svar ges 4 poäng.
………För varje d-svar ges 0-poäng.

75-100 poäng

Killen har koll! Även flickan! Du har mycket bra förståelse för litteratur och poesins subtila påståenden. Har du någon gång tänkt på att skriva en egen bok? Jag är säker på att den skulle bli hur bra som helst och att du också skulle kunna bli en skitrolig poet, som UKON, med dina egna härliga subtexter!

50-75 poäng

Du har dina stunder. Du tycker om litteratur och har en förståelse för hur svårt det är att skriva bra poesi. Men du borde kanske läsa på och försöka fördjupa din känsla för subtext, din känsla för mänskligheten, genom att studera poesi. Jag rekommenderar Hölderlin. När du har fått bättre koll borde du återkomma till Barndomstolen och försöka uppleva allt du hittills har gått miste om.

25-50 poäng

Det går inte så bra för dig. Du kanske känner dig sjuk? Du borde försöka sova ordentligt på natten och sluta röka och dricka så mycket. Om du röker på, som jag verkligen hoppas att du inte gör, borde du sluta med det också. Inte om ett par månader – det får inte bli ett av de där nyårslöftena som alla bryter redan den andra januari – utan sluta genast! Marijuana leder till brott, prostitution och heroin – och heroin dödar. Dessutom skulle det göra din mamma så himla ledsen.

0-25 poäng

Du är fullständigt rubbad. Du tror säkert att Melville är en stad i södra Frankrike och att Hemingway är en gata i London, dvs om du över huvudtaget kan läsa. Men förlora inte hoppet, saker kan alltid bli bättre. Man kan lära sig att vara intelligent, om man verkligen vill, och om det inte går så bra som man trott kan man i alla fall lära sig att låtsas vara intelligent. Om du på riktigt inte kan läsa finns det dessutom en chans att du inte heller kan räkna och har räknat fel och egentligen fått mycket fler poäng än vad du tror. Läs igenom dom andra kategorierna och se om du tycker någon annan passar dig bättre.

Publicerades först i Litlive.

The cover of Eitur fyrir byrjendur was designed by Una Lorenzen.

Min andra roman, Eitur fyrir byrjendur (Gift för nybörjare), kommer att publiceras i Tyskland i 2010, hos förlaget Kozempel & Timm. Boken kom ursprungligen ut hos Nýhil in 2006, men Islands största förlag, Mál & menning, köpte rättigheterna till den tidigare i år.

Boken fick mycket positiv kritik i Island när den kom ut (recensionerna kan man läsa här – på isländska). Boken handlar om två unga sambor, Herdís och Halldór, och deras dysfunksjonella liv. När Herdís tar med sig en ny krukväxt till hushållet, samt gender studenten Högni, tappar Halldór förmågan att lömna huset och blir besatt av gift och förgiftningens historia.