Malmö – en reshistoria
Jo, det va roligt i Malmö. Skåningar är inte bara söta, de är också smarta och bra på att klä upp sig. Och på väg till Malmö kan man altid ta en fransk hotdog på Kastrup, samt på vägen tillbaka, och sånt uppskattar jag ju jätte mycket. Åh, det gamla, det fria. I september får man till och med BO i Sverige. Uppropstecken.
Jag såg litet skådespeleri på Inkonst. De ville va mer radikal än det va, tror jag, men jag har ju ganska liten teatter-erfarenhet – kanske ville det va mer tradisjonellt en det va. Kanske brydde det sig inte ett dugg. Det va bra teatter, på något sätt, men själva pjäsen va banal. Teatterfolk borde kanske få författare att skriva pjäser för dom. Kanske gjorde dom det, jag vet inte. Då borde författarna vara bättre.
Näst fick jag lite isländskt öl på Tröls. Och Trölsburgare. Jag va konstiperad men det va ändå skönt. Jag har slutat skriva r-et i va. Ingen säger det, varför skulle jag då skriva det. Jag tror till och med många andra skriver det inte. Jag är inte ensam i det här. Men kanske menar folk va(d) när de skriver va och inte va(r) som jag.
Näst diskuterade jag parataxis med Per Bergström, Pär Thörn og Leif Holmstrand. Vi tyckte parataxis va helt ok, och även ganska roligt i bland, men parataxis pour la parataxis är ju inget skoj. Vi va inte lika sams om begreppet språkmaterialisme. Svenskarna tycker inte särskilt mycket om det, men det låter så bra i mina öron.
Till sist sov jag. Se(da)n vaknade jag, åt frukost och började repa för uppträdandet om kvällen. Jag repade och repade och stammade och hostade och grannarnas hundar hylade och jag hostade och repade och det gick inget bra och jag blev även mer konstiperad. Fy!
Den dagen va det bajsväder. Och jag blev mobbad av scientologer ute i kylan (“Vad tycker du om utbildning? Varför behöver vi utbildning?”) Äntligen nere på Möllan tog jag en öl på ölkaféet (ibland önskar jag alla ställen hadde generiska namn). Och se(da)n gick jag till Inkonst, satt mig ner och va stressad, konstiperad, åt tortellini, drack öl och väntade på uppträdandet. Jag började och stammade ingenting och hostade aldrig och det lät som om jag var en proffs. Näst kom Cia Rinne och va till och med mer proffsig en jag – och på ganska mycket flera språk. Se(da)n paus.
3 advokater med Pär Thörn och Peder Alexis Olsson gjorde en ljudbild av ett lagparagraf. A-erna var nästan tysta. Men “livstid” var två olika frekvenser – diabolus in musica. Efteråt fick jag veta att det var ett mistag. Men det lät bra. Den diaboliska livstiden.
Men se(da)n va Bengt-Emil Johnson och Kerstin Ståhl. De va underbara.
Jag är ofta ganska dålig på att samtala, men jag tror den här helgen gick det lite i överdrift. Jag skyller på konstipasjonen. Konstiperingen. Konstipaheten. Mina långa avskildheter i Helsingfors har också gjort mig sociofobisk, eller i alla fall har mina kommunikasjonsgåvor minskat.
Brogatan. Det är bar, dit gick vi efter showen. Se(da)n till en klubb sem heter Debaser. Där var flesta (för utom jag, Per och Tomas) 14 till 15 år gamla flickor som hånglade med varandra. Vi bestämde oss för att vi hade blivit för gamla, om jag inte bara bestämde det själv för oss alla tre, och gick hem. Whisky, Tom Waits, Sigur Rós, nasjonalisme – en tupplur – taxi, tåg, flygplan, buss och direkt i bad i Helsingfors.
ps. snart kommer videor av mitt uppträdande, där jag imiterar skåningar och danskar och läser teknopoesi om finanskrisen.