Manifest för ett nytt litterärt decennium

Författarna sju som skrivit manifestet. Bild: DN.se

Det är dags att försöka att tänka/skriva lite på svenska.

I dagens DN publicerades ett “Manifest för ett nytt litterärt decennium”, undertecknat av sju “yngre författare” – dvs Susanne Axmacher (f. 1974), Jesper Högström (f. 1965), Sven Olov Karlsson (f. 1971), Jens Liljestrand (1974), Anne Swärd (f. 1969), Jerker Virdborg (f. 1971) och Pauline Wolff (f. 1971). [Jag skriver listor och sätter in länkar för att undvika att behöva att uttrycka mig på svenska – det känns som jag fortfarande gör någonting, det tar tid].

Jag fick leta efter författarnas ålder, eftersom DN bara skrev att de var “yngre” – mitt autistiska innre lugnas inte tills jag vet vad yngre betyder. Yngre än vad? De är alla äldre en jag.

Manifestet börjar med tre påståenden:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.

Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

Det är omöjligt för mig att ta ställning till hur sanna dessa påståenden är, eftersom jag inte är tillräckligt bekant med svensk samtidslitteratur. Strike that. Med svensk samtidsromankonst. Poesin börjar jag känna ganska så bra. Och jag antar att de menar SVENSK litteratur, även om det inte sägs.

Ändå känns påståendena stora – och det måste finnas flera som inte är sams med dem. Man kan säkert skriva listor över belönade författare som har skrivit sådan slags realistisk berättarprosa som i manifestet sägs vara god. Och hur är det med de sju författarna själva, kan man fråga sig? De finns ju till.

På Island har realistisk berättarkonst i romaner varit regeln och inte undantaget under de senaste 1-2 (jag vågar nästan säga 100) decennierna. Einar Már Guðmundsson, Einar Kárason, Hallgrímur Helgason, osv. Såklart finns det undantag, men de största författarna har varit dessa. Sagolandet, Snorri Sturluson, bla di bla. Chick-lit finns det nästan inget av men krimi-författarna är lika stora i Island som i de andra nordiska länderna – Arnaldur Indriðason har (tror jag) sålt fler böcker än Halldór Laxness.

Det kan man bekymra sig över om man vill. Men det är lite som att man skulle oroa sig för att fler har sett CSI än Sju Samurajer. De tillhör inte samma värld, samma konstform, och det är meningslöst att hela tiden jämföra äpple och appelsiner. Som om allt läsbart/ätbart materiell var i konkurrens. Folk läser inte mindre poesi bara för att de läser mera blogg – i alla fall känns det inte som en mer relevant jämförelse än att folk läser mindre poesi för att de joggar mer (det tar alltså tid – men från vad?)

I själva verket är manifestet inte så bra skrivet. Manifestformen är öppen och galen, skrikande – men det här (speciellt början: “Vi närmar oss ett nytt decennium: 2010-talet”) är ganska så kliché-aktigt skrivet för en grupp etablerade författare. Men det kanske beror på att de inte är vana att skriva tillsammans. Det känns i alla fall som en imitation av ett manifest.

Men att manifestet är en dålig text betyder inte att det inte finns något i det. Eller att den debatten inte är värd att ha. Jag skulle faktiskt önska att fler hade så bestämda åsikter om litteratur och var lika orädda att uttrycka dem.

Några frågotecken har jag ändå:

Att berätta väl är en oerhört mycket större konstnärlig ut­maning än att skriva ordvitsar.

Jag är inte övertygad om att det är en mindre “konstnärlig utmaning” att skriva (bra) ordvitsar. Eller att (bra) ordvitsar inte berättar något av värde för oss som människor – bl. a. om språket vi använder för att uttrycka oss, vår mänsklighet. En ordvits är dessutom inte lika mycket ett beskrivande betyg som det är ett bedömmande betyg.

Don Quixote är full av vitsar. Betyder det att den är dålig? Inte värd att läsa? Och hur är det med poesin, då?

Vi vill återerövra berättandet från genre­litteraturen.

Har genrelitteraturen erövrat berättandet? Hur gick det till? Är berättandet över huvud tagit en begränsad mängd? Om genrelitteraturen använder sig av den (för mycket), finns det då inget kvar för realisterna?

Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier.

Hur exploaterar man människors livshistorier? Händer det varje gång man skriver en bok (roman, poesi eller historia) om någon som faktiskt existerade? Till hur stor grad kan man då använda verkligheten – dess myter och historiskt godkända händelser?

Den författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare.

Vad om läsaren intresserar sig för form, för språk, för stil? Och hur underskattar någon som George Perec (en författare som sätter mycket tyngd på form) sin läsare? Eller James Joyce? (Sem leder till frågan – varför finns det inga konkreta exempel på vad manifestet egentligen går emot? Det finns en lista på bra författare – men vad om det varnande exemplet. Vilka menar de, till exempel? Vilka böcker, vilka författare? Om de menar Myggor och tigrar, varför säger de inte det?)

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin.

Jag håller med om att det ofta blir ganska mycket självbiografi i romaner – det är till och med värre i poesin. Men för det första så är skönlitteratur ett ganska mycket störra begrepp än roman och det här påståendet skulle sätta skrivande som Anais Nin Dagböcker ut i kylan – också Abelard & Heloise, A Movable Feast, Röda Rummet, Inferno, all Bukowski, Homage to Catalonia, The Enormous Room, The Bell Jar, À la recherche du temps perdu, Émile, On The Road, Howl, Out of Africa, I know why the caged bird sings och otroligt många fler. Man skulle kunna göra ett försök med att säga att nämnda böcker inte är romaner – men att de inte är skönlitteratur? Knappast.

Det samma skulle kunna sägas om det här påståendet:

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken.

Sedan kommer det här:

Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel.

Igen är det mer bedömmande än beskrivande. Någon författare (de säger inte vem) har stängt in sig. Men kan man då jobba på institutioner (och vad räknas som institution?), tidskrifter, skrivarskolor eller akademier utan att delta i tabuet att ha stängt in sig? Utan att få den stämpeln, alltså? Som författare, får man göra något annat än att skriva realistiska böcker? Hur är det med de som stänger in sig hemma för att ta hand om barnen? Eller de som stänger in sig i naturen? Stänger in sig var som helst. När är det man stänger in sig och när arbetar man bara med något annat?

Efter den här långa listan av do’s and don’t’s kommer sedan det här (oväntat) i slutet:

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform.

Det känns konstigt att någon konstform där man inte får beskriva sitt liv eller någon annars liv, inte skriva vitser eller fantasier, inte får sätta tyngden på form, stil eller experimentara och inte får jobba med det som man vill medan man inte gör något av det ovannämnda – att denna konstform sedan kan sägas ha en obegränsad potential.

Den kan inte vara både och, full med begränsande regler och samtidigt vara obegränsad.

Tags: Anne Swärd, Island, Jens Liljestrand, Jerker Virdborg, Jesper Högström, Manifest, Pauline Wolff, Poesi, Susanne Axmacher, Sven Olov Karlsson

This entry was posted on Saturday, August 22nd, 2009 at 3:04 am and is filed under Om litteratur, kamratposten. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.