Bild: blog.buchmesse.de

Hela isländska pavillonen på bokmässan i Frankfurt (där Island var hedersgäst) var ägnad åt den berömda isländska läsaren. Väggarna var tapetserade med bilder av islänningar och deras stora och fina bokhyllor, videoer av islänningar som läste högt från isländska klassiker och gigantiska böcker i ett gigantiskt landskap. Atmosfären var väldigt lugn. Det var ett vackert och väl lyckad rum för litteratur, både i kvadratmeter och andrum. Det handlade mer om boken och läsaren – mindre om författaren som geni, mindre om vikingarna, älvarna och trollerna (men det fanns såklart vulkaner, författare och vattenfall, för de som inte kan avstå).

Några dagar innan bokmässan publicerades resultaterna av en ny undersökning:

23% av isländska 15 åriga pojkar och 9% av deras jämnåriga flickor kan inte riktigt läsa. Folket som skulle resa till Frankfurt för att visa världen precis hur tydligt de var värda självbenämningen “litteraturnasjonen”, hur de var Snorris, Egills och Laxness avkomlingar – de, själva skalderna, fick nu erkänna att de i själva verket inte ens var i almännhet särskilt bra på att läsa.

Det är ingen nyhet, i och för sig, men läget blir stadigt värre varje gång vi kollar. Med dessa resultat i bakgrunnen tvingas man till att se de vackra läsarna på bokmässans väggar som ett bluff. Endast utbildade människor har sådana bokhyllor. Det är människor som har havt andra slags möjligheter i livet som läser klassisk litteratur högt på bildskärmar i Frankfurt. Det är inte nödvändigt de rika barnen – forskningen visade till och med att barn som hade rika föräldrar var sämre på att läsa om foräldrarna inte också hade mycket utbildning. Men det är inte heller den genomsnittliga isländska invånaren.

* * *

Kanske är det propaganda: Islänningar läser, därför läser du och om du inte läser så behöver du läsa för att kunna vara “en riktig islänning”.

Kanske är det förnekelse: Vi ser endast det vi vill se, ser oss själva endast i de duktigasta och priviligieraste exemplarerna av oss själva. För att vi orkar inte med. De fattiga. Lata. Dumma. Vi får helt enkelt lära oss att anda med huvudet i sanden.

Kanske är det marknadsföring: Vi behöver sälja böcker. Därför behöver vi folk som tror att de läser böcker, eller tror åtminstone att andra läser böcker – 90% av alla böcker som säljs på Island blir genast julklappar. Folket måste tro att de själva är de enda människorna som inte riktigt orkar läsa. Att alla andra önskar sig böcker i julklapp. Och inget annat. På riktigt.

Kanske är det självsförsvar: Hela samhället sammanstår av analfabeter i djup förnekelse.

Kanske är ungdomarna dem enda som riktigt förstår frågan “förstår du vad du läser?” – och vågar ge ett ärligt svar.

* * *

Island vet inte varför folk inte läser eller vad man kan göra åt problemet. Vissa säger att det är Grand Theft Auto, PlayStation och Wii som har förstört ungdomarna – de står aldrig upp från spelerna, säger vissa. Andra säger att det är Facebook, internät och den legendariska “dåliga konsentrationsförmågan” man infekteras av på nätet – speciellt om man koncentrar på framgång i samma online spelen i flera veckor i rad, debatterar politik på bloggarna, skämtar på Facebook, designar och programmerar hemsidor eller främjer komplicerade multimedia händelser.

Statistiken säger vist att de som är bra på datorspel brukar också vara bra på att läsa, men vissa bryr sig inte. De som engång skyllde på rock music, sedan punk och hip hop, MTV och Leisure Suit Larry skyller nu på datorspel och internät. För de kan inte läsa, de förstår inte vad som skrivs.

Island vet inte häller varför man behöver läsa böcker, Island frågar aldrig. Vuxna säger att det behövs. Att det är hälsosamt. Alla datorspel är giftiga, säger vuxna och alla böcker innehåller mängder av vetenskap, skönhet och glädje, alla böcker och tidningar ger oss mer förståelse för det gemensamma mänskliga oavsett vad det är som står eller hur det är skrivit.

Island är ganska bra på skitsnack.

* * *

Teksterna vi erbjuder de nya läsarna i vår fina “vuxenvärld” är i många tilfällen förolämpande för deras känsliga, oförfalskade och kraftfulla intelligens. Från tidningar som trycker växelvis dålig propaganda, skvaller och kortfattade meddelanden om att världen fortfarande finns till tidskrifter som trivs på våra neurotiska brister och snobbiga livsstilar till litteratur som har för länge sedan började imitera sig själv på ett ständigt enklare och enklare sätt (boken är så lättläst att du behöver inte ens vänta på filmen!), dåligt skrivna klichéromaner som går från en cliffhanger till den nästa för att sätta igång ett slags rustillstånd som förstör läsförmågan – it fries your brain.

Altså. Vi har trivialiserat litteraturen, förenklat journalistiken, marknadiserat vetenskapen – och vi borde inte vara särskilt förvånade när ungdomerna visar sig inte vara lika lättlurade som oss själva. Det är inte hälsosamt att läsa. Det är giftigt.

—

Publicerades i norsk översättning i Klassekampen, oktober, 2011.

Översättningar är desto viktigare när kulturerna är mindre och mer homogena; för en renodlad monokultur som Island är översättningen av betydelsesfull litteratur rent ut sagt livsviktig. När samhällen är små blir givetvis mycket lämnat utanför och då blir det intressant att se vad som kommer med och vad som gör inte det. Det är ingen meningslös tilfällighet hur en kultur fungerar, vad som hyllas och vad som försvinner (göms undan eller flyr).

Till exempel: I höst kommer två svenska författare till Reykjavíks Litteraturfestival; Steve Sem-Sandberg kommer med översättning av De Fattiga i Lodz men Sara Stridsberg kommer utan översättning av Drömfakulteten (som har fått Nordiska Rådets Litteraturpris). Och det betyder? Att isländska förläggare tror att islänningar vill läsa om förintelsen men inte om könspolitik? Att förintelsen är tillräckligt långt borta från den isländska vardagen för att kännas som bekväm kvällsläsning? Att könspolitik inte är tillräckligt viktig jämfört med förintelsen? Att den är för viktig, för tung? Att Sara Stridsberg är kvinna och Steve Sem-Sandberg en man? Jag vet inte. Säkert alltihop. Men det är inte meningslöst.

***

Litauer är andra största invandrargruppen på Island. Det finns en enda litauisk roman på isländska – Baltaragios Malunas av Kazys Boruta. På Island finns det ungefär 500 muslimer; men åtminstone två översatta skandinaviska böcker om hur otroligt kulturellt jobbiga muslimer är – Islamister og naivister av Karin Jesperson och Ralf Pittelkow och Men størst av alt er friheten av Hege Storhaug. Det fanns ingen Kant tills 2003. Rimbauds Un saison en enfer kom först ut i sin (ganska korta) helhet 2008. La Divina Commedia kom 2010. Ibland får vinnaren av Nordiska Rådets litteraturpris sin bok översätt til isländska – så länge det gäller inte poesi, den kan man mer eller mindre glömma.

Det finns ingen bok av Jonathan Franzen men det finns elva av Liza Marklund. Det finns ingen bok av Celine eller Flannery O’Connor, ingen av Harper Lee eller William S. Burroughs, ingen av Chuck Palahniuk, Joyce Carol Oates eller Robert Musil, ingen av Gombrowicz, Roberto Bolaño och ingen av Sue Wharton. Tristram Shandy finns inte. Orlando finns inte. Sense and sensibility finns inte och inte heller Emma. Infinite Jest finns inte. Inte ens Breakfast of Champions finns på isländska.

Varje år kommer det ändå ut mellan 300-500 översatta böcker (varav 2-300 räknas som “litteratur”; det mesta är väl deckare). Det är inte lite. Vi har tid. Vi har pengar. Vi har massor av professionella översättare. Man skulle faktiskt tro vi hade helt obegränsat med tid, professionella översättare och pengar, så som vi använder tiden, pengarna och människorna.

***

Åtminstone en utav de nämnda böckerna om hur “muslimerna” demografiskt kommer att folkmörda “oss alla” var översatt frivilligt och utan betalning. Ett viktigt ideologiskt arbete, tänkte översättaren, det här måste isländska folket få veta innan muslimerna kommer och förbjuder oss att ha kul med griskorv i offentliga matsaler. Man tänker: Varför finns inte den slags brinnande idealismen mer inom skönlitteraturen? Är xenofobin det enda folket tycker är värt att göra utan betalning?

Tror vi över huvud taget på litteratur, om vi inte tror på översättningen och betydelsen av att se in i andra kulturer (hat-fritt)? Kommer vår egen litteratur att förvandlas till det som vi översätter – med logiken att man är det som man äter? Blir det bara deckare, chick-lit och förintelsen (i alla sina olika former) om trettio år? Och kanske en återutgiven klassiker då och då, så att vi kan fortsätta att prata om oss själva som “litteraturnationen” utan att samtidigt spy av skam.

Kanske bryr vi oss helt enkelt inte. Kanske tål vi författare inte att dela med oss av uppmärksamheten. Kanske vill vi inte att isländska skönlitteraturläsare får något att jämföra “oss” med. Kanske finns det för liten “politisk vilja” för att stödja översättningsarbetet på ett fungerande sätt. Kanske använder vi helt enkelt stödet för att ge ut bästsäljare. Kanske tycker vi inte om “utländsk” litteratur. Kanske vill alla vara författare, men ingen vara översättare. Kanske är Island för litet. Kanske är islänningar för små, för få. Kanske är det ö-mentaliteten – världen existerar annanstans, det finns inga gränser och vi känner inte våra grannar. Kanske är vi för lata. För dumma. För upptagna. För fattiga. För ointresserade av allt som inte bara handlar om oss själva hela tiden. Kanske tycker vi mer om att bli översatta än att översätta själva. Tycker mer om att vara älskade än att älska. Kanske orkar vi inte älska.

—

Publicerades i norsk översättning i Klassekampen, augusti, 2011.

Världens vackraste bok.

Några veckor efter isländska finansvärldens samanbrott den 6. oktober 2008 gav ambitiösa småförlaget Crymogea ut den dyraste massproducerade boken i Islands historia, Flora Islandica, som innehåller konstnärens Eggert Péturssons bilder av isländska blommor från början av åttitalet, ursprungligen publicerade i Flóra Íslands (en fälthandbok för att känna igen växter). Fetishobjektet Flora Islandica gavs ut i A3 storlek, 271 bilder med botaniska beskrivningar på 560 inbundna sidor i en trädlåda (böcker blir både dyrare och finare om de ges ut i en låda) – 500 exemplar, numrerade och signerade.

Det kändes, liksom, lite konstigt att det skulle ges ut ett 620€ fetishobjekt ungefär samtidigt som Islands befolkning brände julgranen på tinghustorget i Reykjavik för att protestera, om inte mot sin egna plötsliga fattigdom så i alla fall mot den fanatiska investering och skrytkonsumtion som hade pågått i landet under föregående decenniet. Ungefär samtidigt som polisen använde tårgas på torget. Det kändes som fel timing, liksom.

Men de nyblivna revolutionära proletarerna hade viktigare saker för sig än dyra bilder av blommor och boken fick sin succé utomlands (och säkert i några av de isländska hushåll som inte hade fått krisens knytnäve i magen): den fick silverpris på ADC*E, guld på Intercontinental Advertising Cup och till sist också isländska tecknarförbundets designpris. Den blev kallad för “världens vackraste bok” och enligt förläggaren finns det bara några exemplar kvar.

Fast forward. Den 16. april i år öppnades konstutställningen Koddu (ett barnsligt imperativ av verbet „kom“) i det konstnärsdrivna museet för samtida konst, Nýlistasafnið, samt i Allianz-huset i Reykjavík. Utställningens kuratorer, Ásmundur Ásmundsson, Hannes Lárusson och Tinna Grétarsdóttir, bad över 40 konstnärer att tänka på bildernas funktion i samtiden, att skildra de rika åren och kraschen, att starta en debatt om nationell estetik – “en debatt som vävs in i isländsk kulturpolitik genom att behandla marknadens, statens och akademiens inverkan på konstnärernas riktning”, sades i pressannonsen.

Utställningen skulle ursprunglingen presenteras i Listasafn Árnesinga i Hveragerði men museistyrelsen där backade i sista minuten – enligt kuratorerna på grund av utställningens politiska innehåll (den kändes visst lite för respektlös mot milljonärernas känslor). Så utställningen blev flyttad till Nýlistasafnið – men några dagar innan den öppnade blev det en ny uppståndelse, nu bland några utav konstnärerna, på grund av utställningens sponsor, de förmögna årens bästa konstkompis i Island, Baronessa Francesca von Habsburg. Vissa tyckte det var dålig stil att kritisera den böjda nouveau riche kretsen i Island med pengar från Europas „old money“ – som om Islands huvudproblem var att misslyckas med att bli rik för evigt. Men de lugnade ner sig och ingen avsade sig från utställningen av dessa orsaker.

Ett ut av verkerna sem kuratorerna gjorde själva nämndes „Världens vackraste bok“ och var en „bearbetad“ versjon av ovannämnda fetishobjektet Flora Islandica, fylld med all möjlig slags korvar, såser, pålägg och andra matprodukter – den egentliga naturens återkomst till sitt fetisherade syskon, sa en utav kritikerna.

Förläggaren hos Crymogea, Kristján B. Jónasson (även ordförande för isländska förläggareföreningen) och konstnären Eggert Pétursson blev bokstavligen rosenrasande och krävde att verket omedelbart skulle avlägsnas från publikens öga. „Världens vackraste bok“ kallades för ett brott mot Eggert Pétursson’s „moraliska rätt“ – som lagligt skyddar konstnären från att någon får ändra konstverket på ett sätt som „vanärar konstnärens rykte“ – och ett „avskyvärt övergrepp“ (ett koncept utan särskild betydelse inför lagen). Museets styrelse konsulterade med sina jurister som rekommenderade att verket skulle avlägsnas och verket blev flyttat ut från det offentliga rummet.

Men.

Hannes Lárusson, en ut av kuratorerna, hade nycklar. Och mitt i en tv-intervju inne i det påskstängda muséet gick han helt enkelt in i bakrummet, hämtade sitt konstverk och ställde upp det igen på sin gamla plats. Sedan väntade isländska konstvärlden (och skvallermedian) på att påsken skulle ta slut så vi kunde se förlaget Crymogeas respons till bokens återkomst. Men då plötsligt kom en ny annons från styrelsen – „Världens vackraste bok“ hade försvunnit! Den fanns inte längre på muséet – ingenstans! Och som en ständigt korsfäst och återuppväckt Christus dök den nu upp i utställningens andra utrymme i Allianz-huset. Men nu kunde man inte längre röra den, den hade blivit instängd i en liten trädstuga och kunde enbart ses igenom ett pyttelitet fönster (om en bok blir finare och dyrare för att publiceras i en låda, måste en fästning vara toppen).

Utställningen stängdes (av naturliga orsaker) i mitten av maj. Förlaget kräver fortfarande att boken – sem utan tvekan kan kallas för Islands mest kontroversiella konstverk på flera år – ska förstöras. När dessa ord är skrivna har det ännu inte lyckas.

Publicerades först í norsk översättning i Klassekampen i början av juni, 2011. 

Som en aktiv deltagare i isländsk litteratur gäller det här även mig, tänker jag, där jag sitter och lyssnar (helt plötsligt!) på Halldórs föredrag om isländska poesins oslagbara makt, isländska prosans episka dimensioner, isländska korrekturläsares fabelaktiga syn, isländska boksäljares oerhörda och osedvanliga affärstalanger och marknadsdepartementer i världsklass. Det är alltså jag (tänker jag helt plötsligt!) som kommer att bli nobelpristagare och bästsäljarförfattare.

Det blir toppen!

Men först måste jag övertyga någon om att översätta mina böcker. Sedan måste jag skaffa en agent (i utlandet har alla en agent). Och agenten måste vara skitbra. Den måste kunna fixa framsidan på Times Literary Supplement, Bildzeitung och Newsweek, när jag behöver den, plus speciella temaavsnitt av Oprah (det är ingen som tittar på 60 Minutes längre, visar undersökningar som jag behöver få någon att göra åt mig).

Ett helt avsnitt bara om mig, frågar ni? Och vem är jag, om ni får fråga? Såklart bara om mig, svarar jag. Hur annars ska ni få veta vem jag är? Och hur ska jag kunna besegra litteraturvärlden, om ni inte ens vet vem jag är?

Jag behöver reklam och spin doctors, stora ballonger med mitt namn på, merchandising (små plastgubbar som ser ut som jag, med små böcker som ser ut som mina böcker), en sekreterare för att skicka personliga svar vid all min fanmail (de allra bästa celebben svarar på sin fanmail personligen med standard meddelanden genom sin sekreterare / puss,/ Eiríkur), större planscher på skyskrapornas väggar, mindre planscher på busstationer i finare områden, trailers i alla biografer (plus filmer av böckerna), ljudböcker, e-böcker, speciella upplagor i läder och letterpress, kalvskinn och en app för iPad, en officiell hemsida, flera olika fansites, en konstant närvaro på bloggarna, Facebook, Twitter, Goodreads, Amazon och såklart en viral campaign på Youtube. Annars kommer jag att känna mig som en förlorare. Frankfurt är min enda chans. Och den kommer bara en gång. Isländsk litteratur (dvs. jag) kommer aldrig, aldrig, aldrig att få liknande uppmärksamhet igen. Jag måste slå igenom.

Det finns bara ett problem, tänker jag (helt plötsligt!) nu när Halldór har börjat prata om något annat (naturen, tror jag, eller Björk kanske). Ett enda problem som jag behöver lösa, innan jag åker till Frankfurt och tar emot min väl förtjänta ‘gloire’. Hur ska jag, med eller utan talanger, kunna få allt jag vill, om det istället blir mina konkuranter som får allt som annars skulle tillhöra mig? Vi är inte flera milljoner, vi är inte ens flera hundra, men jag får tyvärr erkänna att jag inte är den enda nulevande isländska författaren och världen kan inte orka med oss alla. Sjón, till exempel, är islänning (han har redan fått Nordiska Rådets Litteraturspriset OCH en Oscarsnominering, han behöver inte mer). Steinunn Sigurðardóttir en annan, Einar Már Guðmundsson (också prisvinnare), Arnaldur Indriðason (deckarförfattare, suck!), Auður Jónsdóttir, Steinar Bragi – det finns massor med konkuranter. Och vi får väl inte glömma Halldór Laxness och Snorri Sturluson (om den här texten inte är proppfull med svordomar just nu, så är det för att någon har redigerat bort dom, och i så fall kräver jag omedelbart “förföljde författaren” behandlingen och medföljande berömmelse). Vem ska hinna med att läsa mina böcker om de också behöver läsa nya upplagor och översättningar av hela Laxness verk, Reykjavíks största tjugohundratalets modernister och varenda en av sagorna?

Ingen, that’s who.

Jag får helt enkelt ge upp. Det blir ingen nobelpris för mig. Inga miljoner läsare. Inget kalvskinn. Inte ens en agent. Om inte Hekla gör utbrott, förstås. Då skulle jag alltid kunna ta tåget från mitt hem i norra Finland ner till Frankfurt – men det går inga tåg från Island och där finns det inga vägar bort. Helt plötsligt sitter då mina kollegor fasta i Reykjavík och gråter i smutsig höstsnön, ensamma i sagornas land, medans jag, Laxness och Snorri får all bokbranschens uppmärksamhet, världsberömmelse och den odödlighet sem annars skulle (säkert) ha delats jamnt mellan oss alla.

Jag litar (helt plötsligt!) på vulkanen.

Publicerades först i norsk översättningen i Klassekampen, 9. april, 2011.

UKONs framtida sexualliv kommer att bli toppen!

Kritikerns egosentriska prolog eller Barndomstolen II: The Return of Barndomstolen

Älskade Litlive-läsare,

Det här är min andra kopia av Ulf Karl Olov Nilssons (UKONs) tionde diktsamling, Barndomstolen. Den är lika mycket värd som den första. Första kopian fick jag i födelsedagspresent från min fru. Jag blev jätteglad! Jag läste högt från den på min dåliga svenska, för min svenska fru, som skrattade högt och vi skrattade högt tillsammans.

Några veckor senare blev jag inbjuden till en poesifestival i Kanada och tänkte: Jaha, nu ska jag tillbringa riktigt mycket tid på ett flygplan, nu är det viktigt att jag väljer noggrannt vad jag ska läsa på resan. Efter att ha tänkt på saken i flera, flera dygn bestämde jag mig för Barndomstolen samt Prousts På spaning efter den tid som flytt. Eftersom Proust använder så många ord är hans bok skittjock och därför fick böckerna inte plats någonstans, varken i mitt handbaggage eller min ficka och jag fick hålla dem i famnen, som ett barn, eller till och med två små, gulliga barn.

Barnen glömde jag sedan av ett misstag på toan på Vanda Flygplats och fick uthärda en ändlös, boklös flygresa till Toronto, där jag sprang till första bästa bokhandel (den underbara This ain’t the Rosedale Library i Kensington Market) för att köpa en Collected Jack Spicer och översättningar av Kurt Schwitters verk till engelska. Det är ord och inga visor.

Flera månader senare gjorde jag ett avtal med Litlive om att jag skulle recensera Barndomstolen om dom fixade en ny kopia åt mig. Sedan kom den bara i posten, lika mycket värd som den första, och så långt jag vet, precis likadan!

O, härliga samtid!

Barndomstolen innehåller två långa dikter, Värdetautologin och Barndomen.

Värdetautologin och barndomen

Svara ärligt på alla frågor. Titta inte på svaren som finns nederst, kika in i din själ för att hitta de riktiga svaren.

Det finns många olika sätt att leva på.

Om du inte gör som jag säger slår jag ihjäl dig.

Det är min värdighet som står på spel.

Nu var det jag som bestämde över dig!

Gör som jag säger, men gör det av rätt anledning.

Jag bjuder hundra kronor för halsbandet.

Va, aldrig i livet, det kostar ju hundratusen!

1. UKONs skitjobbiga diktjag är:

………a) ett uttryck för den gemensamma mänskliga själen, dess konstigheter, glädje, sorg, blyghet och ilska. Det gestaltar ett inre universum vi alla är fruktansvärt rädda för, som vi inte vill känna igen men aldrig kommer undan.
……… b) ett sätt att irritera läsaren genom att få honom/henne att återuppleva de värsta samtalen han/hon har haft i sitt liv. Det påminner om våra släktingar/vänner som inte är riktigt andligt friska och kanske borde få hjälp, istället för en inbjudan till alla familjefester där de kan förstöra allt för oss andra, hela jävla tiden.
………c) en projicering, där UKONs innersta själ blottar sig för läsaren i hopp om förlåtelse från samhället för sina plågsamma uppföranden.
………d) ett bevis för att UKON är en galning som inte borde vara psykolog, utan snarare patient, att han borde lobotomiseras så snart som lobotomisten har tid.

2. När UKON, i Värdetautologin, skriver: “Jag slog ihjäl honom för han såg ut som en balkong”, då menar han:

………a) att diktjaget, på grund av sin grundläggande jalousi mot alla som har det bättre än han, har svårt för att acceptera dom som har en bättre utsikt över världen än vad han har (som från en balkong). Det är ett sätt att uttrycka avundsjuka och det ramas in av UKONs behandlingar av värde. Diktjaget känner sig mindre värt än den som har tillgång till en balkong – poetiskt omvandlat till en metamorfos: En dag vaknade Gregor Samsa och upptäckte att han hade blivit en balkong. DVS: Hänsyftning (allusion) → Allegori → Katastrof → Mord.
………b) en hänvisning till Freuds teorier om drömmar ovanifrån och nedanifrån (UKON är utbildad psykolog). Jag citerar The Dream Frontier av Mark J. Blechner:

Freud distinguishes between dreams from below and dreams from above. A dream from below is primarily derived from an instinctual wish that has found a means of representation through the days residues. A dream from above corresponds to waking thoughts that have achieved representation through energic relation to repressed material.

Balkongen står ovanför diktjaget (och ovanför läsaren, som står ovanför diktjaget). Diktjaget tittar upp, drömmer upp, medan offret (den dödade) drömmer ner. På sätt och vis är det hans egna energiska relationer som har dödat honom.
………c) att det är roligt att säga något oväntad. Att man ibland bara får skratta åt dikter. Det är surrealism, det är Freudism. Inget mer, inget mindre.
………d) att UKON en gång högst troligen dödade en patient som trodde att han var en balkong. Han hade kanske till och med planterat blommor i krukor på sina handleder och satt upp ett klädsträck tvärs över bröstet.

Hölderlin: »Vid tinningar är vind«

3. UKON citerar regelbundet tyska poeten Hölderlin. Det gör han därför att:

………a) han vill sätta in dikterna i ett större sammanhang. Han vill att vi ser att känslorna han gestaltar inte är bara hans, inte bara våra, utan har en plats i den stora europeiska historien och världslitteraturen. Att vi alla är människor, att vi har varit människor hela tiden och kommer att förbli människor. Se sida 39: “Det jag skriver har någon annan redan skrivit”. UKON försöker kanske bli en coverpoet?
………b) en liten del av vad UKON vill säga har redan varit sagt och om han skulle säga om det skulle han känna sig som en plagiator, en som medvetet använder andras idéer och låtsas som om han kom på dom själv.
………c) han tycker att Hölderlin är en suverän poet som borde få mer uppmärksamhet inom den samtida poesin. Han tycker att det borde komma ut ett specialnummer av Boklördag enbart om Hölderlin och att det borde organiseras en Hölderlin-dag på alla svenska bibliotek, en gång i veckan eller oftare.
………d) han vill visa hur bra han är på att citera Hölderlin, hur han intresserar sig för klassisk litteratur, samtidigt som han sätter in sig själv i sammanhanget: UKON och Hölderlin, Hölderlin och UKON, sitting in a tree, K-I-S-S-I-N-G.

En dag försvann Stellers sjöko, den ihåligsvansade ödlan, ortoceratiten, kvastfeningen, velociraptor, dvärgelefanten, mammuten.

En dag försvann dalmatiskan, elamitiskan, etruskiskan, faliskiskan, hettitiskan, hurritiskan, krimgotiskan, kariskan, mozarabiskan, messapiskan, norn, oskiskan.

Men här står jag och fantiserar om mitt framtida sexualliv. Det kommer att bli toppen!

4. Angående citatet här ovanför: UKONs diktjag tycker att:

………a) även om saker (språk, djur) försvinner, dör och aldrig kommer tillbaka fortsätter livet, och det är ju toppen, det går inte att förneka. Det skulle vara mycket tråkigare om diktjaget skulle tappa sin förmåga att fantisera, att hoppas på ett riktigt bra sexualliv, bara för att Stellers sjöko inte finns längre. Dessutom skulle poesiböcker inte vara lika roliga utan fantasi.
………b) det är roligt med konstiga och ovanliga substantiv. Och sex, det låter också roligt, men på ett annat sätt än konstiga och ovanliga substantiv.
………c) områderna (organismer, språk, sex) gestaltar Freuds treenighet: Detet, jaget och överjaget (kritikern citerar nu wikipedia):
………………1. Jaget betecknar den psykiska instans som medlar mellan detets krav på omedelbar ………………driftstillfredställelse och överjagets sociala normer. DVS. jag à organismer.
………………2. Överjaget betecknar den psykiska instans som innehåller socialt medierade lagar, regler och ………………konventioner. DVS. överjag à språk.
………………3. Detet betecknar den psykiska instans som representerar drifter av evolutionärt ursprung, ………………exempelvis självbevarelsedriften och fortplantningsdriften. Den är våra impulser och drifter, ………………de sexuella och aggressiva. DVS. det à sex och fantasi.
………Organismer och språk försvinner, men sex (liksom fantasi) lever och producerar nya avkommor. Nya organismer och nya språk. Därför är sex och fantasi toppen.
………d) det är värt att försöka chocka läsaren genom att ge en bild av världen där det som egentligen är värt någonting (liv och tanke, organismer och språk) försvinner medan idioter som endast tänker på sina egna nöjen överlever.

5. På sida 35 har UKON skrivit: “Jag tror inte på ett enda ord, jag tror bara på alla ord tillsammans.” Med detta menar han:

………a) att orden är meningslösa när dom står utanför sitt sammanhang. När dom tagits ur sina kulturella, politiska, sociala, patafysiska och grammatiska sammanhang går dom inte längre att tro på, för dom är värdelösa, meningslösa, oanvändbara och till och med tråkiga och ointressanta.
………b) att tron på ORDET (som förekommer utan undantag endast i kristen mening) inte har någon plats inom litteraturen. “I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” UKONs diktjag tror inte på detta ord. Det får en också att tänka på Tao Te Ching och substantivets flertal: “My words are very easy to know, and very easy to practise; but there is no one in the world who is able to know and able to practise them.” Detta är grymt djup filosofi och inte alls som kristendomens förenklingar.
………c) att det enda ordet är alltför kort och att man därför behöver flera ord, åtminstone en mening, för att kunna ta vad som sägs på allvar. Exempel: Sjöman vs. Sju skönsjungande sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai.
………d) att han inte orkar läsa men tycker att orden ser snygga ut på sidan, nästan som en bild.

6. Andra delen i boken heter Barndomen, men boken själv heter Barndomstolen. Vad är skillnaden mellan barndom och en barndomstol?

………a) Barndom är när man är liten. Från att man föds och tills man blir tonåring (fjortis). Enligt google vill 84,7% av Aftonbladets läsare att barn under 15 år skall kunna straffas i en speciell barndomstol. “Jag tycker att man ska utreda förslaget, vi kan inte ha det som i dag när ingenting görs för de här ungdomarna,” säger KD-politikern och advokaten Pether Althin till Aftonbladet. DVS barndom är ett barnsligt tillstånd och barndomstol är när man får barnsliga idéer och uttrycker dom i tidningarna.
………b) Barndom är en villkorlig dom som alla måste försöka överleva. Det kan bli jobbigt ibland, speciellt om man har jobbiga föräldrar. Barndomstol är dom som har bestämt att man ska bli barn (födas) och dom som får bestämma hur länge man förblir barn. DVS ens jobbiga föräldrar.
………c) Barndom är ett betyg för det som är nytt och inte har blivit vuxet, inte mognat och etabliserats. Exempel: ett program från radions barndom. Barndomstol är dom som bestämmer vilka låtar som ska spelas.
………d) Barndom är dom barnen. Barndomstol är vad dom sitter på.

Vecka 33: det är sju veckor till förlossningen.

Barnet är 45 centimeter och ökar med 200 gram om dagen.

Nu väger det 5 kilo.

Vecka 34: det är 60 centimeter och växer en centimeter om dagen.

Nu väger det 8 kilo.

Vecka 35: nu är det 90 centimeter och väger 16 kilo.

Vecka 36: nu är det 120 centimeter och väger 35 kilo.

7. Elefanters havandeskap är 22 månader. Hurt stort skulle barnet bli om det var elefant:

………a) 2.250 centimeter och 656 kilo.
………b) 15 kilometer och tjock som en julegris.
………c) 120 kilo och 180 centimeter.
………d) Det blir inte större än det hade blivit som männskobarn, eftersom det sägs redan i första meningen att det föds efter sju veckor. Det skulle alltså komma 60 veckor för tidigt. För att underlätta elefantens andning ges surfaktant via en tub i luftstrupen direkt ner i lungorna.

8. Vid slutet av boken har UKON skrivit: “Om man alltid talade med barn och om barn så vore det meningslöst att uppfatta barn som någonting speciellt.” Med detta menas:

………a) eftersom barnet blir universums centrum blir det normen och behöver inte ett speciellt namn, ett eget substantiv. Liksom kvinnan (enligt Simone de Beauvoir) är det andra könet blir vuxenheten den andra åldern och därför blir vuxna speciella, utomordentliga, medan barnet blir typiskt och inomordentligt.
………b) det blir lätt enformigt (monotoniskt / monomaniskt) när man inte har något att prata om förutom barn, blöjor, amningskupor, uppfostran, mer blöjor, hur snabbt dom växer och hur otroligt duktiga dom är, mer amningskupor och sängläggningsritualer. Den enda lättnaden blir när man pratar med barnet: googidigoo burruburru pöff pöff samt tillhörande konstiga miner och grimaser. Det beteendet är universalt och inte alls speciellt, det gör alla föräldrar och alla vänner och släktingar.
………c) man borde inte tycka att barn är speciella bara för att dom är barn och bara för att man pratar med och om dom hela tiden.
………d) barn, barn, barn, barn, barn, barn, barn, barn – håll käften! Vi kräver ett uppehåll! Vi strejkar!

Tjolahopp, hissa flaggan i topp
det blev en med snopp!

Vi trodde aldrig det skulle gå,
men så fick vi två!

9. Alla kan vara sams om att citatet här ovanför är hemskt roligt. Men varför finns det då inte flera rim i boken? Varför undviker UKON detta poesins verktyg, om han är så bra på det? Och vad betyder rimen egentligen?

………a) UKON tycker egentligen att rim är pinsamma och han har rätt. Rimmen är roliga precis på grund av deras pinsamhet och hur sällan dom förekommer. Rimmets mening är att det är roligt med barn som har snopp och ännu roligare om det har två snoppar. Citatet är högst antifeministisk men döljer det på ett snyggt sätt (genom rim och ironi).
………b) UKON är egentligen inte alls bra på rim, det ser man i och med att andra verser i boken inte alls rimmar. Men han respekterar rimkonsten och när han kommer på ett bra rim är han inte rädd för att använda det. Rimmets mening är att man ska vara glad över sina barn, speciellt när dom är många eller har snopp.
………c) UKON, det är skitkul. Du borde rimma oftare! Mer, mer, mer! Fyrfalt hurra!
………d) Tjolahopp är inget ord. Det går inte att förstå, det är meningslöst. Rim är tråkiga och borde inte finnas i den samtida poesin.

10. Jag tycker att Barndomstolen borde få X många stjärnor eftersom:
………a) 4 stjärnor, eftersom boken är helt fantastisk!
………b) 3 stjärnor, eftersom UKON är både snygg och intelligent.
………c) 2 stjärnor, eftersom boken är för lättläst / för svårläst och inte alls lika rolig som den verkar.
………d) 1 stjärna, eftersom UKON är ful och dum.

Räkna ihop dina poäng!

………För varje a-svar ges 10 poäng.
………För varje b-svar ges 7 poäng.
………För varje c-svar ges 4 poäng.
………För varje d-svar ges 0-poäng.

75-100 poäng

Killen har koll! Även flickan! Du har mycket bra förståelse för litteratur och poesins subtila påståenden. Har du någon gång tänkt på att skriva en egen bok? Jag är säker på att den skulle bli hur bra som helst och att du också skulle kunna bli en skitrolig poet, som UKON, med dina egna härliga subtexter!

50-75 poäng

Du har dina stunder. Du tycker om litteratur och har en förståelse för hur svårt det är att skriva bra poesi. Men du borde kanske läsa på och försöka fördjupa din känsla för subtext, din känsla för mänskligheten, genom att studera poesi. Jag rekommenderar Hölderlin. När du har fått bättre koll borde du återkomma till Barndomstolen och försöka uppleva allt du hittills har gått miste om.

25-50 poäng

Det går inte så bra för dig. Du kanske känner dig sjuk? Du borde försöka sova ordentligt på natten och sluta röka och dricka så mycket. Om du röker på, som jag verkligen hoppas att du inte gör, borde du sluta med det också. Inte om ett par månader – det får inte bli ett av de där nyårslöftena som alla bryter redan den andra januari – utan sluta genast! Marijuana leder till brott, prostitution och heroin – och heroin dödar. Dessutom skulle det göra din mamma så himla ledsen.

0-25 poäng

Du är fullständigt rubbad. Du tror säkert att Melville är en stad i södra Frankrike och att Hemingway är en gata i London, dvs om du över huvudtaget kan läsa. Men förlora inte hoppet, saker kan alltid bli bättre. Man kan lära sig att vara intelligent, om man verkligen vill, och om det inte går så bra som man trott kan man i alla fall lära sig att låtsas vara intelligent. Om du på riktigt inte kan läsa finns det dessutom en chans att du inte heller kan räkna och har räknat fel och egentligen fått mycket fler poäng än vad du tror. Läs igenom dom andra kategorierna och se om du tycker någon annan passar dig bättre.

Publicerades först i Litlive.

Det här är talet jag gav:

Ärade åhörare

Jag har varit islänning i snart trettio och ett år, och det sista årtiondet har jag havt en ganska kritisk uppfattning om vad det innebär att vara islänning – en uppfattning som kanske inte passar så bra till sådana konferanser där man pratar vanligt mest om det som är positivt med landet och befolkningen. Jag får därför börja med att be er att ursäkta – jag är tyvärr en dålig reklambyrå för mitt land.

Först ett kort råd: ni borde aldrig tro en islänning som pratar om sitt land eller sin nationalitet. Nästan allting vi säger om oss själva är en enorm överdrift, på ett eller annat sätt. Få nationer i världen är så fanatiskt intresserade av sin egna självbild som min. Vi älskar att känna oss fantastiska, att låta oss se ut som om vi vore bäst i världen. Regeringen bildar kommittéer för att ta reda på vad det borde innebära att vara islänning, i kommersiella termer, i stället för att ta reda på vad det egentligen innebär – kommitéerna slutar med att häva ur sig samma nonsens som har upprepats i mer en tusen år – någonting om poetiska, känsliga vikingar formade av den rigorösa naturen, de starkaste männen i världen och de vackraste kvinnorna – och dom är alla litet säregna, eller hur?

Den här fanatismen om vad andra tycker om oss (och hur vi kan kontrollera det) har visserligen någonting med att göra hur nyligen vi blev självständiga, nittonhundraförtiofyra – vi är fortfarande mitt uppe i samma slags nationalistiska kamp. Och det har också någonting med att göra hur få vi är, hur små vi är i världen. Tre hundra tusen människor räknas nästan inte alls i en värld med mer än sex miljarder – storleken är till och med oanvändbar som data – och detta orsakar en otroligt stor mindervärdighetskomplex, och den skapar en hysteri för prestationer som är delvis sanna men till största delen ganska överdrivna. För några månader sedan var isländska affärsmän dom bästa i världen, i vintras hade vi de bästa revolutionerna – och såklart går vi nu igenom den djupaste och värsta krisen människosläktet någonsin har sett. Det skulle man i alla fall kunna tro när man lyssnar på oss, inklusive mig själv. Om några dagar kommer vi att rösta och det kommer att vara det genom tiderna mest häpnadsväckande exemplet på demokrati.

Men hur kan en islänning berätta någonting om Island för utlänningar, något som inte är bara en till del i den här folksagan – som inte tar del av det här oupphörliga behovet av att få uppmärksamhet av utlänningar -  hur kan man berätta den här berättelsen utan att falla i dom många fällorna, storhetsvansinnet eller det banala klichéerna om älvor, berg och poetiska vikingar – dom här folksagorna är redan tusen år gamla! Kan jag berätta för er att det finns en blomstrande konstscen utan att bli offer för den här galenskapen? Kan jag överhuvud tagit säga något positivt, utan att bli medbrottsling i denna stora, ständiga överdrift? Själv saknar jag nästan ständigt min hemstad, Ísafjordur, av en slags nationalisme – och idoliserar den ibland ganska mycket – småbyslivet, bergen, naturen och folket. Det är sant, men vad innebär det att jag delar det med er? Skulle jag idolisera min hemstad mindre, om jag var från en liten by i norra Finland och ni var Reykjavikbor?

Vem som helst som vill lära sig något om Island kommer förmodligen att bli utsatt för ganska mycket överdrift och nonsens – och det kan mycket väl hända här också. Det är sannolikt att det serveras eufimistiska landskaper och språk som förklarar hur vi faktiskt är speciella – för det är det som de flesta islänningar, i maskopi med övriga personer med Islands-fetish, vill få er att tro. Sigur Rós kommer att visa er hur nära naturen vi är – ett enkelt landsbygdsfolk med en böjelse för mystisism, ett folk som håller ihop. Men dom kommer inte att nämna att vi också har en stark förkärlek för stora bilar, eller att detta enkla landsbygdsfolk inte vill något hellre än att få en aluminium-plantage eller ett oljeraffinaderi på sin bakgård, medan det flesta naturälskande stadsbor inte vill se sina sommarstugors fjordar förstörda – och ni kommer troligen inte att höra någon säga att vi är bland de mest materialistiska nationerna i världen och ganska så säkert säger ingen att vi är bland dom mest korrumperade eller kollektivt bedrägliga.

Det är svårt att gissa precis vad dagens talare kommer att säga till er – jag är inte ens hundra procent säker på vad det är jag säger själv– men det vore kanske rätt att minnas att den förste talaren är en isländsk bank-manager, en titel som, med all respekt för herr Andersen, har tappat litet av sitt opartiska sken under det sista halvåret eller så, dock har Nordiska Investeringsbanken självfallet inte, så vitt jag vet, mycket med den nuvarande krisen att göra. Den andra talaren är regionalchef för ett isländskt flygbolag, Icelandair, som för övrigt, och högst troligen utan herr Mäkinens inblandning, försökt inkassera på idéen om att isländska kvinnor är frigjorda, genom att sälja såkallade “dirty weekends” i Reykjavik till kåta utlänningar. Och det är såklart en annan väldig beskrivande del av vår såkallade självbild: ganska mycket av det som vi maskerar som information eller förklaringar är helt enkelt gammalmodig kapitalism, som har gjort både landet och folket till varor som borde säljas för vinst. Men det är kanske inte spesiellt isländskt – det är förmodligen bara kapitalism.

Naturligtvis ligger inte så mycket av det vi kommer att berätta om Island särskilt nära det ni kommer att finna om ni någongång åker dit. Det ni högst troligen kommer att finna är uselt väder och en vanlig västlig nation som intresserar sig mer för american idol än för de isländska sagor. Det finns också självständiga individer med avvikande åsikt, precis som överallt. Ni kommer att finna en nation som definitivt har sina konstigheter, men inte mer någon annan stans. Det är konstigt att jag känner ett behov att säga det här, här i Helsingfors, två timmars flyg från Reykjavik, men vi är precis som alla andra.

Men det borde också nämnas att propagandan om Island och islänningar påverkar också Islänningarna själva – vi är väldigt bra på att spela vår roll i den här oupphörliga cirkusen, som vi var med om att skapa, och dom flesta av oss tror på vår egna mytologi: att vi läser mer än andra nationer, att vi är alla poeter och konstnärer, att vi har en vågad banbrytande anda som har hjälpt oss att göra stordåd i affärer, att vi är bekymmerslösa och liberala och frigjorda och vi festar hårt och jobbar ännu hårdare.

Just nu står vi, såklart, vid en underlig korsning: i flera år var det primära exemplet på vår succé, på hur speciella vi var, det isländska affärslivet. Vår president, Ólafur Ragnar Grímsson, åkte runt i hela världen och förklarade för folk hur det kom sig att vi var så framgångsrika, hur vår innovationsande och hårda arbete utgjorde en perfekt blandning för storslagenhet. Det här var det sista och ultimata beviset – vi lever i en pengavärld, och beviset för alltings värde är hur mycket pengar man har i slutändan. (Bill Gates är inte bara rikaste människan i världen, han är den smartaste människan och den bästa). Och ett tag tänkte vi att hela struntpratet som vi hade uppfunnit om oss själva nu äntligen hade blivit bevisat – förmodligen till vår egen förvåning.

Islänningar köpte halva Köpenhamn och London – diamanter, leksaker och banker – vi kom till och med till Finland, och nöjde oss inte med något mindre än själva Sampo, rikedomskällan i Kalevala. Just nu har vi inga pengar längre – vi är faktiskt djupt skuldsatta, och därför, enligt vår egenhändigt satta standard, helt och hållet värdelösa.

Men det finns såklart ingen lögn i världen så stor som pengarlögnen, och det som hände var helt enkelt att lögnen han i fatt oss. Luftslotten rämnade när vi var plötsligt tvungna att betala tilbaka lånen för allt vi hade köpt – allt vi faktiskt aldrig ägde. Islänningar slogs av en förenande misstro, och har tillbringat den senaste vintern med att desperat försöka finna nya sanningar. Några har funnit dom och andra inte – för det mesta känns det som om samhället nu kommer att återgå till bekanta vanor, och efter att kanske ha varit litet spektakulärt under några månader – kritiskt, betänksamt, modigt, skeptiskt och kanske också lite andligt – blir vi nu återigen vardagliga, tråkiga, materialistiska, kommersiella och fega.

Men varför säger jag allt det här? Jag har aldrig varit på en sån här konferans förut, men jag har en känsla av att målet med den är kommersiellt till största delen – ingen överraskning i en värld som tycker mycket mer om kommersialitet än social kritik eller akademiskt tänkande. Jag har en känsla av att ni kommer kommer att få höra ännu en omgång av isländsk mytologi menad att få er att älska oss – berättelser om majestetisk natur, poetiska vikingar, vågade instinkter – medan sanningen är att Island  till största delen består av hett vatten, kall sten och vanliga människor som inte tror varken på älvor eller spöken.

Kort sagt – det jag försöker säga här, i god anda, är att vi i stort sätt inte är trovärdiga när vi pratar om oss själva, och speciellt inte när den som pratar är en statlig institution eller ett privat företag. Företagen därför att i kapitalismen är dom enligt vana oärliga: dom ljuger högst troligen inte direkt, åtminstone inte om lagen kan förhindra det, men dom kommer altid att ge en snedvriden bild av deras varors verklighet. Och staten därför att där finns djup nationalistisk tradition, som naturligtvis ser olika ut från land till land – men låt mig försäkra er, så långt jag tillåter er att lita på till och med mig, Island lider inte lite av den, utan mycket.

Men kanske är det svårt att börja ett samtal med den kritiska sanningen, kanske börjar jag vid fel ände, kanske borde vi alla börja med att beskriva oss själva i mestadels positiva ordalag.

Och i det fallet har jag gjort er alla en björntjänst.

Tack för att ni lyssnade.

1b § Cum catapultae proscriptae erunt tum soli proscript catapultas habebunt.

2a § Konsumentköplagen är en i huvudsak icke-tråkig bok.

2b § Den gäller beskrivningar av kapitalistisk hysteri och rädsla.

2c § Nämnda beskrivningar gäller handlingar av varor, från köpare till säljare, deras rättigheter och plikter.

2d § Konsumentköplagen av svenska poeten Ida Börjel är en språkmaterialistisk text – en långdikt skriven som lagparagrafer (ljóðabálkur skriven som lagabálkur, på isländska) om förhållandet mellan köpare och säljare, samt “den/det tredje”, och deras förhållande till reglerna som gäller deras förhållande.

………………………………………………….Läsaren: Jag tror dom är kanske litet känsliga för
………………………………………………….begreppet “språkmaterialistiskt” i Sverige, eftersom
………………………………………………….det har (tror jag) mest varit använt av anti-OEI
………………………………………………….brigadan, men jag tycker det är wunderschön, det
………………………………………………….är allt jag vill själv vara. Hurra!

………………………………………………….Diktaren: En/ett tredje är en icke-person som varken
………………………………………………….kvalificerar sig som köpare eller säljare eller spekulant.
………………………………………………….En/ett tredje är i princip något som bara står och tittar
………………………………………………….på.

3 § Poesin rimmar inte. Poesin har inte så mycket alliteration. Och för det mesta tror jag den är slumpartad. Alliterationen, menar jag, inte poesin. Poesin har däremot ganska mycket enjambement ibland. Men den är kanske också slumpartad. Man får ju fråga diktaren, om man intresserar sig i sånt. Det finns inget lag emot.

………………………………………………….Läsaren: Jag frågade, diktaren såg på mig som om jag
………………………………………………….var en idiot.

4a § En diktare ska ta kommando. En läsare ska visa sig intresserad och hjälpsam utan att verka påträngande. Artig, hjälpsam, konstruktiv kritik. Inte tränga sig på. Inte kasta sig över diktaren med dålig andedräkt, nitisk uppsyn, kritisera småsaker (det finns inga småsaker i poesi).

4b § Det är upp till poesin vem som ska få prata och om vad.

4c § En poesi är något som ska fungera. Poesin är något som diktare och läsare har fått till skänks, som från ovan. I poesin ingår dikten som någonting verkligt. Diktaren och köparen ger och ger och får och får. Varans magnetism dem emellan.

5a § Läsaren ska ta god tid på sig vid läsningen och inte slarva. Antingen läser läsaren poesin eller så läser han den inte.

5b § Diktaren ska ta god tid på sig vid skrivningen och inte slarva. Diktaren skriver poesin men inte till vilket pris som helst.

5c § En diktare kan hänga upp bilder på slarvare.

5d § En diktare måste lära sig läsa sina läsare.

5d § En diktare ska lära sig läsarna utantill.

6a § Konsumentköplagen beskriver någonslags supernervositet som genomsyrar verkligheten i ett system där det enasta du kan lita på är att alla ljuger.

6b § All marknadens kommunikation med köparen är förljugen. Målet med reklamer, (om jag får ta ett besläktat exempel) är inte att berätta någonslags sanning för dig eller andra, i någon ärlig förståelse av det ordet, men att få dig att göra någonting du (kanske? förmodligen?) inte skulle göra annars. Marknaden vill locka dig in och få dig att handla och den bryr sig inte riktigt om vad du handlar, men säljer helt enkelt det som är lättast att sälja (yta, strunt, billiga förpackningar) samt idéen om lyx, att ditt liv kommer att förbättras av en välklädd lädersoffa.

7a § Risken för poesin blir läsarens när poesin har varit läsen.

7b § Poesin är fullständigt beroende av att någon kommer och gör någonting.

7c § Någonting händer med läsaren om någon kommer och gör någonting.

7d § Någonting föds på nytt i läsaren.

8a § Köparen ska fyllas av åtrå, bygd på en maktlöshetskänsla som övertar köparen om han inte får äga det som han har fått tro han behöver för att bli lycklig.

8b § Marknaden ska ständigt visa köparen hur olycklig han är, hur han ska vara irriterad på sitt gamla menstruationsskydd och hur hans kläder har blivit urblekta av gamla tvättmedel. Ingen åtrår att gå omkring i bleka kläder.

9a § Diktaren vet att läsaren vet att poesin är befintlig men dess betydelse oviss.

9b § Läsaren vet att diktaren håller poesin för betydelsebärande.

………………………………………………….Diktaren: Varan är avlämnad när den är i köparens ägo.
………………………………………………….Sker det över kassa, se om möjligt till att bägge parter
………………………………………………….samtidigt och med öppna sinnen håller i varan innan
………………………………………………….dess att säljaren släpper taget, minimera det tidsförlopp
………………………………………………….då vara svävar i luften, på väg bort från sin säljare, på
………………………………………………….väg fram till sin köpare, för att undvika den problematik
………………………………………………….som uppstår när varan går sönder, glider mellan
………………………………………………….fingrarna, flyr eller på annat sätt går om intet efter det
………………………………………………….att säljaren släppt, innan dess att köparen fångat.

………………………………………………….Läsaren: Hur orkar man leva i ett samhälle där allt
………………………………………………….måste sättas i regler? är det här något speciellt svenskt?
…………………………………………………. Finns det social-demokrati utan milljoner av regler? är
…………………………………………………. Konsumentköplagen en representant för någonting
…………………………………………………. som verkligen finns? En oro, kanske? En rädsla – jag
………………………………………………….känner igen rädslan. Den är också i mig! är det
………………………………………………….otänkbart att vi lär oss lita på varandra? Till och med
………………………………………………….poesin säljs på samma sätt som andra varor, även om
………………………………………………….den inte är värd någonting i schaber och kunde kanske
………………………………………………….lika bra ges bort som säljas. Vems fel är det? är vi alla
………………………………………………….lika maktlösa? Kan jag göra något åt det här? Får jag
………………………………………………….erat lov att stjäla era poesiböcker och förskingra eran
………………………………………………….poesi?

………………………………………………….Diktaren: Du frågade aldrig om lov att förskingra min
………………………………………………….poesi.

………………………………………………….Läsaren: Förlåt.

10a § Poesiboken kan känna stark otrygghet och avsaknad av behörighet som svävade den runt efter sökt men saknad punkt för fäste. Poesiboken kan känna sig glömd, levande begravd i asken. Har läsaren flera poesiböcker kan han placera dom tätt intill varann på led eller i klunga för att skapa en gemenskap.

10b § Hur vet en poesibok om det som gäller för somliga också gäller för den? Hur, om också den kategoriseras som en där åldrandet får mervärdet att öka?

………………………………………………….Läsaren: Vad avses som dröjsmål?

………………………………………………….Diktaren: Tiden mellan slagets träff och smärtimpulsen.

11a § Konsumentköplagens ram placerar läsaren utanför den mer traditionella poetiska eller lyriska världen – vars roll är oftast att få en eufemism att bita i rumpan på den nästa, eller att yngla av sig självsagda sanningar och bevisa med metafora det som inte blir sant med andra metoder.

11b § Poesin står för ordningen och tidlösheten. Poesin hänger i sina egna begreppsknippen. Ibland föds en dikt först genom pladder, tal är alltså en slags tanke och som sådan en handling.

12 § Poesin är själv en bedräglig natur. Poesin tycks å ena sidan finna sig i vemhelst i vars händer den hamnar, å den andra, genast den är läst, förändras till sin karaktär.

13 § Poesin är felaktig om den

1 skevar,

2 är så bristfällig att dess användning medför fara för liv och hälsa.

Första och andra stycket gäller inte om diktaren visar att hon varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

………………………………………………….Läsaren: Vad är form?

………………………………………………….Diktaren: Form är det där man kan sticka in sin hand.
………………………………………………….Något mot vilket människohanden kan passa. Någon
………………………………………………….man kan ana. Bakfickans utbuktning, den lätta
………………………………………………….viskningen om en kroppstempererad plånbok.

………………………………………………….Läsaren: Skulle du själv kalla det här
………………………………………………….“språkmaterialism”?

………………………………………………….Diktaren: Läsaren har ibland lite svårt med orden,
………………………………………………….samt diktaren. Jag själv är läraktig och stabil. Man
………………………………………………….har en gång talat om mig som ett kraftpaket. Sen en
………………………………………………….sak, fast det kanske inte hör hit, så skulle det vara
………………………………………………….roligt att ha ID-märkta dikter, dikter som är knutna
………………………………………………….till verksamheten, så att poesin blir en del av den
………………………………………………….egna läsaren och inte, som det nu kan upplevas,
………………………………………………….vara någonting som står över verksamheten, så att
………………………………………………….verksamheten bara är en sekundär företeelse i
………………………………………………….förhållande till poesin och egentligen inte spelar
………………………………………………….någon roll utan poesin och egentligen bara får sitt
………………………………………………….existensberättigande i förhållande till poesin, liksom
………………………………………………….att diktare och det som en diktare diktar inte skulle
………………………………………………….spela någon roll utan hade kunnat bytas ut till maskin,
………………………………………………….till en siffra, liksom en läsare hade kunnat bytas mot
………………………………………………….siffra.

………………………………………………….Läsaren: Får jag kalla det “språkmaterialism”?

………………………………………………….Diktaren: Läsnos! Du tror att det synliga befinner sig på
………………………………………………….håll, att du kan sträcka ut din arm i avståndet, men
………………………………………………….handen och fingrarna och fingrarnas veck och ringar
………………………………………………….sträcks ut i ditt synfält, de silas in i din hjärna och blir
………………………………………………….till där i trängseln med annat. Mina ord blir till där, det
………………………………………………….är där de ger sig till känna.

………………………………………………….Läsaren: Du iscensätter en dialog mellan Köparen och
………………………………………………….Säljaren, en relation som spiller över på alla former av
………………………………………………….relationer. Kan ett ämne bli mer aktuellt? Din text
………………………………………………….sätter myror i huvudet på mig.

………………………………………………….Diktaren: Jag personligen är inte särskilt mottaglig för
………………………………………………….smicker. Jag tvekar på skämt, på sarkasm, på någon
………………………………………………….strax bakom mig till vem komplimangen antagligen
………………………………………………….var riktad.

………………………………………………….Läsaren: Att texten utgör en helhet är en stor förtjänst.
………………………………………………….Att ställas inför ett genomgående koncept tilltalar mig.
………………………………………………….Det är inte en diktsamling så mycket som en diktbok.
………………………………………………….Kan också läsas som kortprosa. Epitetet lyrik i titeln
………………………………………………….kommer säkerligen att sticka samvetsgranna
………………………………………………….litteraturvetenskapare i ögat eftersom det inte handlar
………………………………………………….om lyriska dikter i vedertagen mening.

………………………………………………….Diktaren: Överenskommelsens slogan manifesterar sig
………………………………………………….enkelt så att jag med min utstrålning ger sken av att
………………………………………………….personligen engagera mig i varje läsning och att den
………………………………………………….aktuella läsaren – aktuella sättet att läsa på – är den rätta.

………………………………………………….Läsaren: Får jag alltså kalla det “språkmaterialism”?

………………………………………………….Diktaren: Nästa fråga!

………………………………………………….Läsaren: Lagtext är ju en språktyp omsorgsfullt
………………………………………………….utmejslad för att vara så objektiv och klar som det
………………………………………………….bara går. Lagen står där som en saltstod med sina
………………………………………………….paragrafer. Låtsas intill döden självklar, trots olika
………………………………………………….intressenters försök att böja den till egen fördel. Du
………………………………………………….undersöker saltstoden och finner att den inte är död.
………………………………………………….Man kan trycka på den med fingrarna och känna
………………………………………………….mjukt igenom.

………………………………………………….Diktaren: I läsarens inre ligger inälvorna mjuka. Men
………………………………………………….läsaren har hårdnat av förhandlingssituationerna,
………………………………………………….genvägarna och klausulerna. Läsaren har inte
………………………………………………….långt kvar. Det måste finnas en poesi för det här.

14 § Det må vara hård poesi, men det är ändå bra poesi.

…………………………………………..………………………Bilaga 1 § Texten använder sig av språk
……………………………………………..……………………från själva boken, samt recensioner av
……………………………………..………………………….. Aase Berg, Amelie Björck och
…………………………..………………………………………Kristian Carlson.

I

På många sätt är den isländska poesin, liksom sina kusiner runtom i världen, ett nationellt fenomen, och följaktligen ofta isolerad, tidvis till och med avog mot vad som kan kallas ”utländska strömningar”. I Reykjavik är det tji att få tag på nya diktsamlingar från övriga Norden, förutom de allra viktigaste som nominerats till Nordiska rådets pris, dem kan man hitta på Nationalbiblioteket men de finns inte att köpa. Diktsamlingar på utländska språk i Reykjavíks bokhandlar är helt enkelt skämmigt få, och utgör sammanlagt inte mer än kanske 2–3 hyllmeter. De poeter som mottagit Nordiska rådets pris har inte blivit översatta i nämnvärd utsträckning, liksom inte utländsk poesi överhuvudtaget. Detta ursäktas framför allt av marknaden: få gitter översätta eller publicera utan att få nånting för det, och det är få som är beredda att betala. Vore det inte för internet skulle vi givetvis allesammans ha emigrerat för längesen.

En av de vanligaste klicheerna om den isländska poesin är att alla är författare på Island. Det stämmer på sätt och vis. Även om alla inte blir utgivna och få tar sig in på de stora förlagen står det klart att antalet personer som på nåt vis sysslar med poesi – från rimsmeder till avantgardister, från textmakare till poetiska modernister – är enormt. Intresset verkar dock så funtat att denna otroliga skara isländska diktare vill skriva mycket hellre än de vill läsa. Man bör även komma ihåg att av de verksamma isländska poeterna, det vill säga de som valt litteratur som yrke, är lejonparten dessutom romanförfattare. Mönstret, som är långtifrån allmängiltigt, består i att yngre författare ägnar sig åt poesi tills de kommer upp mot de trettio, och därefter sadlar om till romanskrivande. Många återvänder sen igen, men om de flesta kan man säga att poesin är ett slags älskarinna – även om motsatsen också förekommer. Ett exempel är en författare som Sigurður Pálsson, helt klart poet, fast han vänstrat med romanskrivande.

En konst som isolerar sig i ett litet land har alltid besvärliga villkor, i synnerhet när det handlar om en konstart som av en eller annan orsak riktar sig till ett fåtal. På sätt och vis är poesins totala frihet en konsekvens av denna ickeinblandning, denna nästan totala meningslöshet. Och det spelar ingen roll var i världen man befinner sig. Följaktligen är det på Island både omöjligt och enkelt med poesi.

II

Under de senaste åren har diverse experimentellt kommit upp till ytan, förmodligen efter att först ha jäst ett tag i poeternas bärbara datorer – men det spelar givetvis in att precis som med allt annat befinner sig den isländska poesins yta närmare magman. Många har gripits av experimentlusta och begett sig ut på den konstiga och svåra resan bort från den isländska poesins klassiska estetik – som fordrar antingen sparsmakad metaforik och ett instrumentellt förhållningssätt till livsfilosofiska problem, eller ett slags skojfrisk poesi full av ordlekar och travestier på livsfilosofiska problem – och raka vägen ut i rymden. Den resan verkar i och för sig passa allra bäst för författare under trettifem. Som ett exempel kan man nämna Óttar Martin Norðfjörd som givit ut böcker som AÁBCDEÉFGHIÍJKLMNOÓPQRSTUÚVWXYÝZÞÖ (Nýhil, 2006) med poetiska berättelser i bokstavsordning, så att alla ord i varje kapitel börjar på samma bokstav, och Gledi & Glötun (Glädje & Fördärv) (Nýhil, 2005) som är ett slags collage-punk-diktbok, där bokstäverna flyger omkring och driver läsaren till vansinne med en oförskämdhet som knappt ens går att uppfatta som sarkasm – en bok lika irrationell som det mesta av högmodernismen och där det inte går att sätta fingret på vad diktaren är ute efter med alla överdrifter. Av liknande virke är boken Litli kall – strikes again (Lilla gubben – strikes again) (Nýhil, 2006) av Steinar Bragi, som består av aggressiv prosa som man skulle kunna tro var skriven av en illitterat och analfabetisk amoralisk galning.

Här bör man nämna diktorkestern Músifölsk, som består av Emil Hjörvar Petersen och Jón Örn Loðmfjörð, och som gör textsyntes med hjälp av diktmaskinen/textblandaren Daddi – i den nyfödda rörelsen för digital poesi på Island är dessa unga män föregångare, även om de delvis följer utländska avantgardister i spåren. Den viktigaste influensen kommer kanske från kanadensiska klangpoeter som Christian Bök och bpNichol. Den förstnämnde har faktiskt besökt landet, dess poesi och människor två gånger.

Sommaren 2005 anordnades poetgruppen Nýhils internationella poesifestival med såväl utländska som isländska gäster för första gången. I ett land med liten poesiscen kan händelser av det slaget vara förfärligt viktiga, eftersom de ger inblick i vad som pågår i världar som inte liknar vår egen, om än i form av stickprov.

Jag har ännu inte berört den gräsrotsutgivning som frodas inom kretsar som Nýhil och Nykur, där gör-det-själv-idealet sammanstrålar med den ständigt växande förfining som hänger samman med ökad datorkunnighet och visuell händighet. Nykur grundades ursprungligen av poeten Andri Snær Magnason år 1995, och var under ett par år mycket flitigt. Ungefär när Nykur var på väg att ebba ut, kort efter millennieskiftet, grundades förlaget och poesiföreningen Nýhil. Bland Nýhils medlemmar finns Kristín Eiriksdóttir. För några år sen spottade några yngre poeter upp sig och väckte Nykur till lov, som har gett ut har tre böcker, bland annat av den ovannämnde Emil Hjörvar Petersen.

III

Den diktsamling som fick störst uppmärksamhet förra året var Guðlausir menn – hugleiðingar um jökulvatn og ást (Gudlösa män –betraktelser om jökelsjöar och kärlek)(Bjartur, 2006) av Ingunn Snædal. Dikterna beskriver en resa till en fjord på östra Island i samband med diktjagets farmors begravning. Boken är enkel till sin uppbyggnad, vacker på många sätt, och nominerades till det isländska litteraturpriset. Men den är mycket olik det som undertecknad inbillar sig är i görningen i Islands poetiska världar – även om dess inflytande kanske kommer att visa sig i efterskott.

De distingerade äldre poeterna har inte heller legat på latsidan under de senaste åren. Vésteinn Lúdviksson (som kommer ut på Bjartur), mest känd för noveller, dramatik och romaner, var 2003 tillbaka på banan efter ett långt uppehåll med diktsamlingen Úr hljóðveri augans (Ur ögats ljudstudio) gav sen 2004 ut Svona er thað að eiga fjall að vini (Så är det att ha ett berg till vän) och nu senast i fjol Sumir láta einsog holdið eigi sér takmörk (För en del verkar det som om köttet har gränser), och han har dessutom översatt Po Chü-I och Ashtavakra gita till isländska. Vésteinns diktsamlingar kännetecknas av en buddistisk livsåskådning, och är väldigt livfulla.

Det är en stor händelse på Island när Hannes Pétursson (som kommer ut på Mál og Menning) kommer med en ny diktsamling, vilket var vad som skedde ifjol när Fyrir kvölddyrum (Framför kvällens dörr) kom ut. Då hade det inte getts ut nån bok av Hannes sen 1993, när boken Eldhylur (Eldhölja) renderade honom det isländska litteraturpriset. Hannes diktar som en man i sin mest distingerade ålder om slutet på allt och hänför sina många beundrare.

Återstår att nämna Einar Már Guðmundsson (som kommer ut på Mál og Menning) som ifjol kom med sin första diktsamling på ganska länge, eller sen 1995 när Í auga óræðunnar (I oredans öga) gavs ut. Den nya boken har titeln Ég stytti mér leið framhjá dauðanum (Jag tar en genväg förbi döden) och handlar i korthet om kärlek, politik och om diktarens kamp mot alkoholismen. Einar uppsöker välkända trakter i sin bok som är full av ordlekar och sammanställningar av obesläktade poetiska bilder (montage) vilket varit hans kännetecken som poet ända från början.

IV

Sölvi Björn Sigurðsson, som medverkar i denna antologi, har publicerat tre diktsamlingar. De första två, Ást & Frelsi (Kärlek & Frihet) och Vökunætur Glatúnshundsins (Järvens vaknätter) lät författaren trycka i egen regi, band in dem själv, målade omslagen och sålde i numrerade exemplar. Strax före jul 2005 kom det sen ut en långdikt på Mál og menning, Gleðileikurinn djöfullegi (Den djävulusiska komedin) som handlar om diktjagets hejdundrande fylleri längs Reykjaviks största shoppinggata. Dikten är skriven på terziner efter föredöme av Dantes helvetesdikter. Istället för Dante själv möter man Mussju (monsieur skrivet med isländsk stavning) och istället för Vergilius Dante. Istället för Beatrice uppträder en viss Klara, en vacker och oemotståndlig Reykjavikdonna. Den djävulusiska komedin är storslagen och romantisk, och svävar liksom ovanför verkligheten på samma sätt som ett bottenlöst fylleri inte är detsamma som att vara nykter och vaken. Det poetiska får fria tyglar och det är nånting vildsint över Sölvis målmedvetna behandling av versmått, allitterationer, versaler och rim. Istället för att hamna halvvägs mellan 1300-tals- och 2000-talspoesi skriver Sölvi egentligen bådadera samtidigt, och på sätt lever långdikten i en dubbeltid.

Kristín Eiriksdóttir gav ut sin första bok, Kjötbærinn (Köttgården), på Bjartur år 2004 och för ungefär ett år sen kom hennes andra bok, Huðlit auðnin (Öknens hudfärg), ut på Nýhil. I bägge böckerna påträffar man en drömlik, bildrik prosa, besläktad med sentida surrealism, som den ter sig till exempel hos poeten Sjón. Kristíns berättelser flyter fram lika ologiskt som livet självt, med underliggande förskräckligheter och olyckor. Ett av Kristíns kännetecken är modet att äga och skapa sin egen verklighet – hos henne är diktjagen helt ensamma i världen, kramar om världen likt ett litet barn som stängt in sig på rummet för att gömma sig för sina föräldrar – och bland annat säger hon i avsnittet ”Beskrivning”, i boken Af ljóðum (Om dikter) (2005), som Nýhil gav ut i samband med sin internationella poesifestival:

Det vackra är till för inredningsarkitekter och försvunna själar som letar efter sig själva.

Estetik är nånting vi använder oss av, vi måste veta hur den fungerar och hur den inte fungerar, och använda bägge, estetiken är ett styrsystem.

V

Poesin är en splittrad konstart med många rötter och dess utseende beror helt och hållet på synvinkel och åskådare. Även om den isländska poesin är liten gäller detsamma här – innanför den ena vrån finns flera vrår och innanför de vrårna ännu flera vrår. En översiktsartikel av det här slaget kan aldrig bli mer än ett blekt stickprov på ett levande poesisamhälle och det är oundvikligt att mycket förblir onämnt som borde ha fått komma med, helt enkelt på grund av platsbrist. För att bekanta sig med en poesivärld är det dessutom nödvändigt att doppa sig i den, sjunka ner till botten och drunkna – och då duger det inte med mindre än själva dikterna.

Översättning John Swedenmark

Först publicerad i antologin Detta är inte fiktion (Söderströms, 2007).