Reykjavik bränner
Ibland är det ganska svårt att inte vara på Island. Jag är ingen nationalist och trivs bra utan fjällar, älvor och troll – men när det känns som ens närvaro skulle kunna sköta till demokratiet, att man kunde lägga till en extra kropp i mängden – för det finns makt i mängder – så längtar jag till Reykjavik (och jag är inte ens från Reykjavik, tycker faktiskt inte om Reykjavik).
Jag är inte säker på hur mycket utlänningar från stora länder kan förstå av hur Island egentligen fungerar, eller vad som händer där – orättvisan som pågår som det vore det mest naturliga i världen, ganska ofta på grund av hur liten den ön är och hur fåa bor där. Saker som att f.d. premierministerns son har varit gjort till en domare (både i civilmålsdomstol och i Islands största poesitävling!) och att den som nominerade honom har fått höra från tingets ombodsman att det var fel och andra borde ha fått det jobbet, men ingen avgår för det här är ju bara hur Island fungerar; att själva f.d. premierministern mer eller mindre gjorde sig själv till chef på centralbanken (efter att ha havt en ganska turkmenbashisk tid som regeringens huvud i 15 år – fått sina psalmer spelade på stats-tv och liknande); att INGEN har avsagt sig från regeringen eller finans-auktoriteten sedan krisen började (att krisen är förmodligen största bankrutt i världhistorian, jämfört med antal invånare) och det finns inga planer för ett nytt val; att samtidigt som isländskt bistånd till fattiga länder har varit annulerat och hospitaler stänger och universiteter kann inte ta emot nya studenter (medans flere vill studera på grund av arbetslöshet), så fördubbler såkallade social-demokraten i utenriksministeriet pengarna för försvarsinstituten (egentligen en militär, men det får vi inte säga) och justietsministern vill ha mer pengar för polis samt nya ‘saker’ (vapen?); att i går blev en elvåring arresterad i demonstrationen, även efter han hade pekat på sin rheumatiska moder som satt på en bänk i närheten (på grund av rheumatismen) men blev till sluts knuffat ner av polisen – och flera minderåringar var arresterat av våldsam polis, även om demonstranterna var för det mesta otroligt fredliga (fyra rutur blev krossade, en gammal julgran blev bränd samt timmer från närliggande byggningsplatser, egg och mejeriprodukter blev kastad på altingshuset och polisen) – polisen peppersprayade inte bara demonstranter, det ser ut som dom satsade särskilt på fotograferna; att samtidigt som 400 människor (i ett land av totalt 320 tusind invånare) har blivit efterlysta av polisen, bara i sista månaden, för att inte kunna betala sina skulder (på grund av krisen), så har inte en enda av affärs’vikingarna’ varit arresterat, även om dom bistod till krisen och är flesta mistänkta för allslags olika finansbrott; att det finns inget sätt att tvinga regeringen bort, dom bara rycker på axlarna och säger “det är väl människors rätt att demonstrera, bara så länge dom inte blir våldsamma, så blir det ju allt OK – men nej, vi tänker inte avgå” – det är ju ok att demonstrera så länge vi inte behöver lyssna.
Island är just nu inget land och det har ingen regering. Regeringen har bara inte fattat det än. Och om det blir nödvändigt, så kanske Reykjavik behöver bränna innan folket får någon reaktion. Det skulle vara synd, även om jag inte tycker om Reykjavik – det finns ju andra som tycker om Reykjavik.
Ni kan läsa mer på mer konformistisk (kontrarevolutionär) svenska i DN.
Bild: Helgi J. Hauksson / www.this.is/nei
Fan vi intressant att höra en islänning kommentera det hela.
De är helt nästintill helt tyst i svensk media om protesterma i baltikum, på island och i grekland.