Ernest Hemingway ska för fan vara populär
Futurist-manifestet publicerades i Le Figaro. På framsidan i sin tids Boklördag.
Idag publicerades ett nytt manifest i DN – ett motmanifest till manifestet från senaste Boklördag. Motsatt till lördagens manifest är dagens manifest ett “man får” manifest, istället för ett “man får inte” manifest, dvs. jakande istället för nekande. Det är också ganska mycket roligare och medvetnare om sin genre, som är inte så förvånande eftersom författarna till lördagens manifest sades vara emot genre-litteratur (och antingen inte förstod eller brydde sig om att manifestet är en genre).
Men för satan, om ni förlåter mig, får jag fråga lite till: Vad är ett manifest egentligen och för vem finns det till?
Det finns några möjliga svar på denna fråga.
1. Författarna vill att alla ska börja att skriva som de säger.
Då var meningen med lördagens manifest att Malte Persson inte skulle tro han var någonting, minst av allt rolig.
2. All litteratur borde alltid ha varit på det sättet som beskrivs i texten och den förflutna litteraturen som inte passar in ska glömmas eller åsidosättas som ett beklagansvärt misstag. Bibliotekarierna ska göra sig av med Lotta Lotass experiment så att de stackars läsarna inte stöter på dem helt i onödan.
3. Manifestet är till för författarna som skriver det. Då är det bara de som ska följa det.
Men varför publiceras det då? Och vad menas då med att nya decenniet ska vara så här och så där? Alltså, är det Pär Thörn som ska ändra sitt skrivande eller läsarna och median som ska undvika Pär Thörn? Eller både och?
4. Manifestet finns till för att läsarna ska veta vad som är värt att läsa. Att de får veta att den satans språkmaterialismen (eller vad det än gäller) inte är allvarlig litteratur, men mer som ett skämt. Att experimentella/traditionella litteraturen inte alls är en riktig litteratur.
De här gäller inte bara lördagens manifest men alla “nekande” manifester. Dagens manifest är inte nekande. Det är ju bara svar på andra manifestet och därför (kanske) i själva verket inte ett manifest. Dvs. manifestet som konstform (eller manifestet som tradition) ställer sig emot något, för att något annat ska kunna växa.
Vi vill inte ha flera rosor för vi måste få plats för våra maskrosor.
I manifestets värld är uppmärksamhet och litterärt utrymme i allmänhet av begränsad storlek. Det gäller också i verkligheten, men utrymmet är helt enkelt så stort – speciellt i senare åren – att det borde finnas plats för alla. Och vem som får vara mest populär (om det är frågan) måste någon annan bestämma än författaren själv.
En sak som skiljer lördagens manifest från de klassiska manifesterna – dada manifesterna, till exempell – är att den vill få en gammal tradition tillbaka, medan dada (och flesta andra manifester) kämpade för att få bort klassikerna så att det skulle finnas mer plats för det nya. De ville alltså rensa bort kanonen. Lördagens författare ville (känns det som) bara bli en ny länk i kanonens kedja. De ville få bort det nya för att göra mer utrymme för det gamla. De ville slå vakt om tradition och klassisism i stället för att befordra traditionen och fortsätta med litteraturen.
Till en viss grad kan jag förstå den känslan (om jag får vara överdrivet arrogant ett ögonblick). Man växer upp med en annan litteratur än den som är aktuell när man är vuxen. För saker och ting förändras. Och när man själv har blivit sin barndoms favoritförfattare finns det ingen kvar som bryr sig om sådana författare. Nu vill alla barn bli Ida Börjel. Och man blir bitter. För att det var inte så det skulle gå till. När man äntligen har blivit Ernest Hemingway gennom svett och tårar, då ska Ernest Hemingway för fan vara populär.
Och kanske finns manifester bara till för skoj skull. Kanske var det alltid så. De gamla manifesterna låter ju ganska skojiga men på den tiden tyckte literatin inte om skoj, så de blev tagna på allvar. Ett hundra år senare skriver några svenska författare ett nytt manifest (och begränsar sin egendom, högst furstligt, till ett decennium). Nu skriver de på allvar och ganska många tror att det måste vara på skoj. Jag vet inte vad den omkastningen betyder men jag tvivlar på att någon konstrevolution kommer igång med rynkad panna, hur ung den än är.