Pär Thörns Mutationer
Pär Thörn i egenskap av en bild.
Den enda recensionen jag har skrivit på svenska skrev jag inte själv, i alla fall inte ensam. Den bestod av ändrade och oförändrade citat från själva boken, samt recensioner av densamma – nämligen Ida Börjels Konsumentköplagen. En del av den skrev jag själv, men för det mesta var det copy-paste som gällde.
Det här blir alltså min första recension på svenska, som jag skriver själv. Om den får kallas recension. Det här är ju en blogg och kanske mer ett försök att tänka på ett språk jag inte behärsker helt och hållet än ett riktigt tänkande.
Första boken jag läste på svenska på under ett dygn var Mutationer av Anna-Greta Leijon av Pär Thörn. Jag började igår lite innan middag (dvs. kvällsmat) och slutade just efter lunch idag. Boken handlar för det mesta om olika livsöden, sanna och fabulerade. Första och sista kapitlet handlar om Pär Thörns livsöde som konseptuell poet. I första kapitlet omvandlar han Anna-Greta Leijons namn till siffror, musik, fotografier – och i det sista omvandlar han en bild av en påsklilja till siffror, poesi, postnummer, historiska händelser och telefonsamtal. Alltså, poetens liv består av den här omvandlingen. På ena ändan är det poetens sinne som tar in en viss stimulus. Detta stimulus tar poeten sedan och behandlar på ett ovanligt sätt för att producera något som samtidigt ska vara roligt och upplysande. På skoj och allvar. På andra ändan är läsarens sinne som tar in denna Pär Thörn-producerade stimulus och försöker producera något för sig själv. I sin hjärna. Sitt hjärta.
Andra delen, Medborgarna, består mestadels av andra människors öden, historiska och påträffade – och kanske till och med verkliga men okända (det kan man ändå bara gissa). Men återigen träffar vi Pär Thörn på sida 41, där han berättar att han har gått omkring och lagt ut fyra väskor fyllda med fläskfärs på olika platser på Södermalm i Stockholm. Vi får själva bestämma om Pär Thörn tillhör historiska figurer, påträffade figurer, okända men verkliga figurer eller kändisar.
Jag heter Therese Baumann. Jag är en trettiotreårig forskare i cellbiologi som är bosatt i Ruhrområdet.
På det hela tagit anser jag att mitt liv är värdelöst.
Men det är inte det värsta, utan det värsta är att jag egentligen inte vet hur jag ska reagera på denna, min närmast outsägligt torftiga livssituation. Jag kan inte utröna vilken handling som är mest effektiv för att ta mig härifrån.
Transcendera, säger jag till mig själv, innan jag somnar, men ingenting händer.
Medborgarna är typ 90% av boken och uttan tvivel den mest lyckade delen. Efter Medborgarna kommer Dörröpnaren som handlar om olika möjliga framtider du (den är skriven i andra personen) kan uppleva om du öppnar dörren. En paranojaväckande fantasi alltså.
Kanske öppnar du dörren vid precis det tilfälle då brevbäraren stoppar ner ett brev i ditt brevinkast och därigenom träffar du honum med dörren.
Här kan man säga att vi träffar Pär Thörn för tredje gången (han förekommer kanske oftare, det är svårt att säga uttan en handbok/auktoriserad biografi om Pär Thörn (född 1977 och bosatt i Malmö, står på baksidan, men han ska ha flyttat till Danmark, har jag hört – alltså, litteratur går inte att lita på)). Pär Thörn är en föredetta brevbärare (och författare till en bok som heter Kändisar som jag har delat ut post till bland andra texter).
Därefter kommer Mottagaren, en ganska svårläst (för mig) text som “består uteslutande av avfilmat och nedtecknat TV-material från december ’06″, som det beskrivs i bokens appendix. Mottagaren påminner om Kenny Goldsmiths böcker – som faktiskt beskrivs på sida 84 (i kapitlet Medborgarna): “en amerikansk konstnär som arbetar med text: som har nedtecknat allt han sa under en vecka, som har samlat in engelskans r-ljud och som har noterat alla rörelser som han genomförde under en dag” och “skrev ett helt nummer av [The New York Times] och gav ut i bokform under namnet Day“. Dvs. Mottagaren är (för mig i alla fall) en oläsbar text, om läsandet ska främjas på ett traditionellt sätt. Jag kan njuta av att skumma texten men om jag försöker läsa den linjärt kommer jag ingenvart. Större collage-texter fungerar lite som större collage-bilder: man får låta ögonen glida över konstverket, man kan försöka att begripa det som en helhet (Kenny Goldsmith påstår att man inte behöver läsa hans böcker, det räcker att känna till idéen) men det verkar omöjligt (och ofruktbart) att ta in det på ett traditionellt, linjärt läs-sätt. Som inte betyder att det är värdelöst. Det är bara annorlunda. I det här tilfället tycker jag att texten fungerar, men att den hör kanske inte så bra till själva boken, som annars är linjär och på låtsas traditionell. Mottagaren är ett störande ingrepp. Men det är väl kanske meningen. Satans språkmaterialister går det inte att lita på.
Mutationer av Anna-Greta Leijon är andra boken jag läser av Pär Thörn. Första boken var Din vän datamaskinen. Vi bytte lite böcker när vi träffades i Malmö för Stanza-litteraturbar. Det tog några dagar att komma igenom Din vän datamaskinen, man jag blir snabbare och snabbare att läsa på svenska, och som sagt, det tog under ett dygn att läsa Mutationer av Anna-Greta Leijon.
Sedan får vi se hur lång tid det tar för Pär Thörn att komma igenom böckerna han fick i utbytte. På isländska.